Nya uppgifter om att inflationen har bitit sig fast orsakar oro inom den härskande klassen. Som svar på detta försöker centralbankerna provocera fram en lågkonjunktur i hopp om att dämpa prisökningarna. Den enda lösningen är en socialistisk revolution.
[Source]
”Centralbankernas kamp mot inflationen går in i en ny ‘smärtsam’ fas”. Denna rubrik sammanfattar Financial Times ståndpunkt – ett språkrör för borgarklassen som normalt är mer känt för sitt allvar och sin nykterhet än för sin sadism.
Men Financial Times är inte ensamma om att förutspå kval och vånda. ”Att få ner de höga priserna kommer att göra ont… mycket ont”, säger den ledande liberala tidskriften The Economist.
Andra kapitalistiska kommentatorer verkar rentav njuta av utsikterna.
”Nästa steg i förbättringen av inflationssiffrorna kommer att bli svårare”, säger Carl Riccadonna, chefsekonom på amerikanska BNP Paribas. ”Det kräver mer smärta, och den smärtan innebär sannolikt en recession under det andra halvåret.”
Panik
Dessa bedömningar kommer mot bakgrund av de senaste inflations- och räntebeskeden.
För ett par år sedan var den härskande klassen inledningsvis optimistisk vid inflationsspökets återkomst, men detta har nu vänts i panik efter att det visat sig vara svårare än väntat att dämpa prisökningarna.
Även om de totala inflationssiffrorna sjunker i USA och Europa är kärninflationen – den som kvarstår när särskilt instabila poster som livsmedel, bränsle och energi rensats bort – fortfarande förhöjd.
I USA har kärninflationen legat stadigt på cirka 4,7 procent under de senaste sex månaderna. I euroområdet är motsvarande siffra cirka 5 procent. I maj registrerade båda ekonomierna en inflationstakt på 5,3 procent.
Storbritannien är världsledande – men inte när det gäller något att vara stolt över. Officiella beräkningar för maj, som publicerades förra veckan, visade att inflationen enligt KPI låg på 8,7 procent, samma nivå som föregående månad. Ännu mer oroande är att den brittiska kärninflationen steg från 6,8 till 7,1 procent.
Lågkonjunktur
För såväl den härskande klassen som för arbetarklassen är dessa siffror alarmerande. De visar att inflationen har bitit sig fast och helt klart inte är ”övergående” eller ”tillfällig”, vilket borgerliga ekonomer hybrisartat hävdade redan 2021.
Än värre är att de envist höga priserna visar hur impotenta centralbankscheferna är när det gäller att besegra inflationshotet.
Det enda vapen de har i sin arsenal är räntorna. Men detta har visat sig vara ett relativt trubbigt instrument, oförmöget att hugga ned inflationen utan att skada den omgivande vävnaden i den bredare ekonomin. Därav varningarna om den kommande ”smärtan” och ”lidandet”.
Den härskande klassen hoppades kunna åstadkomma en så kallad ”mjuklandning”: att få ned inflationen till en målnivå på 2 procent utan att krascha ekonomin. Men med priser som fortfarande skjuter i höjden, trots centralbankernas upprepade räntehöjningar under de senaste 18 månaderna, står det klart för alla att detta är – och alltid har varit – en önskedröm.
”Det enda sättet att få ner inflationen till 2 procent”, säger Torsten Slok, chefsekonom på Apollo Global Management, ”är att krossa efterfrågan och bromsa ekonomin på ett mer påtagligt sätt.”
”Något måste förändras, radikalt och snart”, förklarade Martin Wolf i Financial Times å kapitalstrategernas vägnar. ”Frågan är inte om det kommer att bli en recession; den är snarare om det måste bli en för att spiralen ska kunna hejdas.”
”Vare sig man gillar det eller inte (jag gör det verkligen inte)”, avslutar Wolf, ”kommer ekonomin inte att komma tillbaka till 2 procent inflation utan en kraftig inbromsning och högre arbetslöshet.”
Det uttalade målet för kapitalistklassen och dess företrädare är med andra ord att medvetet provocera fram en nedgång, för att ”kyla av” ekonomin genom att driva upp arbetslösheten och driva ned lönerna.
Kort sagt, efter att ha förlorat kontrollen över situationen ber den härskande klassen arbetarna att betala för denna kris genom nedskärningar, arbetslöshet och sänkta löner.
Anarki
Varför är inflationen så ihållande? Varför har räntehöjningar, genom att strama åt penningmängden, hittills inte hejdat prisökningarna?
Problemet som den härskande klassen står inför är att inflationen är en som månghövdad hydra. Vad de varken kan förstå eller acceptera är att den är ett symptom på det kapitalistiska systemets anarki.
En falang inom borgerlig ekonomi, monetaristerna, säger att inflation helt enkelt är ett ”monetärt fenomen”, en produkt av ”för mycket pengar som jagar för få varor”.
Den andra falangen, keynesianerna, säger att det är ett tecken på att ekonomin är ”överhettad”, att den effektiva efterfrågan överstiger samhällets produktiva förmåga.
I vilket fall som helst är den bittra medicin som båda lägren föreslår densamma: att suga ut efterfrågan ur ekonomin genom deflationistisk åtstramningspolitik och begränsad tillgång till krediter.
“Överskottsefterfrågan” är förvisso en faktor bakom den nuvarande inflationskrisen. Detta är dock inte ett resultat av arbetstagarnas “orimliga” lönekrav, vilket etablissemanget och deras propaganda konsekvent antyder med varningar om en ”löne-prisspiral”.
Snarare är det resultatet av den enorma flodvåg av fiktivt kapital som den härskande klassen släppte ut i världsekonomin som svar på pandemin, i form av statliga stimulanser och stöd, utformade för att rädda deras system.
Tryck
Men det finns också andra element i denna ekvation.
Flaskhalsar stör fortsatt leveranskedjorna – framför allt vad gäller brist på arbetskraft. Följderna av kriget i Ukraina har slagit ut produktion och höjt kostnaderna, liksom klimatförändringarna. Dessutom belastas ekonomin ytterligare av försvarsutgifter, åldrande befolkningar, investeringar i klimatomställning och åtgärder för att mildra effekterna av klimatförändringarna. För att möjliggöra detta används underskottsfinansiering för att täppa igen alla hål i statsbudgetarna.
Samtidigt innebär den ökande protektionismen och ekonomiska nationalismen tullar, handelshinder och en allmänt minskad effektivitet. Under en hel period bidrog globaliseringen till att sänka produktionskostnaderna, men nu håller detta på att vändas till sin motsats.
Alla dessa faktorer ökar inflationstrycket i ekonomin och bidrar till att pressa upp priserna. Under kapitalismen, där produktionen är privatägd och ekonomin fungerar enligt marknadens lagar, har den härskande klassen ingen kontroll över dessa variabler.
Dessutom, i den mån de har en påverkan, gör deras politiska beslut bara saken värre: de flyttar hem produktion till det egna landet, förlänger Ukrainakonflikten, och höjer militärutgifterna istället för att sänka dem. Allt detta är som bensin på elden.
Detta förklarar varför den härskande klassen nu tvingas höja räntorna ännu mer. Penningmängden är den enda hävstång de har någon verklig kontroll över, och denna kontroll är endast indirekt. Ju mer andra faktorer pressar upp priserna, desto hårdare måste de dra i denna enda hävstång för att tämja inflationen. Detta utgör en stor risk – närmast en garant – för att utlösa en allvarlig lågkonjunktur. Sådan är kapitalismens galenskap.
Sårbarhet
Det är ingen slump att Storbritannien är den sjukaste patienten på avdelningen när det gäller inflationen. Den brittiska ekonomin är särskilt sårbar när det gäller många av de frågor som beskrivs ovan, och mer därtill.
Exempelvis påverkas Storbritannien mer än de flesta andra länder av svängningar i gaspriserna, som ett resultat av att man under årtionden misslyckats med att investera i alternativa energikällor och infrastruktur.
Landet har också drabbats hårdare av arbetskraftsbrist. Många har lämnat sina jobb på grund av utbrändhet, kroniska sjukdomar och en epidemi av psykisk ohälsa, samtidigt som det utarmade och överbelastade sjukvårdssystemet inte kan erbjuda behandling till de arbetare som behöver det.
Nya tullar och handelshinder som leder till ökade kostnader för brittiska företag har införts på grund av Brexit – det största ekonomiska självskadebeteende som en kapitalistisk regering någonsin har åsamkat sig själv.
Samtidigt ligger Storbritannien nästan i topp när det gäller mängden fiktivt kapital som virvlar runt i ekonomin som ett resultat av en rad statliga stödpaket och gåvor till banker och storföretag. Som The Economist beskriver:
”Storbritannien utmärker sig för den stimulans man gav ekonomin under pandemin och senare under energikrisen förra året… Endast USA genomförde större stimulanser. Storbritannien spenderade mycket mer än andra jämförbara länder: cirka 23,1 procent av nationalinkomsten, mycket mer än till exempel 13,3 procent i Frankrike.”
Detta är vad som egentligen menas med den brittiska kapitalismens ”speciella kris”: kapitalismens allmänna kriser och motsättningar återspeglas i en epok av imperialistiskt förfall; i en nedåtgående makt, vars zenit sedan länge har passerats.
Problemen i Storbritannien är med andra ord bara det mest akuta uttrycket för kapitalismens globala kris. Systemet går sönder i sin svagaste länk.
Splittring
Den härskande klassen är splittrad över vart den skall gå härnäst.
Den dominerande flygeln är fast besluten att utrota inflationen, till vilket pris som helst. På lång sikt undergräver stora prisvariationer hälsan för kapitalismen som helhet. Marknaden förlitar sig på prissignaler för att styra kapitalet mot de högsta vinsterna, för att fördela resurser och för att se till att tillgångar behåller sitt värde.
Konsekvent hög inflation motverkar allt detta, stör marknadskrafterna och omfördelar godtyckligt rikedomar från långivare till låntagare.
Förutom att skapa ytterligare instabilitet i det finansiella systemet underblåser inflationen också social och politisk instabilitet: från tsunamin av strejker i Storbritannien, Frankrike och så vidare, till de upproriska rörelserna i Sri Lanka, Libanon och andra superexploaterade länder.
Särskilt för den brittiska härskande klassen är frågan om att dämpa inflationen ännu mer akut. Redan nu betraktas den brittiska kapitalismen som ett hopplöst fall och de galna Tory-brexitörernas upptåg – framför allt Liz Truss – har knappast ingett förtroende för marknaderna.
Om inflationen tillåts fortsätta skulle krisen för den brittiska kapitalismen fördjupas ytterligare, vilket Martin Wolf betonar i Financial Times:
”Om ett land överger sitt högtidliga löfte om att stabilisera valutans värde så snart det blir svårt att leverera, måste andra åtaganden också devalveras. Såväl hemma som utomlands kommer många att dra slutsatsen att Storbritannien inte kan hålla sina löften när det blir tufft. Det var vad som hände, i betydande utsträckning, under 1970-talet: Storbritannien började bli ett skämt. Att upprepa detta, särskilt efter Brexit, skulle vara en oförlåtlig – kanske till och med obotlig – dårskap.”
Skada
Det är därför som Bank of England och Tory-regeringen visar upp en enad front och förbinder sig att gemensamt tillfoga smärta.
Premiärminister Rishi Sunak har till exempel kategoriskt sagt att strejkande lärare och läkare inte kommer att få löneökningar som överstiger inflationen och därmed förbigått rekommendationerna från regeringens ”oberoende” granskningsorgan för offentliga löner. Sunak upprepade det falska mantrat om farorna med en löne-prisspiral och påpekade att reallöneökningar för anställda inom den offentliga sektorn skulle vara att ”ge med ena handen och… ta med den andra genom högre inflation”.
Samtidigt höjde Bank of England, med fullt stöd av finansdepartementet, räntan med ytterligare 0,5 procentenheter förra veckan, till 5 procent, samtidigt som man antydde att ytterligare räntehöjningar är att vänta.
Detta riskerar inte bara att ta död på de småföretag som redan går på knäna, det kan också leda till en krasch på bostadsmarknaden när tusentals husägare inte klarar kostnaderna för sina bolån. Medelklassen kommer med andra ord att slås i spillror.
Enligt vissa uppskattningar kan Bank of England höja räntan så högt som 6,25 procent, den högsta nivån sedan 1998. Huspriserna förväntas i sin tur falla med cirka 10 procent.
Trots detta är företrädarna för den härskande klassen orubbliga när det gäller att få ned inflationen – utan att bry sig om de indirekta skadorna. “No pain, no gain”.
Turbulens
En annan del av den härskande klassen oroar sig dock för den nivå av lidande som kommer att krävas för att stabilisera priserna – inte på grund av någon genuin oro för arbetare och vanliga familjer, utan på grund av att detta skulle kunna utlösa en social explosion.
Turbulensen i banksystemet, som utlöstes av de senaste räntehöjningarna, har på samma sätt skapat en oro för den instabilitet som ytterligare räntehöjningar skulle kunna framkalla. Därför talar vissa borgerliga kommentatorer nu om att lätta på inflationsmålen och acceptera att priserna framöver kommer att öka i förhöjd takt. Som The Economist beskriver:
”Räntesättarna skulle, genom ultrahöga räntor, kunna förstöra efterfrågan i andra delar av ekonomin tillräckligt för att få ner inflationen till 2 procent. Skeptikerna menar dock att alla de strukturella faktorer som pressar upp priserna skulle innebära tillfogande av ekonomisk skada på en politiskt oacceptabel nivå…
Världen kan således ha gått in i en regim där centralbankerna ger läpparnas bekännelse till sina inflationsmål men drar sig för att vidta åtgärder som är tillräckligt stränga för att uppfylla dem. Med andra ord kan 4 procent vara det nya 2 procent.” (Vår kursivering.)
För arbetarklassen erbjuder inget av förslagen någon lösning. För arbetarklassens del handlar det om att långsamt krossas under tyngden av skenande inflation och sjunkande reallöner, eller att krossas desto snabbare av effekterna av de åtgärder som införs för att bromsa inflationen.
En ”populistisk” del av borgarklassen har uppmärksammat den växande ilskan över levnadskostnadskrisen och har börjat fördöma storföretagens profitjakt, som påstås orsaka ”girighetsinflation” (‘greedflation’).
I Storbritannien har till exempel en del av Tories drivit på för priskontroller på basvaror i mataffärerna. På samma sätt har Sunak infört en extraskatt på gas- och oljebolagens vinster.
Vänsterreformister har kritiserat formen för dessa åtgärder, men inte deras faktiska innehåll.
Vad de framför allt misslyckas med att förklara är att inflation, stigande levnadskostnader och vinstjakt inte är den verkliga sjukdomen, utan ett symptom på den verkliga sjukdomen: kapitalismen. Alla dessa “lösningar” är som att försöka bota cancer med värktabletter.
Revolution
Borgerliga ekonomer, av såväl monetaristiskt som keynesianskt snitt, försöker tala om för oss att inflation är ett tecken på knapphet, att vi lever över våra tillgångar och att vi alla måste dra åt svångremmen.
I själva verket finns de resurser som behövs för att hantera alla de påfrestningar som pressar upp priserna: från energikrisen till klimatkatastrofen, till demografiska förändringar och så vidare.
Vi har kapaciteten, vetenskapen och tekniken för att lösa alla dessa frågor. Men för att göra det krävs en rationell socialistisk produktionsplan, i stället för kapitalismens kaos och marknadens anarki.
På samma sätt utgör nationalstaten, som uppkommit på grund av kapitalismen, ett hinder för att ta itu med alla de problem som mänskligheten står inför. I stället för samarbete ser vi konkurrens om marknader, vilket leder till krig, protektionism och klimatkatastrofer.
I grunden är därför inflationens gissel inte en fråga om brist eller överkonsumtion, utan ännu en återspegling av det kapitalistiska systemets återvändsgränd, av kapitalismens oförmåga att utveckla och utnyttja de enorma produktivkrafter som den har frambesvärjt.
Den ihållande inflationen visar att kapitalistklassen varken har någon kontroll över sitt system eller någon förståelse för det.
Detsamma kan också sägas om arbetarrörelsens reformistiska ledare, som förgäves hoppas att priserna skall stabiliseras och att klassamarbetet ska återupptas. För dem väntar en obehaglig överraskning.
I stället för att försöka lappa ihop detta trasiga system måste vi kämpa för revolution. Det är den enda lösningen på den kris som drabbar arbetarklassen, i Storbritannien och resten av världen.