Hamas attack mot Israel lördagen den 7 oktober kom som en chock och överraskade den israeliska militären och säkerhetstjänsten, men det borde inte förvåna oss det minsta. Det är en direkt följd av det eskalerande våldsamma förtrycket av palestinierna som främjas av Netanyahu, som leder den mest högerextrema regeringen i Israels historia.
[Source]
(Artikeln skrevs den 8 oktober.)
Tusentals raketer avfyrades från Gaza, med dussintals som bröt igenom det israeliska luftvärnssystemet ”Iron Dome”, medan hundratals Hamas-kämpar bröt igenom världens mest bevakade gränsstängsel för att angripa grannstäder och militärbaser på israelisk mark. Detta resulterade i hundratals israeliska offer (över 600 döda och 2 000 skadade i skrivande stund). Stridigheterna pågår fortfarande mer än 24 timmar efter den initiala attacken på minst åtta av de 22 mål som intagits av de palestinska kommandosoldaterna. Fler kommandosoldater kommer in i Israel från Gaza, och dussintals israeliska soldater och civila har tagits till fånga och förts till Gaza. Hamas-kämpar har tagit över en militärbas, förstört israeliska stridsvagnar och annan militär utrustning och tagit militärfordon i besittning, och tillfångatagit israeliska befälhavare, varav Nimrod Alon (generalmajor i IDF) påstås vara en av dem. Detta saknar motstycke.
Den israeliska staten har förödmjukats och svaret kommer att bli brutalt. Netanyahu har förklarat ”krigstillstånd” och genomför hämndbombningar som redan har dödat över 300 palestinier och skadat 1 600. Israel ströp omedelbart elförsörjningen till Gazaremsan, vilket får allvarliga konsekvenser för de 2,1 miljoner palestinska civila som lever där. Den redan sköra infrastrukturen och sjukvårdssystemet undermineras ytterligare och är redan på gränsen till kollaps.
Västimperialismens hyckleri
Ledarna för de västerländska imperialistiska regeringarna talar nu om ”Israels rätt att försvara sig”. Biden, Macron och reformistiska ledare som Starmer i Storbritannien har i en hycklande kör fördömt attacken på Israel, men har bekvämt förblivit tysta i årtionden inför Israels grymhet.
De bortser alla från det faktum att våldet från högerextrema judiska bosättare på Västbanken och Östra Jerusalem mot palestinska områden har eskalerat exponentiellt. Detta har uppmuntrats genom garanterad straffrihet och öppet eller förtäckt deltagande från de israeliska säkerhetsstyrkorna – allt cyniskt påhejat av Netanyahu. Försöken av palestinska ungdomar att motstå ockupationen har mötts med oproportionerligt och systematiskt dödligt våld från IDF, med en oavbruten rad av attacker och riktade mord som fick sin kulmen i det brutala angreppet mot flyktinglägret Jenin i juli. Allt detta medan beväpnade bosättare hotar den palestinska befolkningen. Tusentals palestinska ungdomar, många av dem minderåriga, från Västbanken, Östra Jerusalem och från inom Israel självt, har arresterats och sitter i fängelse utan rättegång. Men hur många av de bosättare som är ansvariga för dessa brott har blivit arresterade?
Israel har befunnit sig i en politisk återvändsgränd sedan början av 2023, skakat av massprotester med hundratusentals deltagare mot Netanyahus juridiska reformer och de djupa splittringarna inom den sionistiska härskande klassen själv. Netanyahus sista strid för sin egen politiska överlevnad har gett ett unikt tillfälle för den judiska extremhögern, representerad av Itamar Ben-Gvir och Bezalel Smotrich, att träda fram ur skuggorna och klättra till maktpositioner inom den israeliska staten. Deras program är att provocera fram en ”ny Nakba” (modellerad efter den omfattande etniska rensningen av den palestinska befolkningen som ledde till Israels utropande 1948) genom att annektera Västbanken, Östra Jerusalem, Golanhöjderna och Gaza samt driva ut hela den palestinska befolkningen.
Det är Netanyahu – och anhängarna av den sionistiska dystopin där en hel befolkning undertrycks och etniskt rensas från sitt eget land, samtidigt som man försöker skydda Israel från konsekvenserna av dess grymma ockupationsregim – som bär ansvaret för den pågående eskaleringen. Man kan inte fortsätta att förneka en hel befolkning deras grundläggande demokratiska rättigheter, klämma åt och förtrycka dem, ta mer och mer av deras mark och bostäder, skjuta på dem, arrestera dem, tortera dem, göra dem fattigare och fattigare, utan att förr eller senare framkalla en enorm motreaktion.
För bara några dagar sedan stormades Al-Aqsa-komplexet i Jerusalem av en mobb bestående av hundratals judiska högerextremister vars uttalade mål är att riva moskén och ersätta den med ett judiskt tempel. Detta var en medveten provokation. Al-Aqsa-moskén anses vara den tredje heligaste religiösa platsen inom islam. Denna attack understöddes och skyddades av israelisk polis. Skändandet av den heliga platsen gav omedelbar legitimitet till den nuvarande attacken, som lanserades några dagar senare av Hamas. Detta doldes avsiktligt av internationella medier i ett försök att rikta skulden mot ”galet palestinskt våld”.
BBC rapporterade exempelvis om raketattacker från Hamas utan att förklara bakgrunden, inklusive de ständiga provokationer som det palestinska folket har tvingats utstå. De rapporterar också betydligt mindre om fysiska attacker mot palestinier av bosättare på Västbanken och Östra Jerusalem och föredrar att tysta ned det faktum att över 200 palestinier hade dödats bara i år innan händelserna de senaste två dagarna.
De som pratar om ”palestinsk terrorism” skulle göra klokt i att komma ihåg att när palestinierna lanserade en fredlig massproteströrelse 2018, känd som den Stora Återvändningsmarschen, svarade den israeliska staten genom att öppna eld med skarp ammunition och döda hundratals obeväpnade demonstranter, varav 46 var minderåriga. Samma personer som pratar om ”terrorism” förblev tysta under ”Operation Gjutet Bly” 2008-09, när Israel dödade 1 391 palestinier, inklusive 318 minderåriga, förstörde mer än 3 500 hem, vilket lämnade tiotusentals utan skydd, och orsakade förödelse på andra byggnader och viktig infrastruktur i Gaza. De förblev tysta under ”Operation Skyddande Kant” 2014, där Israel dödade 2 203 palestinier, varav 1 372 inte deltog i striderna, inklusive 528 minderåriga, och förstörde eller allvarligt skadade mer än 18 000 hem, vilket lämnade över 100 000 palestinier hemlösa. Detta är bara några exempel från den närmaste tiden.
Detta påminner oss om vad Marx skrev i Pariskommunen:
“Hela denna smutskastningskör, som ordningspartiet under sina blodsorgier aldrig försummat att uppstämma mot sina blodsoffer, bevisar bara att dagens bourgeoisi anser sig som den rättmätige efterträdaren till den forne feodalherren, som ansåg varje vapen i sin egen hand vara berättigat gentemot plebejen, medan varje slags vapen i plebejens hand på förhand utgjorde en förbrytelse.”
De framställer situationen som om det vore en kamp mellan två likvärdiga styrkor. Detta är helt falskt. Det är en kamp mellan en mäktig och aggressiv imperialistisk stat och ett svagt och förtryckt folk som kämpar för att försvara sig självt och hävda sin rätt att existera som nation.
Israels styrande elit försöker rättfärdiga sina förtryckande handlingar under täckmanteln ”självförsvar”. De citerar Bibeln: ”öga för öga, tand för tand, liv för liv.” Men det handlar aldrig om ett liv för ett liv. När en enda israel dör svarar Israel med en massaker mot hundratals palestinier. Detta kommer också att vara fallet i den nuvarande konflikten. Israel kommer att utkräva den mest blodiga hämnden för den här förnedringen. Slakten har bara börjat.
Israels försvarsmakt (IDF) samlar tiotusentals trupper vid Gazas gräns i ett försök att rensa ut kommandosoldaterna och återta kontrollen. Detta visar sig dock vara svårare än förväntat. Netanyahu har hotat med ”en mäktig hämnd” och att göra Gaza till en öde ö. Detta skulle mycket väl kunna leda till en israelisk markinvasion av Gaza i ett försök att krossa Hamas, vilket skulle resultera i tusentals fler civila offer. Israels respons på misslyckandet med sitt brutala förtryck av palestinierna är: mer av samma!
Vid den norra israeliska gränsen mot Libanon oroas de israeliska militärstrategerna av möjligheten att Hezbollah öppnar en andra front. Hezbollah avfyrade raketer mot området Shebaagårdarna, som både Libanon och Israel gör anspråk på, och som är ockuperat av Israel. Israels avvägda vedergällning var utformad för att inte eskalera situationen ytterligare, och Hezbollah verkar inte vara beredda att gå utöver symboliska trots. Hezbollah kan dock tvingas ändra sin attityd om den israeliska armén invaderar Gaza med marktrupper.
En sak kan dock sägas. Medan det säkerligen är möjligt för Israel att bomba, strypa, invadera och slå Gaza i spillror, såsom de har gjort många gånger tidigare, kommer det att visa sig omöjligt för dem att hålla det under ockupation. Ariel Sharons beslut att dra sig tillbaka från Gaza, genomfört 2005, och Israels katastrofala invasion av Gaza 2014, bevisade omöjligheten att undertrycka och kuva mer än två miljoner människor under lång tid enbart med militära medel.
Den nuvarande konflikten visar också att etablerandet av Palestinska myndigheten efter Osloavtalet 1993 var en fullständig travesti, avsedd att förvandla den tidigare palestinska motståndsrörelsen, Palestinska befrielseorganisationen (PLO), till en kraft som garanterade Israels ”fred” genom att övervaka sitt eget folk. Det är groteskt att idag se Palestinas president Abbas hävda att Israel är ansvarigt för att skapa den nuvarande krisen, samtidigt som hans Palestinska myndigheten samarbetar med Israel för att övervaka och undertrycka de palestinska ungdomarna som reser sig mot ockupationen på Västbanken.
Inom själva Israel kan den nuvarande uppvisningen av enhet mellan Netanyahu och oppositionen inför en sådan ojämförlig attack – som till och med kan leda till att Netanyahus ärkefiender Yair Lapid och Benny Gantz ansluter sig till en samlingsregering – inte dölja de sprickor som delar den israeliska härskande klassen. En sådan uppvisning av enhet kommer oundvikligen att falla samman under händelsernas hammarslag. Oppositionens kapitulation visar dock att skillnaderna mellan den sionistiska högern och den sionistiska ”vänstern” är av sekundär karaktär när det handlar om vilken attityd de bör inta gentemot den palestinska nationella kampen och ockupationen.
USA-imperialismen och sionisterna lika skyldiga
USA:s president Biden har klart uttryckt sitt stöd för Israel och erbjudit ”alla lämpliga hjälpmedel”, och tillade att ”Administrationens stöd för Israels säkerhet är stenhårt och obevekligt.” Självklart nämnde han inget om palestiniernas rätt att motsätta sig israeliskt förtryck. Biden navigerar i svårt farvatten, där stödet för sionism och Israel allvarligt undermineras i USA som en följd av att Netanyahu gått i riktning mot judisk högerextremism. Men inget annat var att vänta av Biden, med tanke på att USA subventionerar Israels militär med hela 3,6 miljarder dollar per år. För USA-imperialismen är Israel dess enda verkligt garanterade allierade i Mellanöstern, och kommer alltid att ställa sig på sionisternas sida när det gäller, oavsett hur många kritiska ord som uttalas här och där.
USA-imperialismen är lika ansvarig som sionisterna och Netanyahu för den nuvarande situationen, genom att konsekvent försvara Israel som en fästning av ”demokrati” (vilket egentligen betyder en viktig tillgång för USA-imperialismen i Mellanöstern).
Bidens något kritiska ton gentemot Netanyahu de senaste åren berodde på att Netanyahus galna politik hotade att underminera stabiliteten i regionen och det internationella stödet för Israel. Detta hot har nu blivit verklighet för alla att se.
Den senaste eskaleringen kommer att helt underminera Bidens försök att medla fram en lösning mellan Israel och Saudiarabiens monarki. Ett sådant avtal, liksom Abrahamavtalen och idén om ”normalisering” mellan de arabiska staterna och Israel, har blivit omöjliga åtminstone på kort sikt. Även de cyniska saudiska härskarna måste ta hänsyn till det massiva hat som har byggts upp mot Israel bland den breda befolkningen i Saudiarabien, liksom i resten av den arabiska världen
Men utsikten för en israelisk invasion av Gaza, Palestinska myndighetens sannolika kollaps och därmed full ockupation av Västbanken, vilket skulle sätta hela Mellanöstern i brand, måste oroa de mest seriösa imperialistiska strategerna i Washington. Denna situation är ett förtecken för revolutionära kast och social instabilitet.
Beslutsamheten och organiseringen som den palestinska ungdomen har uppvisat under de senaste två åren, när de har etablerat en ny generation av palestinskt motstånd mot ockupationen på Västbanken, har avslöjat skörheten hos alla illusioner om en ”fredlig” lösning för Palestina och Mellanöstern som inte inkluderar fullständigt erkännande av palestiniernas rättigheter.
Hamas attack må ha utlöst en djupare kris, men den krisen var redan under uppbyggnad. Faktum är att Hamas taktik att gå till en direkt militär konfrontation med Israel tydligt appellerar till den växande trotsiga stämningen av motstånd som utvecklas bland den palestinska ungdomen. Ungdomarna vill ha handling och inte ord, eller avtal som bara tjänar till att försvaga deras sak och stärka sionisternas grepp. Samtidigt omgrupperar sig också den sionistiska staten, med Netanyahu vid rodret, och använder den nuvarande situationen för att piska upp en nationalistisk frenesi mot palestinierna i ett försök att stärka sitt samhälleliga stöd, och dra med sig även de skikt som tidigare hade mobiliserat massivt mot högern.
Den israeliska befolkningen har än en gång dragits med att stödja den sionistiska staten och ockupationen. Rörelsen mot regeringens juridiska reform har omedelbart avbrutits. Den anti-Netanyahu-veterangrupp som tidigare vägrade tjänstgöra som reservister, Achim le’Neshek (Brothers and sisters in arms), har uttalat: ”Brothers and sisters in arms uppmanar alla som är skyldiga att stå upp för försvaret av Israel utan tvekan och omedelbart.”
Det finns dock några kritiska röster som intar modiga ståndpunkter och fördömer regeringen som ansvariga för denna kris. En annan israelisk veteranorganisation, ”Breaking the Silence”, fördömde Hamas samtidigt som de påpekade: ”hur vår judiska högerextremistiska regering har fört oss till den här punkten”. Ofer Cassif, israelisk parlamentsledamot för vänsterpartiet Hadash, har sagt: ”Jag kommer fortsätta att berätta sanningen: avbryt den brutala, kriminella belägringen av Gaza och regimen för judisk dominans, de är ansvariga för blodsutgjutelsen och endast deras slut kommer att ge oss alla säkerhet, fred och en bättre framtid.”
Fördömelser i ord är dock inte tillräckligt. Endast de palestinska massornas egna revolutionära initiativ, på Västbanken, Östra Jerusalem, liksom i Gaza och inom Israel självt, kan leda till ett kvalitativt språng i en framgångsrik kamp mot ockupationen. De arabiska massorna i grannländerna måste också spela en avgörande roll. För att stödja kampen för palestinsk nationell frigörelse måste man först och främst störta de reaktionära proimperialistiska regimerna i Egypten, Saudiarabien, Qatar, Jordanien, etc. Alla dessa borgerliga regimer accepterar på ett eller annat sätt status quo och har inget intresse av en revolutionär löpeld som skulle hota deras egen makt. De uttrycker sin solidaritet i ord, men gör inget konkret för att hjälpa det palestinska folket.
Internationell solidaritet från ungdoms- och arbetarrörelsen är också avgörande för att avgöra utfallet av denna kris, förutsatt att den inte bygger på abstrakta vädjanden om ”fred” och ”nedtrappning”. Årtionden av FN-resolutioner och internationella avtal har inte gjort att nationell frigörelse för palestinierna kommit en millimeter närmare. Faktum är att det motsatta är fallet, de har tillåtit den israeliska staten att ockupera en allt större del av palestinskt territorium. Rörelsen måste vara tydlig med följande:
- Nej till invasionen och bombningen av Gaza.
- Nej till imperialistisk inblandning. Imperialistisk ”fred” och Osloavtalet har varit ett svek mot palestinierna.
- För ett massuppror mot ockupationen, på båda sidor om den gröna linjen.
- Avsluta ockupationen.
- Frigör alla politiska fångar.
- Avsluta och rulla tillbaka de sionistiska bosättarnas markstöld.
- Nej till förtryck, och för lika rättigheter för alla folk, oavsett etnicitet eller religion.
- För en socialistisk federation av hela Palestina, som en del av en socialistisk federation i Mellanöstern.
- Intifada till seger!