Krisen med coronaviruset är allvarligare i Italien än någon annanstans i Europa. Detta visar regeringens ständiga misslyckande - vars svar hittills har varit helt otillräckligt, och som försöker att lägga hela nödsituationens ekonomiska börda på arbetande människor.
[Source]
Det nya coronaviruset sprids allt snabbare i Italien. Den 10 mars var antalet infekterade patienter 10 149 och antalet döda 631. Dödligheten är således 6 procent, ännu högre än i den kinesiska provinsen Hubei, där pandemin började. Denna situation visar att de inneslutningsåtgärder som regeringen infört under de senaste veckorna har misslyckats.
Försöket att skapa en nationell krigsstämning, där vi alla måste sluta upp bakom regeringen för att bekämpa en dödlig, mystisk fiende, för att inte förråda martyrerna vid frontlinjerna, är också ett sätt att dölja vem som verkligen bär ansvaret för denna situation, liksom klasskaraktären på och den förvirring som uppstått till följd av de åtgärder som vidtagits för att hantera den.
Vi är övertygade om att förebyggande åtgärder måste genomföras och även att mer radikala åtgärder bör vidtas, som att stoppa icke-nödvändig verksamhet och stärka sjukvårdssystemet. Men för att göra det måste vi bekämpa retoriken om nationell enhet och avslöja den verkliga kärnan i krisen.
Konkret ansvar, inte en oundviklig katastrof
Den pågående hälsokrisen har skoningslöst avslöjat vilka konsekvenser 30 års nedskärningar har fått för landets sjukvård. I dag syftar strategierna till att begränsa epidemin för att undvika "sjukvårdssystemets kollaps". Denna situation var emellertid inte oundviklig och har inte orsakats av en allsmäktig fiende. Den är följden av att sjukvårdssystemet redan tvingades arbeta på gränsen för vad det hade kapacitet för. Alla som är medvetna om väntetiden för en rutinkontroll, för ett besök hos en läkare, för en icke-akut operation; alla som har varit på pronto soccorso (akutavdelning) vet att sjukhussängar som står i korridorer och kronisk underbemanning har varit normalt långt innan coronaviruset dök upp.
De offentliga utgifterna för hälso- och sjukvård har minskat i flera år och har nu pressats ned till 6,5 procent av BNP. Världshälsoorganisationen säger att om en stat sjunker under denna gräns kan den inte garantera rätten till grundläggande sjukvård. Officiella uppgifter visar i själva verket att denna rättighet inte gäller för 11 miljoner italienare.
Från 2009 till 2017 minskade vårdpersonalen med 5,2 procent: 46 500 färre arbetare.
Under de senaste 10 åren försvann 70 000 vårdplatser. Inom akutsjukvården, som är avgörande för den nuvarande epidemin, var tillgången på vårdplatser per 100 000 invånare 1980 922: idag är den 262.
På intensivvårdsavdelningarna finns 5 090 vårdplatser för en befolkning på 60 miljoner (data från det italienska hälsoministeriet 2017), det vill säga 8,92 vårdplatser per 100 000 invånare. I genomsnitt är 50 procent av dessa vårdplatser upptagna, men beläggningen är ibland mycket högre. De har 667 respiratorer. Under de senaste åren har överläkare på intensivvårdsavdelningar vittnat om att det mildaste influensautbrott får avdelningarna att fyllas. Den 10 mars fanns 877 personer inlagda på intensivvårdsavdelningar bara på grund av coronaviruset, med avdelningar i Lombardiet som redan är fulla och som begärt att förflytta patienter till andra regioner... och toppen har inte nåtts ännu. När toppen nås kommer det att få ännu värre konsekvenser.
Effekten av dessa nedskärningar i en situation som den nuvarande var inte bara förutsägbar, utan var uttryckligen känd sedan tidigare. En studie från Johns Hopkins University gav Italien ett globalt hälsosäkerhetsindex på 56/100 och en kapacitet för en "snabb pandemisk respons och mildring" på 47,5/100.
I dag uttrycks dessa siffror i förlorade människoliv. Italienska samfundet för anestesi, analgesi, återupplivning och intensivvård publicerade "Kliniska etiska rekommendationer för inläggning på intensivvård och avbrott i behandlingen" där man, på grund av bristen på utrustning för intensivvård, rekommenderar att välja vem man ska vårda med respirator baserat på hur sannolikt det är att de överlever och, i andra hand, baserat på en uppskattning av hur många levnadsår som kan räddas. Dokumentet definierar detta scenario som väsentligen inom ramen för "katastrofmedicin". Dessutom kommer beslutet att ställa in majoriteten av alla läkarbesök och operationer, för att frigöra personal och vårdplatser för intensivvård, i sin tur att få en mänsklig kostnad (försenade diagnoser, obehandlade sjukdomar, etc.) vilket kommer att bli svårt att mäta, eftersom det kommer att förloras i informationsflödet, där allt fokus kommer ligga på antalet offer för coronaviruset. De som har råd kommer att vända sig till den privata sjukvården i stället.
Privat hälso- och sjukvård, som genererar astronomiska vinster under normala omständigheter, kommer att tjäna ännu mer på denna akuta situation, medan den offentliga sjukvården tvingas bära den huvudsakliga bördan av krisen. Det faktum att vissa privata vårdinrättningar satsar miljoner på reklamkampanjer där de anlitar kändisar är tillräckligt för att göra en illamående. Den talanglösa rapparen Fedez och hans fru startade en crowdfunding-kampanj för San Raffaele-sjukhuset, som är ett av de största privata sjukhusen i Italien.
Coronaviruset är verkligen en extraordinär händelse, men inte en oförutsägbar sådan. Det är det femte aggressiva viruset på 17 år, en händelse som sjukvården borde ha en beredskap för. Det borde inte befinna sig inom ramen för katastrofmedicin, utan för normal planering. Katastrofen har skapats av ekonomiska och politiska val som gjorts i åtstramningarnas namn och som garanterar privata profiter för en sektor där det oundvikligen är människoliv som står på spel. Denna katastrof kallas för kapitalism, och de som genomförde dessa åtgärder och gjorde vinster på privatiseringen av hälso- och sjukvården är direkt ansvariga för de dödsfall som hade gått att förhindra under de senaste veckorna.
Regeringen gömmer sig bakom vårdarbetarnas enorma ansträngningar, men gör ingenting för att ändra hur systemet fungerar. Sjukvårdsarbetarnas kollektivavtal har fortfarande inte förnyats. Planen att anställa 20 000 arbetare som de stoltserat med och som godkändes tre veckor efter krisens början innebär inte fasta jobb utan bara "självständigt kontraktarbete, inklusive samordnat och fortsatt samarbete, under högst sex månader" eller "tidsbegränsade individuella uppdrag", som högst ger en företräde till framtida anställningar. Ännu mer skandalöst är det faktum att förordningen inte innefattade förslaget att integrera 5 000 specialistläkare.
Krishanteringen
Med dekreten den 8 och 9 mars ville regeringen Conte ge intryck av att den är beslutsam. Sanningen är emellertid att utfärdandet av dessa dekret bara visade att de åtgärder som vidtogs under den föregående perioden hade misslyckats. Åtgärderna kännetecknades av en brist på planering och förebyggande åtgärder, av en ledning som varit reaktiv och alltid tagits på sängen av utvecklingen och beslutens motsägelsefulla karaktär.
Det som faktiskt saknats har varit förebyggande åtgärder och snabb identifiering av epidemins första centrum. För ett virus med en symptomfri inkubationsperiod på flera dagar skulle detta ha varit avgörande för att hindra det från att spridas.
I Sydkorea, ett land som utvecklade ett liknande antal fall som Italien, men där kurvan över antal smittade redan håller på att gå ned, genomfördes tester för coronaviruset redan innan det fanns en "patient zero". Nu har 200.000 tester genomförts (i Italien har man genomfört cirka 60.000), motsvarande 20.000 om dagen. Specialstationer inrättades där människor kunde testas utan att behöva lämna sina bilar, värmekameror användes för att screena kroppstemperatur och appar skapades för att kartlägga hur människor i riskzonen förflyttade sig. Detta gjorde det möjligt för regeringen att anta mer riktade åtgärder för att isolera de människor som testade positivt och de som befann sig i riskzonen från resten av befolkningen och därmed undvika att viruset spreds. Att helt enkelt isolera befolkningen, som Italien gör, har vissa fördelar - men i första hand som en sista utväg. Det har också påverkat spridningen av viruset mellan människor som befinner sig i samma karantänområde - vare sig det är i en region eller i ett hem.
I Kina saknades ursprungligen denna typ av åtgärder, och regimen försökte faktiskt förneka att det var någon epidemi, vilket ledde till att den spred sig brett. Detta hanterades sedan genom att sätta hela Hubei-provinsen i karantän och stänga ned all verksamhet, men framför allt genom att mobilisera en imponerande mängd vårdresurser: bygga nya sjukhus, offentliga sjukhusinläggningar som delades upp beroende på symtomens allvar, allmän testning, leverans av utrustning och medel för prevention i masskala och en förflyttning av sjukvårdspersonal från hela Kina. Det var dessa resurser som stoppade virusets spridning, inte en "disciplinerad anda", vilket är vad de italienska myndigheterna svänger sig med idag för att lägga skulden på folket och utmåla italienarna som odisciplinerade latmaskar.
I Italien följdes varken det koreanska eller det kinesiska exemplet. Sökandet efter den omtalade "patient zero" framstår mer och mer som en dålig deckare än en systematisk och grundlig kontrolloperation. Bortsett från skapandet av röda zoner var de första dekreten motsägelsefulla: skolor stängdes, men barer kunde hålla öppet till klockan 18:00. Nej, de kunde faktiskt hålla öppet senare men folk gjorde bäst i att hålla ett säkert avstånd till varandra... och under tiden kan folk fortsätta arbeta. Dessa dekret gick så långt som att man tänkte sig fotbollsmatcher där supportrar från en region skulle tillåtas på stadion, medan de från grannregionen inte fick det, som om virusets spridning skulle respektera sjukvårdssystemets vansinniga regionala uppdelning.
Informationsmaterial delades ut till sjukhus med instruktioner om hur de skulle hantera nödsituationen och som berättade för personalen om de exakta reglerna som skulle följas. Men två dagar senare insåg de att den utrustning som krävs för att upprätthålla dessa regler till stor del saknades och medicinsk personal tvingades arbeta utan tillräckligt skydd. I dag är 12 procent av alla smittade patienter medicinsk personal, vilket leder till en ytterligare brist på resurser. Det genomfördes en kampanj mot dem som inte följde hygienriktlinjerna och utmålade dem som avsiktliga spridare av viruset, men arbetarna fick inte grundläggande hygienverktyg (handskar till kassapersonal i stormarknader, för att ge ett exempel). Det finns tusentals rapporter av denna typ från olika arbetsplatser.
Den heliga privategendomen
Den alltid så beslutsamma Conteregeringen kommer alltid att tveka inför att hota privategendomens helgd. Människor måste disciplineras, samhällsservice stängas ned utan att det erbjuds alternativ eller hjälp för dem som drabbas av konsekvenserna (som med stängning av skolor och förskolor) men den privata ekonomin måste fortsätta att skapa profiter. De har till och med gått så långt som att de uppmanat arbetare att inte strejka, i en paradox som ställer de vidtagna åtgärdernas klasskaraktär i blixtbelysning och begränsar deras effektivitet.
Videon #Milanononsiferma ("Milan slutar inte") som beställts av borgmästaren Sala var en lyrisk uppvisning av voluntarism och produktivism, med påståenden som "vi arbetar i otänkbar takt varje dag": en lovsång till utsugningen. Den 10 mars pryddes storföretagens tidning Sole24Ore av rubriken "Fabriker öppna i Lombardiet. Produktionen fortsätter med försiktighet." De förklarade inte vilka försiktighetsåtgärder som de syftade på. På STMicroelectronics i Agrate, där det fanns två fall, ställdes bara ett enda skift in, nämligen det där de två sjuka arbetarna var schemalagda medan resten av produktionen fortsatte. Vi får rapporter från fabriker, där det har förekommit smittade, om att arbetarna måste ta med egna andningsskydd hemifrån. Kapitalisterna är rädda för de ekonomiska effekterna av denna kris och det sista de bryr sig om är att skydda arbetarnas hälsa.
Det är arbetarna själva som i detta ögonblick mobiliserar för att kräva åtgärder som kan garantera deras hälsa eller till och med för att de ska tillåtas isolera sig. En spontan strejk bröt ut vid Fiats fabrik i Pomigliano, en maskning vid flygföretaget Leonardo, en sophämtarstrejk i Acerra, som satte press på arbetarnas representanter; liksom många som använder sin lediga tid eller bara uteblir från jobbet på många arbetsplatser. Det är möjligt att Confindustria (arbetsgivarförbundet) motvilligt kan stänga ned verksamheten, åtminstone i vissa delar av landet.
Att stänga icke-kritisk verksamhet för att garantera arbetarnas hälsa och säkerhet är nu en nödvändig åtgärd. De ekonomiska kostnaderna för detta bör dock inte läggas på arbetarnas axlar. Regeringen har uppmanat arbetare att använda semesterdagar och kompdagar: detta måste avvisas, eftersom det innebär att arbetarna betalar för krisen och inte alla har möjlighet att göra detta. Under de dagar företag hålls stängda måste lönerna fortsatt betalas som vanligt, precis som en garanterad lön måste ges till dem som inte har någon trygghet eftersom de har satt sig själva i karantän. Det måste också upprättas en fond för att skydda egenföretagare och småföretag som kommer att gå på knäna till följd av dessa stängningar.
Fackföreningsrörelsen borde leda denna kamp. I stället har fackföreningsledarna övergivit kampen för arbetarnas sanitära och ekonomiska försvar, och fullständigt kapitulerat inför retoriken om nationell enhet och uppoffring, begränsat sig till att sprida information som förklarar hur regeringsdekreten ska tillämpas eller, i bästa fall, som i tekniska termer förklarar hur arbetare kan begära att få ekonomiskt stöd.
I en nödsituation behövs nödåtgärder. Skyddet av folkhälsan bör vara den främsta prioriteringen och alla tillgängliga resurser bör användas på ett samordnat och planerat sätt. Vi behöver:
- En särskild långsiktig plan för att anställa sjukvårdspersonal för att möta systemets behov. Detta inkluderar att avskaffa taket för antagningen till universitetens medicinska fakulteter.
- En plan för att öka antalet vårdplatser och intensivvårdsavdelningar, i ett första steg för att återgå till de tidigare högsta nivåerna. Ett stopp för alla planer på nedskärningar i sjukvården.
- Avskaffande av alla planer för regionalisering och marknadsanpassning av det nationella sjukvårdssystemet.
- Omedelbar rekvisition av privata vårdinrättningar utan kompensation, för att använda dem för att hantera krisen. Därefter expropriering av de privata strukturerna, som ska integreras i det nationella sjukvårdssystemet med fullständiga garantier om anställning för personalen.
- Övertagande av strategiska företag som tillverkar sanitetsutrustning och material, i syfte att garantera storskalig produktion av medicinsk utrustning, intensivvårdsutrustning och skyddsprodukter som ansiktsmasker som ska delas ut gratis.
- Stoppa all icke-nödvändig verksamhet som äventyrar arbetarnas hälsa, med potentiell omvandling av maskiner för att tillgodose de behov som skapas av hälsokrisen.
- Full lön för anställda i stängda företag. Garanterade löner för de arbetare som i dag står utan skydd för att de har självisolerat sig.
- Arbetarkontroll över produktionen i aktiviteter som måste förbli öppna, på grundval av RSU (den enade fackföreningsrepresentationen) och RLS (arbetarnas skyddsombud).
- Kostnaderna för dessa åtgärder måste täckas inte genom att öka den offentliga skulden och tvinga arbetarna att betala, vilket är det som just nu förs fram, utan genom att ställa in återbetalningen av statsskulden.
De nödvändiga åtgärder som de som anges ovan är oförenliga med hur systemet vi lever i fungerar, där produktionsmedlen koncentrerats i händerna på ett fåtal kapitalister, där produktion och tjänster styrs av profitmotivet istället för kollektivt välbefinnande... på ett okoordinerat sätt, dessutom. Vi behöver bara notera att lösningen på epidemikrisen i ett land inte skulle garantera att den inte skulle återvända om den fortfarande var aktiv i andra länder. Det som är nödvändigt är en planerad internationell operation, men under kapitalismen riskerar denna nödsituation att bara bli ytterligare en faktor i det protektionistiska kriget. I Italien verkar det som att det är svårt att samordna till och med på regional skala.
Enligt det kapitalistiska systemets spelregler kommer de ekonomiska konsekvenserna av denna pandemi att leda till förnyad nedskärningspolitik, vilket paradoxalt nog kommer att leda till en ytterligare försvagning av sjukvården. Just nu finns det en första chockfaktor som skapats av krisen med coronaviruset, men samtidigt avslöjas systemet vi lever under och hur det fungerar skoningslöst inför alla människor.
När nödsituationen väl är över kommer inte kapitalisterna att vänta länge på att kräva kompensation för de skador de har utstått. En konflikt kommer att bryta ut om hur de ska dela upp de offentliga medlen mellan sig (vilket förvärrar statsskulden) och de kommer att kräva enorma uppoffringar på alla arbetsplatser för att återvinna den förlorade produktionen. Efter kriget mot viruset kommer vi att bli ombedda att delta i kriget för att sparka igång ekonomin, och återigen kommer arbetarklassen få spela rollen som kanonmat. Men retoriken om nationell enhet är redan full av motsägelser och det kommer inte att ta lång tid innan den helt slås spillror.
När detta sker kommer vi att skicka räkningen till dem som profiterar på denna kris - och de kommer att betala ett högt pris!