Kapitalismen har misslyckats med att hantera coronaviruskrisen, vilket gjort att miljontals människors liv är i fara. I dagens situation är halvmesyrer och försök att reparera systemet meningslösa. Det behövs drastiska åtgärder för att undvika den hotande krisen.
[Source]
Världen står inför en katastrof. Hundratusentals eller kanske till och med miljontals människors liv står på spel. I de rikare länderna, där det ändå finns avancerade sjukvårdssystem, håller situationen redan på att nå en brytpunkt, men fattiga länder står inför en mardröm av otänkbara proportioner.
Folk i Nigeria eller Indien – för att inte tala om krigshärjade Syrien, Jemen eller Somalia – lever i överbefolkade slumområden utan tillgång till rent vatten eller sjukvård. Att här prata om lösningar som "social distansering" eller "självisolering" låter som ett sjukt skämt.
I denna situation är halvmesyrer och försök att reparera systemet meningslösa. Bara drastiska åtgärder kan undvika den hotande krisen. Sanningen är att det kapitalistiska systemet har misslyckats. Det kommer avslöjas som det ruttna system det är. Det är dags för arbetarklassen att ta sitt öde i sina egna händer.
COVID-19 pandemin sätter i fokus den underliggande ekonomiska krisen som har bubblat under ytan under en lång tid. Nu har denna process påskyndats till det yttersta. Aktiemarknaderna har kraschat överallt.
Företag går i konkurs och miljontals arbetare har redan förlorat jobbet. Bara i USA förutsäger vissa att detta kan driva arbetslösheten upp till 20 procent. Det vi talar om här är inte bara en cyklisk ekonomisk kris utan en djup depression i linje med den på 1930-talet.
Låt oss inte glömma att depressionen på 1930-talet ledde till revolutioner, kontrarevolutioner och krig. I dag befinner vi oss inte i ett krig i militär mening, men alla politiska ledare säger att det är en krigsliknande situation. Och om det är en krigssituation måste arbetarklassen agera därefter.
Till en början tonade regeringarna ner epidemins betydelse. Det viktigaste för den härskande klassen var inte att försvara folkhälsan, utan endast att hålla igång produktionen till varje pris. Deras mål var inte att rädda liv, utan att rädda bankernas och storföretagens vinster.
Detta, och inget annat, förklarar deras kriminella oaktsamhet och misslyckande med att genomföra de åtgärder som var nödvändiga för att skydda människoliv. Det har på ett grymt sätt blottat avgrunden mellan rika och fattiga, utsugare och utsugna. Nu skyndar de sig för att hinna ikapp den tid som gått förlorad. Men de gör för lite och för sent. Man har låtit viruset spridas som en löpeld, vilket nu får en förödande effekt för människors liv och världsekonomin.
Arbetare står inför det fasansfulla dilemmat om hur de ska överleva denna kris, både fysiskt och ekonomiskt. Hundratusentals förlorar sina jobb. Snart kommer vi att prata om miljoner. Arbetare som har berövats sitt levebröd kommer fortfarande behöva tillhandahålla mat och kläder åt sina familjer, betala hyran eller bostadslånet och samtidigt kämpa för att inte bli sjuka.
Miljontals människor i alla länder som i normala tider aldrig intresserar sig för politik följer oroligt nyheterna, granskar noggrant varje åtgärd som deras regeringar föreslår, vad deras chefer gör och vad alla partier från höger till vänster säger. Och mycket snabbt blir det uppenbart att ingen gör det som verkligen är nödvändigt. Under dessa förhållanden kan människors medvetanden förändras blixtsnabbt.
Land efter land stänger ned, i större eller mindre utsträckning. Folk blir tillsagda att undvika onödiga resor, att undvika folkmassor och att isolera sig om de tillhör riskgrupper. Men samtidigt blir miljontals arbetare tillsagda att gå till jobbet, tvingas använda kollektivtrafik och arbeta tätt tillsammans, vilket ökar risken för smitta. Detta sätter arbetarnas liv i fara, men de riskerar också att ta med sig viruset hem och smitta sina familjer, allt för kapitalisternas profiter.
Detta förändrar radikalt massornas medvetande. Arbetarna vill inte vänta på att få svar på sina frågor. Frågan ställs tydligt: vad ska man göra?
Kapitalismen kan allvarligt skada din hälsa
Krisen har visat hur inkompatibelt det kapitalistiska systemet är med miljarder människors hälsa. Årtionden av nedskärningar har decimerat sjukvårdssystemen överallt. I de länder där det funnits en offentligt finansierad nationell sjukvård har den drabbats av nedskärningar år efter år. Folkhälsan dränerades på pengar medan många tjänster privatiserades.
Allt detta gjordes för att skära ned på vad kapitalisterna anser vara "onödiga" utgifter. Antalet sjuksängar minskade och likaså antal intensivvårdsavdelningar. Sjukvården är underbemannad och arbetarna överarbetade. Detta gjordes för att tvinga folk att välja privata alternativ, vilket öppnade upp ett väldigt lönsamt fält för privata sjukvårdsföretag att investera i.
Samtidigt tilläts de stora privata sjukvårdsmonopolen tälja guld med kniv och göra enorma vinster på sjukas, gamlas och svagas misär. Detta måste få ett slut! Sjukvården kan inte styras av privata intressen. Vinstmotivet i vården måste bort helt och hållet. Vi kräver att privat sjukvård avskaffas och att sjukvårdssystemet i sin helhet ägs av det offentliga.
Alla sjukvårdsinrättningar i privat ägo måste nationaliseras utan kompensation och integreras i nationella sjukvårdssystem. Detta lägger grunden för en massiv ökning av sjukvårdens resurser för att möta situationens omedelbara behov och erbjuda en modern och effektiv offentlig sjukvård, där de mest moderna behandlingarna och medicinerna blir tillgängliga gratis till alla efter behov.
För att lösa bristen på vårdplatser borde hotell, tomma lyxlägenheter och herrgårdar tas över omedelbart och tillfälligt göras om till boenden för sjuka (en åtgärd som introducerades i Storbritannien under världskrigen). Samtidigt bör man sätta igång med en långsiktig plan för att bygga nya sjukhus och en enorm utökning av kapaciteten. Detta kan betalas för genom att minska den svällande och onödiga militärbudgeten.
En krisplan bör omedelbart lanseras för att rekrytera och utbilda sjuksköterskor, läkare, ambulansförare, sjukvårdare och all personal som behövs för att driva mottagningar, kliniker och sjukhus. De måste få en anständig lön och arbetstid, i stället för den nuvarande skandalen där sjukvårdspersonalen bokstavligt talat arbetas till döds för att kompensera för de brister som orsakats av år av kriminell försummelse som resultat av nedskärningspolitiken.
De kommer att påstå att det inte finns några pengar, men historien visar att det alltid finns pengar att hitta för att göra de rika rikare. Under det senaste årtiondet har vi således sett nedskärningar för arbetarna, men frikostiga utdelningar av offentliga medel till privata bankirer – samma bankirer som havererade världsekonomin 2008. Nu upprepar sig historien. Enorma mängder skattepengar skyfflas in i storföretagens kistor, medan miljontals arbetare lever i rädsla och fattigdom.
Läkemedelsindustrin, som gör obscent höga vinster, måste exproprieras och integreras i det offentligas strukturer. I stället för att inrikta deras forskning på att skapa kassakor som företagen kan mjölka i årtionden, borde prioriteringarna bestämmas av samhällets behov. Det allmänna intresset måste gå före en liten handfull rika parasiters profiter.
Alla patent måste omedelbart bli ogiltiga och all forskning bör göras offentligt tillgänglig och delas över nationsgränserna. Det skulle avsevärt snabba på utvecklingen av nya mediciner, och när dessa är tillgängliga bör de levereras till den nationella sjukvården till ett pris som motsvarar produktionskostnaderna, och inte till de orimliga priser som sätts på livsviktiga mediciner idag.
Om vi genomför dessa åtgärder nu kan de värsta effekterna av den här krisen avvärjas, och liknande kriser i framtiden undvikas.
För arbetarkontroll!
Om social distansering är ett av verktygen för att bekämpa virusets spridning, så måste detta gälla alla delar av samhället, och särskilt på arbetsplatserna. Om detta är den nödsituation och det krigsscenario som regeringar talar om, så behövs det nödåtgärder.
Kapitalisterna har visat att de är helt oförmögna att spela en progressiv roll. Med stöd av staten och borgerliga politiker tvingar de arbetare, även i icke-samhällsnödvändiga yrkesgrupper, att fortsätta arbeta. Detta underminerar alla ansträngningar som görs för att bekämpa viruset. På grund av detta ser vi hur det bryter ut strejker världen över när arbetare vägrar acceptera arbetsvillkor som hotar deras eget och deras familjers liv. I mer än ett land (se Italien och Spanien men även Nordamerika) har arbetare framgångsrikt tvingat fram nedstängningar av några fabriker, åtminstone tillfälligt.
Dessa händelser visar arbetarklassens verkliga styrka när den är organiserad och medveten om sin styrka. Ställda inför kapitalisterna oansvariga beteende reser marxisterna kravet på arbetarkontroll. Alla strejkkommittéer måste omvandlas till permanenta fabrikskommittéer för att kontrollera och vid behov blockera kapitalisternas och ledningens åtgärder.
All icke-nödvändig produktion måste omedelbart stoppas. Arbetare måste skickas hem med full lön så länge det är nödvändigt. Detta ska betalas av kapitalisterna. Om de säger att de inte har råd med det, låt de öppna sin bokföring för inspektion av fackföreningarna och arbetarnas valda representanter. I verkligheten sitter storföretagen på enorma berg av pengar som nu bör användas för att hjälpa de människor som skapat profiterna med sin arbetskraft.
Där produktionen anses absolut nödvändig bör arbetsplatsen omstruktureras och omorganiseras på ett sätt som tillåter social distansering, samt för att förse arbetarna med nödvändig skyddsutrustning, såsom lämpliga ansiktsmasker och skyddsglasögon, handskar och overaller, regelbunden rengöring av alla ytor och arbetsområden och regelbunden testning av arbetarna. Alla arbetare som anses vara icke-nödvändiga bör tillåtas stanna hemma.
Kommittéerna bör också se till att ingen arbetare sparkas med hänvisning till krisen. Där fabriker avskedar människor eller hotas med stängning av cheferna, kräver vi att de exproprieras och ställs under arbetarnas kontroll och ledning.
De som redan har förlorat sina jobb eller har tillfälliga anställningar kommer att drabbas hårt av denna kris. Vi kräver att full lön eller motsvarande ska betalas ut till dessa av staten. Men vi motsätter oss att detta ska finansieras genom att öka de offentliga skulderna, eftersom detta bara kommer att betalas av resten av arbetarklassen i form av nedskärningar och höjda skatter. I stället kräver vi att de parasitära bankerna och spekulationsfirmorna exproprieras.
Under denna period av oundviklig inbromsning av produktionen bör samtidigt rotation införas, med växlande arbetsdagar och en kortare arbetsvecka, vilket gör att arbetarna kan stanna hemma längre och minska den tid de reser. Detta bör gradvis utökas till att innefatta alla som i dag är arbetslösa för att eliminera arbetslösheten, samt bör arbetstiden minskas till ett minimum.
Nej till uppsägningar – för rörliga arbetstimmar med full lön! Öppna bokföringen!
Arbetarklassen måste ta över
Låt oss vara tydliga med vad det är som händer: det kapitalistiska systemet står inför en existentiell kris. Dess förmåga att garantera vanliga arbetares säkerhet, dess förmåga att garantera folk jobb och boende, dess förmåga att garantera arbetare lön nog att försörja sina familjer – allt detta ställs nu under fråga. Detta har revolutionära implikationer och den härskande klassen är väl medveten om detta.
Borgarklassen är mer rädda för en självständig arbetarklassrörelse än för viruset. De fruktar att folk kommer att börja ta saken i egna händer. I Wuhan, Kina, där viruset först bröt ut, satte folk i området spontant upp avspärrningar och kontroller och tog andra självständiga initiativ. Det här tvingade staten att ingripa av rädsla för att tappa kontroll över situationen.
I Italien började arbetarna genom sina strejker ingripa direkt i hur produktionen styrs. I Storbritannien har regeringens kriminella oförmåga att agera lett till en spontan samling av grupper för att hantera olika aspekter av krisen, till exempel matdistribution och allmän säkerhet. I Iran började människor själva införa karantän i hela städer mot bakgrund av regimens passivitet.
Exemplen ovan är de första stadierna i arbetarmakt, som spontant uppstått ur kapitalismens kris. Det är tydligt att den härskande klassen är oförmögen att hantera krisen på ett tillräckligt sätt. I stället för den härskande klassens otillräckliga ageranden, kräver vi i länder som Storbritannien, Sverige och USA att bostads- och arbetsplatskommitteér upprättas för att hantera krisens olika aspekter.
I Italien och Frankrike vidtar staten fler åtgärder mot krisen. Till en början accepterar befolkningen dessa, vilka myndigheterna säger till dem är nödvändiga för att bekämpa hotet från detta nya, dödliga och smittsamma virus. Dock inser vanliga arbetande människor att de som nu antar mer och mer långtgående åtgärder är samma personer som slösade så mycket tid i början av pandemin. De har litet eller inget förtroende för att regeringen ska skydda deras intressen, och de har helt rätt.
Makthavarna inser att de måste införa nödåtgärder för att stabilisera situationen, om de inte vill ställas inför massornas vrede. Dessa åtgärder kan samtidigt användas för att kontrollera arbetarklassen. De har starka antidemokratiska inslag som syftar till att stärka staten och dess repressiva makt.
Vi förstår anledningarna bakom att människor stödjer en större närvaro av polis och militär på gatorna. Vi måste också sträva efter att avslöja illusionen att de skyddar folket, och i stället visa att de faktiskt agerar som kapitalets väktare. De försöker stabilisera situationen och samtidigt säkerställa att de inte förlorar kontrollen över den.
I Italien har polisen i vissa fall dykt upp vid strejker och arresterat arbetare som strejkat för krav på fler säkerhetsåtgärder. Detta visar riskerna med att ha för stora illusioner i statens polis och militär. Vi varnar arbetarna för att de bara fullt ut kan lita på sina egna styrkor, inte armén eller den kapitalistiska regeringen, som gång på gång visat att deras främsta mål är att hålla uppe profiterna, trots att det riskerar att göra nödsituationen ännu värre.
Nödinsatserna måste organiseras av kommittéer i bostadsområden och på arbetsplatser som måste vara samordnade på lokal och nationell nivå för att organisera en tillräckligt effektiv nedstängning som det snabbaste sättet att hantera viruset.
Många människor i Italien oroar sig för att kriminella kan komma att utnyttja krisen. I sådana fall kan statens polis inte garantera allas trygghet. Därför måste vi lyfta tanken om att bygga strukturer, som lokala kommiteér valda i varje grannskap som kan överse hela nödoperationen. En sådan kommitteé vald av folket självt skulle ha mycket större befogenhet att besluta vad som ska göras och se till att alla följer de demokratiskt fattade besluten.
Kommittéerna kan upprätta spärrar och patrullera gatorna under en total nedstängning samt övervaka distributionen av mat till alla hushåll för att minimera onödiga resor – särskilt för äldre och andra utsatta grupper. De kommer aktivt kunna kämpa mot kriminella element och bekämpa spekulation och orättvisa höjningar av priset på livsmedel och mediciner, som begås av samvetslösa affärsmän.
Vi har också sett exemplet i Chile där fackföreningarna har meddelat att såvida inte regeringen förklarar en rikstäckande karantän kommer de att genomföra det själva, i form av en "humanitär strejk" med undantag för viktiga sektorer. Detta har kapitalisternas strateger knappast missat. De blir mer och mer medvetna om potentialen för social revolution under de nuvarande förhållandena. De kommer att göra allt de kan för att stoppa denna process.
Garantera matleveranser
När miljontals människor insåg att pandemin höll på att leda till en nödsituation, såg vi panikköpande och hamstring. Vad återspeglar det? Det visar att människor är vettskrämda för situationen vi gått in i, men det visar också att de inte litar på att varken myndigheterna eller "marknaden" kan hjälpa dem.
Detta har emellertid lett till den olyckliga situationen som vi har nu med brister i livsmedelsbutikerna, vilket i sin tur har lett till fall av profiterande, där vissa butiker chockhöjer priserna på viktiga varor. Detta kan bara ytterligare förvärra den svåra situationen. Demokratiskt valda grannskapskommittéer bör därför också ha befogenhet att kontrollera priser och vid behov införa priskontroller. Om detta inte görs kommer vi, utöver bristen, se att de fattigare delarna av samhället inte kommer kunna köpa det de behöver.
Äldre och sårbara kommer att ha svårt att klara sig i en sådan situation. Man säger åt dem att självisolera sig men många kan inte få nödvändiga varor levererade. Detta sätter många i fara när de måste gå ut och handla det de behöver.
Vi måste kräva organiserade matleveranser till alla hem för att minska behovet av resor till butiker. Den spontana organiseringen av människor som går ut och söker utsatta personer och organiserar sig för att hjälpa dem, visar att majoriteten inte är några giriga individualister, utan är beredda att gå samman i kristider för att hjälpa människor i nöd.
Men för att kunna vara effektiva måste dessa grannskapsgrupper få hjälp. De behöver transportmedel, säkerhetsutrustning och träning i hur man närmar sig utsatta personer som isolerar sig själva.
Gemensamma kök krävs för att leverera färdiglagade måltider, särskilt till äldre och funktionshindrade. I en tid när restaurangkedjor och barer stänger ned och avskedar arbetare kräver vi att de i stället exproprieras för att kunna tillgodose samhällets matbehov. Detta skulle garantera jobben för dem som arbetar i dessa kedjor, samt frigöra resurser till de som akut behöver dem. Detta system måste kopplas samman med grupperna i grannskapen.
För ett offentligt ägt integrerat transportsystem
Några av de platser där smittorisken är som allra högst är på överfulla bussar, tåg och tunnelbanor. Under pandemins tidigaste stadier reste miljontals arbetare packade tätt tillsammans, vilket ökade spridningens hastighet enormt.
När det blev tydligt att sådana förhållanden var farliga slutade många resa i onödan. De som kan har börjat arbeta hemifrån. Detta har minskat trängseln, men inte helt eliminerat den.
Transportföretagens taktik har varit att minska antalet avgångar, tagit bort vissa rutter och så vidare. Alltså, precis när vi behöver transport där social distansering är möjligt blir det genom att man reducerar tillgängligheten helt otänkbart. Resultatet blir att det finns färre men överfulla bussar, tåg och så vidare.
Återigen är det enda kriteriet här lönsamheten i resorna. Detta är oacceptabelt. Alla transportföretag bör tas över utan kompensation och integreras i en nationell transporttjänst. Många av dessa företag ägdes tidigare av staten eller kommuner. De bör tas tillbaka och användas utefter de behov som finns, inte baserat på profit. Resenärer behöver mer utrymme för att kunna färdas riskfritt under dessa förhållanden.
Personalen måste också skyddas. Att inte behöva arbeta i trängsel är en åtgärd som bidrar till att skydda dem från smitta. Transportpersonal måste också förses med nödvändig skyddsutrustning, ansiktsmasker, skyddsglasögon, handskar och så vidare. Städningstjänster bör även utökas massivt för att regelbundet göra den noggranna rengöring som behövs för att stoppa virusets spridning. Städfirmorna bör åter integreras i transportföretagen och arbetarna bör få en anständig lön och fulla fackliga rättigheter.
Bostadskrisen
Många arbetare förlorar sin jobb och många, särskilt unga människor har stora bostadslån eller väldigt höga hyror att betala. Om inget förändras kommer många att ställas inför vräkning. I flera länder har regeringarna instruerat bankerna att bevilja "avbetalningssemester", det vill säga tillfälliga förseningar i betalningar på flera månader. Tyvärr är detta inte alltid fallet med hyror, som också borde frysas så länge krisen pågår.
Vi bör även tillägga att "avbetalningssemestrar" har införts för att skydda bankerna, för om det plötsligt kom en våg av uteblivna betalningar på bostadslån skulle det kunna slå hårt mot bankerna. Som vanligt kan åtgärder som till synes handlar om arbetarklassens bästa ha helt andra motiv under kapitalismen.
Trots det ger uppskjutandet av betalningarna en viss tillfällig paus. I längden tar det dock inte bort dem helt och hållet. Förr eller senare måste någon betala. De arbetare som lyckas få nya jobb när krisen är över kommer att behöva göra större betalningar. Denna kris kommer emellertid att få långsiktiga ekonomiska effekter. Nedskärningar, sämre levnadsstandard, massarbetslöshet och fattigdom är det enda som det kapitalistiska systemet kommer att kunna erbjuda när pandemin väl är över.
För att undvika att mängder av arbetarfamiljer förlorar sina hem reser vi kravet att bankerna skriver av delar av bostadslånen. Det är den enda konkreta lösningen på problemet. För tio år sedan räddades bankerna med offentliga pengar och har gjort enorma vinster sedan dess. Om det stämmer att vi sitter i samma båt så borde bankerna dra sitt strå till stacken.
Andra arbetare hyr sina bostäder och riskerar att bli vräkta om de inte kan betala hyran. I vissa länder har tillfälliga förbud mot vräkningar införts. Även om dessa är välkomna, går de inte tillräckligt långt för att skydda människor. Hyresvärdar har sina sätt att pressa hyresgästerna. Ett av dessa är att höja hyran till nivåer hyresgäster inte har råd med och på så sätt tvinga ut folk. Därför bör även en frysning av hyresbetalningarna införas omedelbart och tills krisen är över. Grannskapskommittéerna bör också spela en roll här och övervaka situationen och ingripa för att stoppa eventuella hyreshöjningar eller vräkningar.
Denna situation illustrerar också ett annat långsiktigt problem. Anledningen till att privata hyresvärdar kan bete sig som de gör är den enorma bristen på offentligt ägda bostäder. Förr i tiden var andelen av bostäder som var offentligt ägda av kommunen (allmännyttan) högre i förhållande till de som ägdes privat. Arbetarfamiljer kunde bo i relativt billiga bostäder. I flera årtionden har de flesta länders politik varit att privatisera, sälja ut allmännyttan och tvinga människor att köpa sina bostäder.
Det som krävs nu är ett program för att snabbt bygga offentligt ägda bostäder som möter behovet och erbjuder rimliga hyror. Samtidigt finns det mängder av hus och lägenheter som står tomma till följd av spekulation. I dessa fall bör fastigheterna exproprieras och läggas till i en allmän bostadskön. Ett sådant program skulle göra mycket för att lindra den nuvarande situationen med bostadsbrist och orimliga hyror.
Demokratiska rättigheter
Överallt använder regeringar nödlagstiftning för att vidta åtgärder för att hantera krisen. Vi är naturligtvis för akuta åtgärder som att överta privata tillgångar, expropriera privata sjukhus eller fabriker som producerar personlig skyddsutrustning.
Problemet är att de kapitalistiska regeringarna utnyttjar hälsokrisen för att begränsa de demokratiska rättigheterna och till exempel förbjuda strejker, begränsa yttrandefriheten och sätta in armén på gator och torg.
Dessa åtgärder spelar ingen positiv roll i att hantera pandemin alls och måste stoppas. Arbetare behöver strejkrätten för att kunna skydda sig själva från kapitalister som sätter deras liv och säkerhet i riskzonen. Vi behöver yttrandefrihet så att vi kan fördöma de kapitalistiska regeringarnas känslolösa nonchalans för människors liv.
Samtidigt som alla ansträngningar måste göras för att de mest effektiva åtgärderna mot virusets spridning tas, kan vi inte låta borgarklassen utnyttja den nuvarande situationen för att begränsa demokratiska rättigheter som generationer av arbetare har kämpat för.
Nationaliseringar
I åratal har borgarklassens slagord varit privatisering. Stora företag som byggts upp av staten delades upp och såldes ut billigt till de rika. Nationalisering av företag avfärdades som något som hörde hemma i ett avlägset förflutet. Nu ser vi plötsligt tonen ändras helt.
Vissa regeringar, som ett tydligt erkännande av att kapitalismen inte kan hantera den aktuella krisen, begär att privata sjukhus används av staten som en del av dess nödåtgärder för att handskas med smittspridningen. Samtidigt uttalar sig många regeringar om att de är beredda att nationalisera alla stora företag som i den kommande perioden kan gå i konkurs.
Ett exempel på detta är som Frankrikes finansminister Bruno Le Maire sa: "Jag kommer inte att tveka inför att använda några åtgärder som finns till hands för att skydda franska företag. Det kan vara i form av injektioner av kapital eller uppköp av aktier. Jag kan till och med använda förstatligande om nödvändigt."
Högerreformisterna, som fram tills nyligen överröstade varandra i kampanjen mot nationalisering, har också blivit tvingade att ändra sin åsikt.
Låt oss förtydliga: vad de kallar nationalisering är i verkligheten en räddningsaktion. Den utförs med kompensation till kapitalisterna och är därför bara ett annat sätt att forsla statliga pengar in i privata fickor. Och så snart man använt skattepengar för att rädda dessa företag kommer de att säljas tillbaka till kapitalisterna till rabatterade priser. Detta är ett annat sätt att låta arbetarklassen betala för borgarnas kris.
Arbetare kan inte acceptera den här typen av nationaliseringar. Det kan inte vara arbetarklassen som måste betala för den oreda som kapitalisterna har satt sig själva i. Vad som krävs är nationalisering utan kompensation till ägarna. Samtidigt kräver vi att den parasitära toppstyrningen i dessa företag ersätts med arbetarnas demokratiska kontroll och styre.
Arbetarrörelsens roll
Arbetarrörelsens ledare har visat sig oförmögna att möta den här situationen på ett seriöst sätt. I Italien har fackföreningarnas ledare helt enats med kapitalisterna och regeringen i att insistera på att produktionen inte bör stoppas. Deras främsta kriterium är inte säkerhet på arbetsplatserna, utan att fortsätta producera av rädsla för ekonomisk kollaps.
Italiens arbetare hade andra planer. För dem kom räddande av människors liv först. Efter att förgäves ha försökt övertyga fabriksägarna om att stänga fabrikerna för att omorganisera arbetet på ett säkrare sätt, gick de ut i strejk. Endast när arbetarna på golvet tog till sådana drastiska åtgärder ändrade fackföreningarnas ledning sin inställning. I stället för att leda kampen släpade de långt efter situationens verkliga behov.
I Storbritannien har Labourpartiet stoppat all aktivitet, trots att tekniken finns för att fortsätta den under pandemin. Överallt har arbetarrörelsens ledare aktivt eller passivt accepterat den härskande klassens otillräckliga planer. Det som vore nödvändigt är att de förberedde en plan för arbetarklassens kamp. Genom att mobilisera arbetare i bostadsområden och fabriker skulle dessa ledare kunna ändra händelseförloppet väldigt snabbt. Att de vägrar göra just detta visar att de har kapitulerat inför kapitalistklassen, precis när systemet går in i sin djupaste kris någonsin.
Detta kräver en radikal förändring av arbetarklassens organisationer. Det betyder att fackföreningarna måste ställas under deras medlemmars direkta kontroll. Vi behöver ledare som inte tjänar löner som mer liknar företagsägarens än de arbetare de ska representera. Ledare som tjänar en genomsnittlig arbetarlön och som kan avsättas om de inte följer medlemmarnas demokratiskt fattade beslut.
Detta gäller även de partier som skapades av arbetarklassen för länge sedan som ett verktyg för att ge dem en självständig röst. Dessa måste omvandlas, till en början genom att införa fullt demokratiska processer när ledare väljs. I de länder där inga arbetarpartier existerar, som i USA, är det den organiserade arbetarrörelsens plikt att skapa dem.
Vem ska betala för allt detta?
Många skulle nog hålla med om att de ovan nämnda kraven verkar rimliga, men skulle sedan ställa den viktigaste frågan av dem alla: vem ska betala för kalaset? Vi får höra att det inte finns tillräckligt med pengar till alla dessa åtgärder. Men det är uppenbart felaktigt.
Till att börja med har både USA:s centralbank och europeiska centralbanken meddelat att de pumpar in många miljarder dollar och euro in i ekonomin. I Storbritannien har regeringen lanserat ett räddningspaket på 350 miljarder pund, motsvarande 15 procent av BNP. Italien, Spanien och Tyskland har alla lanserat paket av liknande storlek.
När de står vid den ekonomiska avgrundens brant hittar de plötsligt pengar. Tyvärr kommer majoriteten av dessa pengar att gå till kapitalisterna, inte sjukvården eller arbetare. Vidare kommer det bara öka de redan väldigt höga statsskulderna. I nästa steg kommer det att bli arbetarklassen som förväntas göra uppoffringar för att minska dessa skulder.
Det finns dock en annan källa till enorm rikedom. I exempelvis USA hade den översta procenten av hushållen – ungefär 1,2 miljoner familjer – ett sammanlagt nettovärde på 35.000 miljarder dollar 2019. En studie gjord av Institute of Chartered Accountants in England and Wales från 2017 avslöjade att "i en tid då mångas tankar handlar om åtstramningar, har två tredjedelar av brittiska företag ett kontantöverskott".
Och inte bara det, sedan dess har mängden likvida medel hos brittiska företag till och med ökat! Reserver av pengar växte med 8 procent under 2018, och har ökat med hela 51 procent under de senaste fem åren." Enligt Credit Suisse äger den översta procenten av världens befolkning nästan 50 procent av världens rikedomar, medan den fattigaste halvan av den vuxna befolkningen äger mindre än 1 procent.
I kristider kan dessa enorma rikedomar, skapad av miljontals arbetares arbete, få göra nytta och användas för att finansiera alla nödvändiga åtgärder för att bekämpa spridningen av COVID-19 och bygga upp strukturer och resurser för att förbereda samhället för framtida utbrott av dödliga sjukdomar.
Det skulle inte vara orimligt att införa en nödskatt på tio eller tjugo procent på sådana rikedomar. Och varje företag eller individ som vägrade gå med på det skulle behöva exproprieras, deras tillgångar konfiskeras och deras resurser ställas till statens förfogande. Vidare bör bankerna, som profiterat enormt på statliga gåvor, nationaliseras utan kompensation och integreras till en offentligt ägd bank. Samma gäller försäkringsbolagen.
Om sådana åtgärder antogs av regeringar runt om i världen skulle man inte behöva öka statsskulderna eller genomföra den nedskärningspolitik som den leder till. Det skulle inte finnas någon brist på resurser för att bygga sjukhus, investera i medicinsk forskning, bygga bostäder och förse alla arbetare som förlorat jobbet med en inkomst. Och mycket annat.
För en arbetarregering!
I Storbritannien var det mycket tydligt att högerregeringen hellre såg hundratusentals dö, än att vidta nödvändiga åtgärder och investera resurserna som krävdes. I USA har Trump betett sig på ett liknande sätt. Till och med i Italien, där viruset först spreds brett i Europa, bestämdes regeringens handlingar framförallt av att profiterna till varje pris skulle upprätthållas.
Vi kan inte lägga miljontals människors liv i deras händer. Vi får höra att detta inte är rätt tid att dra upp politiska skillnader och att vi alla måste enas. Nationalism och patriotism förespråkas överallt. Vi får höra att vi sitter i samma båt, men det är rakt igenom felaktigt. De som uppmanas att betala för denna kris är de som allra minst har råd med det: arbetarna, ungdomen och de äldre.
Vi behöver en regering som representerar intressena hos arbetarklassen i alla länder. Det program som vi har beskrivit ovan kan endast genomföras av partier och ledare som representerar arbetarklassen och dess intressen. Genom att föra arbetarregeringar till makten i alla länder skulle vi äntligen kunna använda de enorma resurser som finns tillgängliga på världsskala och få ett verkligt globalt svar på den nuvarande krisen.
Internationalism och arbetar-kooperation
På 2000-talet, under kapitalismen, finns det två grundläggande hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling: det privata ägandeet av produktionsmedlen samt nationalstaten. Detta bekräftas skarpt av den nuvarande krisen.
Marknadsekonomin har fullständigt misslyckats. Profitjakten hotar miljontals människors liv. Det är dags att sätta stopp för det. Det vi behöver sätta i dess ställe är en gemensamt ägd planekonomi. Produktionsprocessen bör styras genom arbetarnas demokratiska kontroll och styrning.
I en sådan ekonomi kan resurser snabbt flyttas för att tillgodose de nuvarande behoven. Produktionen kan stoppas utan hänsyn till några privata ägares minskade profiter. Arbetare som måste stanna hemma kan få vanliga löner. Ingen skulle riskera vräkning av privata hyresvärdar. Kortfattat betyder detta att införa socialism på världsskala. Alla villkor har mognat för att detta ska bli verklighet.
Boris Johnson och andra borgerliga politiker har jämfört krisen med att krigsscenario, men hur betedde sig regeringen under andra världskriget i Storbritannien? Sade de: låt marknaden bestämma! Staten ska inte lägga sig i! Nej, det gjorde de inte. De använde staten för att centralisera produktionen, nationaliserade krigsindustrierna och införde central planering.
Allt detta betydde självklart inte att Storbritannien blev ett socialistiskt land. Kontrollen låg fortfarande orubbligt i bankirernas och kapitalisternas händer. De var tvungna att införa vissa aspekter av central planering och till och med nationalisering, av det enkla skälet att dessa metoder ger bättre resultat. Därmed erkände i praktiken även socialismens bittraste fiender den socialistiska planeringens överlägsenhet över marknadens anarki.
Dagens Kina är onekligen ett kapitalistiskt land, men det är en särskild form av kapitalism, som fortfarande har kvar rester av den tidigare centrala planeringen och den statskontrollerade industri. Det är precis dessa delar som gav Kina en enorm fördel när det kom till att bekämpa den nuvarande pandemin, med ganska anmärkningsvärda resultat. Detta faktum har påpekats av personer som inte vanligtvis är sympatiskt inställda till socialistiska idéer.
Fördelarna som Kina hade när det gäller Wuhanutbrottet var att det kunde låsa in ett enormt område med cirka 50 miljoner människor, samtidigt som man använde resurserna i resten av landet för att hjälpa människorna i området. De kunde skicka in sjuksköterskor och doktorer från andra delar av landet och resurser från hela landet.
Italien ställdes inför en väldigt annorlunda situation. De fick ingen hjälp från resten av Europa. Tvärtom blockerade länder som Tyskland exporten av ansiktsmasker, besatta av väldigt kortsiktiga nationella mål. Hade det upprättats en internationellt samordnad operation hade saker kunnat se väldigt annorlunda ut.
Här är det värt att nämna vad de kinesiska läkare som befinner sig i Italien säger behöver göras. De har lärt sig av situationen i sitt eget land. Utifrån erfarenheten av att stoppa spridningen av viruset i Wuhan menar de att det fortfarande är för stor rörelse av folk på gatorna. Detta bekräftar vad vi har sagt sedan detta nya virus bröt ut: all icke-nödvändig produktion måste stoppas.
Italien kunde ha låsts helt, och resten av Europa kunde skickat material och personal för att bekämpa virusets ursprungliga spridning. På det sättet hade nedstängningsperioden kunnat bli både kortare och mer effektiv. I stället har vi haft en situation där varje EU-land har agerat olika och i olika takt.
Följden av allt detta blev att viruset spreds mycket snabbare i Italien och detta har i sin tur blivit en viktig anledning till att det spridits över Europa. Nu står hela Europa inför samma situation som Italien, och nödsituationen är mycket värre än vad den hade behövt vara.
Detta avslöjar EU för vad det är, ett organ som bara försvarar de kapitalistiska storföretagens intressen. När det kommer till att tvinga igenom nedskärningar i länder som Grekland eller Italien hittar de viljan och resurserna till att göra det, men när det gäller att rädda livet på miljontals visar de sig inte bara vara värdelösa, utan till och med vara en faktor i att förvärra situationen. Det visar bortom allt tvivel att kapitalismen har misslyckats.
Vissa seriösa borgerliga analytiker håller på att komma till insikt om att deras system är dödsdömt. Ett exempel är vad tidningen The Australian nyligen publicerade: "Macquarine Wealth Management, den börshandlande delen av den australienska kapitalismen bultande hjärta Macquarie Group, har varnat att 'vanlig kapitalism är döende och världen är på väg mot något som mer kommer likna en version av kommunism'."
Hur sanna är inte dessa ord!? Det behövs en världsomfattande ansträngning för att bekämpa farorna mänskligheten står inför i dag. Detta kan inte genomföras när samhället styrs för att skapa vinster åt en handfull kapitalister, bara för att de äger produktionsmedlen. Vad som krävs är produktion efter behov.
Många människor börjar nu inse att den så kallade marknadsekonomin är helt oförmögen att leva upp till de krav som krisen ställer. De inser att argumenten mot en internationell produktionsplan är helt oförsvarbara och att argumenten för socialismen inte går att förneka. När vi säger socialism menar vi självklart inte den totalitära och byråkratiska karikatyr som fanns i Sovjetunionen eller i Maos Kina. Riktig socialism är demokratisk, eller så är den ingenting. Verklig socialism kan bara nås genom en regim med arbetardemokrati, med en nationaliserad planekonomi under arbetarnas direkta kontroll och styre.
Detta är vad Internationella Marxistiska Tendensen (IMT) kämpar för i alla länder där vi finns. Vi uppmanar alla att sluta upp i denna kamp för att förse världens arbetare och unga med den politik och det program som krävs för att lyfta mänskligheten ur det träsk som kapitalismen har släpat in oss i. Alternativet är att samhället kastas ner i ett djupt barbari på en skala mycket större än vi såg på 1930-talet. Gå med oss i kampen!