För ett par år sedan gjorde BBC dokumentärserien "Masters of Money" som undersökte de teorier som fördes fram av tre stora namn inom ekonomin: Keynes, Hayek, och Marx. I denna artikel prövar vi deras idéer mot kapitalismens nuvarande kris för att se om någon av deras teorier har lösningar på de problem som samhället står inför i dag.
[Source]
Det faktum att det har gjorts en tv-serie som visats på bästa sändningstid om dessa tre politiska ekonomer och deras idéer om den ekonomiska krisen är mycket talande för den period som vi genomlever. Den nuvarande krisen – den djupaste krisen i kapitalismens historia – har fått människor att ifrågasätta hela det ekonomiska systemet och söka efter svar på hur vi kan komma ur krisen.
I flera decennier har de ekonomiska doktrinerna om oreglerad ("laissez-faire") och reglerad kapitalism presenterats som de enda alternativen, i synnerhet efter att planekonomin kollapsade i Sovjetunionen och man började prata om "historiens slut". Dessa så kallade alternativ har ofta presenterats som en kamp med bara två sidor: de som vill reglera marknaderna och de som försöker släppa dem fria. Namnet Hayek förknippas vanligtvis med dem som lovordar den fria marknaden och predikar behovet av att släppa kapitalismens osynliga hand fri. Samtidigt är keynesianismen återigen i ropet där andra söker en lösning i stimulanser och ökad reglering av ekonomin.
I dag hör vi ofta prat om behovet av "jobb, investeringar och tillväxt". Dessa ord som har nästan blivit ett mantra för vissa av arbetarrörelsens ledare som lovar ett "alternativ till nedskärningar". Men motsättningen mellan nedskärningar och tillväxt är falsk. De presenteras som motsatser men är i själva verket bara två ideologiska förgreningar av en och samma kapitalistklass – mellan de moderna förespråkarna för den fria marknaden och reformisterna, mellan monetarism och keynesianism. Ingen av dem har en verklig lösning på kapitalismens kris.
Den globala krisen som började 2007–08 – och fortsatt att fördjupas sedan dess – har fått många att undersöka Hayeks och Keynes idéer på jakt efter ett svar på frågan om vad som orsakade krisen och, kanske till och med ännu viktigare, hur vi kan komma ur den. Men fler och fler börjar inse att det inte bara är en fråga om "den fria marknaden eller regleringar" eller "nedskärningar eller tillväxt", utan i stället en fråga om hela det kapitalistiska systemet som sådant. Därför börjar Marx idéer vinna popularitet och allt fler säger att "Marx hade rätt".
Vem var Keynes?
Det är ironiskt att keynesianismen i dag har blivit den dominerande ideologin inom arbetarrörelsen, eftersom Keynes själv var öppen om var han stod i klasskampen: "i klasskriget kommer man att finna mig på den utbildade borgarklassens sida". Han var öppen motståndare till socialismen, bolsjevismen och den ryska revolutionen, och ekonomisk rådgivare till och livslång medlem av Liberal Party, den brittiska kapitalismens klassiska parti under 1800-talet och det tidiga 1900-talet.
Keynes var en produkt av sin tid – av specifika historiska och materiella omständigheter. Tidigare representanter för den borgerliga politiska ekonomin, exempelvis Adam Smith och David Ricardo, formades av en kapitalism som ännu inte var fullt utvecklad och fortfarande spelade en progressiv roll. Inom ramen för denna omogna kapitalism kunde dessa "klassiska" ekonomer endast skaffa sig förståelse av och analysera det kapitalistiska systemet sådant det funnits dittills. Det var först i och med kapitalismens fortsatta utveckling och mängden bevis och erfarenheter som det innebar, inbegripet erfarenheterna av upprepade högkonjunkturer och kriser, som Marx kunde förklara kapitalismens verkliga natur, och de processer och relationer som ligger bakom begreppen värde och kris. Marx förklarar detta i Kapitalet:
"I teorin förutsätts att lagarna för det kapitalistiska produktionssättet utvecklar sig i rena former, i verkligheten består endast det ungefärliga. Men det ungefärliga blir allt mer precist ju mer det kapitalistiska produktionssättet utvecklas och övergångsformer och blandformer med tidigare ekonomiska förhållanden avlägsnas." (Marx, Kapitalet. Tredje boken, kap. 10)
I många avseenden utgjorde Ricardo den borgerliga politiska ekonomins höjdpunkt. Marx beskrev dem som följde Ricardo som "vulgära" ekonomer, på grund av det råa sätt på vilket de vred och vände på saker i sina försök att förklara och lösa kapitalismens motsättningar utan att behöva bryta med systemet. Men Marx hade förklarat de motsättningar inom kapitalismen som ledde till periodiska kriser och visat att alla försök att avskaffa dessa motsättningar utan att avskaffa kapitalismen är dömda att misslyckas.
I stället för att föra den politiska ekonomin framåt och utveckla en större förståelse av kapitalismen gick senare ekonomiska teoretiker bakåt. Med den historiska utvecklingen av finanskapitalet och den ökande uppdelningen mellan kapitalägarna och den reella produktionen – en process som Marx redan hade börjat förklara i detalj i Kapitalets tredje band – uppstod en extremt subjektivistisk syn på ekonomi. Denna individualistiska och idealistiska ekonomiska teori, som kallas marginalnytteteori, slängde nästan allt som var användbart från Smiths och Ricardos teorier i papperskorgen. Eftersom en grundlig, materialistisk analys baserad på dessa idéer oundvikligen ledde till slutsatsen att kapitalismen var full av motsägelser, vilket Marx hade kommit fram till. I stället anammade de en ensidig bild av kapitalismen där allt bestäms av marknadens "osynliga hand" och lagen om utbud och efterfrågan. Dessa idéer återspeglade banksektorns och spekulationsekonomins växande roll – den del av ekonomin där borgarklassen inte längre direkt ägde produktionsmedlen eller styrde sina egna företag, utan fick rollen som investerare som inte brydde sig om på vilket sätt deras vinst maximerades.
Keynes föraktade spekulationsekonomin, som han såg som en stor destabiliserande faktor för hela det ekonomiska systemet:
"Med separationen av ägande och förvaltning som råder i dag och med utvecklingen av den organiserade investeringsmarknaden har en ny faktor av stor betydelse tillkommit, vilken ibland underlättar investeringar men ibland bidrar stort till instabiliteten i systemet."
Och senare:
"Spekulanter må vara harmlösa under perioder av stabilt företagande då de inte skapar bubblor. Men läget är allvarligt när företagandet blir en bubbla i en virvel av spekulation. När kapitalutvecklingen i ett land blir en biprodukt av verksamheten i ett kasino, så kommer jobbet sannolikt att bli dåligt utfört." (John Maynard Keynes, Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar, kap. 12, vår övers.)
För Keynes var problemet inte kapitalismen, utan helt enkelt den laissez-faire-kapitalism där oreglerade marknader och investerare tilläts sträva efter att göra privata profiter utan hänsyn till eller ansvar för resten av samhället. Han skrev vidare:
"För min egen del anser jag att det finns sociala och psykologiska skillnader som rättfärdigar en betydande ojämlikhet i inkomster och förmögenhet, men inte så stora skillnader som finns i dag." (Ibid, kapitel 24)
Han skrev även:
"För min del tror jag att kapitalismen, om den styrs klokt, förmodligen kan uppnå ekonomiska syften mer effektivt än något alternativt system inom synhåll, men i sig är den på många sätt väldigt stötande." (Keynes, The End of Laissez-Faire, kapitel 5)
Keynes önskade en återgång till "den gamla goda tiden", då kapitalistklassen var "ansvariga" industrikapitalister som investerade för ortens bästa och med samhället som helhet i åtanke. Med andra ord ville Keynes vrida tillbaka historiens hjul till en tid då han föreställde sig att kapitalismen var "ansvarsfull". I ljuset av detta kan man förstå varför arbetarrörelsens moderna reformistiska ledare dras till Keynes, eftersom de helt har accepterat kapitalismen och övergett varje tanke på en samhällsomvandling. (Keynes föreslog även en skatt på finansiella transaktioner, ett krav som har blivit en viktig punkt i många moderna reformisters program.) Samma fraser hörs i dag ofta från de reformistiska ledarna, som påstår att det är den "nyliberala", "oreglerade" eller "ohämmade" kapitalismen som orsakat krisen. Men detta är den verkliga existerande kapitalismens sanna natur. Alla försök att reglera kapitalismen och göra den "snäll" eller "ansvarsfull" är utopiska.
Vad är keynesianism?
Keynes var stolt över att idéer förändrades under loppet av hans liv under påverkan av händelseutvecklingen. Detta var han stolt över. Kritik om att hans åsikter var inkonsekventa bemötte han berömt med att säga: "När min information ändras, ändrar jag mina slutsatser. Vad gör du själv, min herre?" I dag likställs keynesianismen dock oftast med de idéer Keynes förde fram på 1930-talet och i synnerhet hans Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar (ofta refererad till som "Keynes 'allmänna' teori"), vilket ligger till grund för en stor del av dagens moderna borgerliga nationalekonomi.
De idéer som Keynes för fram i hans allmänna teori var också i mycket hög grad formade av de historiska händelserna, i synnerhet 1930-talets stora depression och den massarbetslöshet som rådde över hela den industrialiserade världen med en permanent arbetslöshet runt 10–25 procent. Keynes försökte hitta en förklaring på detta fenomen och framför allt en lösning. Tidigare borgerliga ekonomer hade försökt rättfärdiga kapitalismen på ett teoretiskt plan; de var bara apologeter för kapitalismen. Keynes framställde sig i stället som en "pragmatiker" som inte längre bara försökte rättfärdiga kapitalismen teoretiskt utan försökte rädda den rent praktiskt – det vill säga rädda kapitalismen från sig själv.
Som en del av den "bildade borgerligheten" såg Keynes det som sin uppgift, och statens roll över huvud taget, att ingripa i kapitalismen och att reglera den. Men den skulle inte regleras för att skydda vanliga arbetares intressen, utan med kapitalismen själv i åtanke, för att övervinna motsättningen mellan individuella kapitalisters egenintressen och de intressen som kapitalistklassen hade som helhet. Med andra ord ville Keynes ha en kapitalism utan dess inneboende motsättningar.
Motsättning och överproduktion
Under kapitalismen leder konkurrensen mellan enskilda kapitalister i deras jakt på profiter till att en stor del av profiten återinvesteras i forskning – ny vetenskap och utveckling av ny teknik och nya produktionsmedel – i syfte att minska kostnaderna, sälja billigare än sina konkurrenter och få en större marknadsandel. Under dess ungdom var kapitalismen därför oerhört progressiv – den ökade produktiviteten, utvecklade samhällets produktionskapacitet skapade enorma mängder rikedomar. Som Marx och Engels konstaterade i Kommunistiska manifestet: "[kapitalismen] har fullbordat helt andra underverk än egyptiska pyramider, romerska vattenledningar och gotiska katedraler".
Men det privata ägandet och konkurrensen innehåller fröet till sin egen undergång. Det ligger i den enskilde kapitalistens intresse att betala sina egna arbetare så lite som möjligt för att maximera sina vinster. Men dessa löner – och lönerna för de som är anställda av andra kapitalister – ligger också till grund för efterfrågan på de varor som kapitalismen producerar, med andra ord marknaden. Varje enskild kapitalist vill betala sina arbetare så lite som möjligt för att maximera sin vinst, men på samma gång vill han/hon också att andra kapitalister ska betala sina arbetare så mycket som möjligt, så att dessa arbetare kan köpa de varor som produceras.
Varje kapitalist strävar dock efter att göra samma sak. Eftersom alla enskilda kapitalister tävlar mot varandra och försöker maximera sina egna vinster sänker de lönerna för arbetarklassen som helhet. Detta gör marknaden mindre och förstör förutsättningarna för att de ska kunna sälja sina varor och realisera sina profiter. Det är denna konkurrens mellan många enskilda kapitalister – där var och en fattar beslut som är helt rationella ur deras eget individuella perspektiv – som leder till ett resultat som är tydligt irrationellt för kapitalistklassen som helhet.
Denna motsättning, som uppstår på grund av det privata ägandet av produktionsmedlen – vilken innebär produktion för vinst och konkurrens mellan olika privata företag i jakten på denna vinst – är själva kärnan i kapitalismen, och är det som gjort både att systemet tidigare spelat en historiskt progressiv roll och att det är så destruktivt.
Marx hade för länge sedan upptäckt och förklarat denna inneboende motsättning i kapitalismen – överproduktionens motsättning, där den allt större produktionen i strävan efter profiter samtidigt leder till minskade möjligheter att realisera denna vinst. De som kom efter Marx och försökte hitta ett sätt att lösa kriserna inom kapitalismens ramar tvingades ignorera honom och hans idéer så långt det var möjligt, och i stället försöka förklara kriserna genom att bara se en sida av problemet. För Keynes var det största problemet frågan om efterfrågan – eller den "effektiva efterfrågan" – som han kallade det. För Hayek var frågan om utbudet det centrala – i synnerhet penningutbudet.
Says lag
För att försöka förklara fenomen som den stora depressionen och massarbetslösheten var Keynes tvungen att bryta med många av den klassiska ekonomins etablerade antaganden. I detta avseende sägs det om Keynes att han orsakade en "revolution" i den ekonomiska teorin. I verkligheten finns det ingenting nytt i det som Keynes sade, och de flesta av hans idéer hade uttryckts betydligt mer exakt, tydligt och grundligt i Marx och Engels verk. Keynes presenterade bara sina idéer på ett sätt som var mer tilltalande för borgarklassen.
I synnerhet kritiserade Keynes den så kallade "Says lag", som tillskrivs Jean-Baptiste Say (även om den inte ursprungligen "upptäcktes" av honom). Say var en fransk klassisk ekonom som verkade under det sena 1700- och tidiga 1800-talet. Says lag beskrivs vanligen som att utbudet skapar sin egen efterfrågan, att varje säljare ger en köpare till marknaden. Numera ligger samma "lag" till grund för "den effektiva marknadshypotesen" – en teori som lagts fram av de ivrigaste förespråkarna för den fria marknaden – vilken påstår att om man bara lämnar marknaden ifred så kommer marknadskrafterna i det långa loppet att lösa alla problem och alltid att hitta en "jämvikt" där utbud och efterfrågan möts. Men som Keynes påpekade: "I det långa loppet är vi alla döda."
Marx motbevisade Says lag för länge sedan. (I själva verket är själva förekomsten av periodiskt återkommande kriser nog för att motbevisa Says lag.) I Kapitalets andra band förklarade Marx den kapitalackumulation och reproduktion som sker under kapitalismen, där ekonomin är uppdelad i två områden: avdelning ett, där produktionsmedlen produceras – det vill säga kapitalvaror eller "produktiv konsumtion" – och avdelning två, där konsumentvaror produceras, avsedda att konsumeras av enskilda arbetare (eller kapitalister).
Marx visade att i en abstrakt teoretisk mening är Says lag faktiskt sann – ekonomin bör kunna uppnå balans. Men han visade också att denna jämvikt bara kan uppnås om kapitalistklassen kontinuerligt återinvesterar sina vinster i nya kapitalvaror – det vill säga maskiner, byggnader och infrastruktur. Å ena sidan var det denna process som gjorde att kapitalismen kunde spela en historiskt progressiv roll under en tid och utveckla produktionsmedlen, både kvalitativt avseende ny vetenskap och teknik (och därmed öka produktiviteten), men även kvantitativt i termer av dess förmåga att producera en större total mängd rikedom.
Å andra sidan har denna process också inneboende motsättningar: "jämvikten" är i sig instabil och tillfällig, eftersom de nya produktionsmedel som skapas måste sättas i arbete för att skapa en större mängd varor, som i sin tur måste finna en marknad där de kan säljas (det vill säga efterfrågan) och vinsten realiseras. Med andra ord uppnår kapitalismen jämvikt på kort sikt bara genom att ännu större motsättningar skapas på lång sikt. Därigenom bereds vägen för en ännu större kris i framtiden. Keynes själv erkände detta och sade att:
"Varje gång vi säkrar dagens jämvikt genom ökade investeringar, försvårar vi säkrandet av morgondagens jämvikt." (Keynes, Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar, kap. 8)
Men till skillnad från Marx var Keynes inte en grundlig materialist och dialektiker och kunde därmed inte dra de nödvändiga slutsatserna av detta, som Marx gjort flera decennier tidigare. Överproduktion är en inneboende motsättning inom kapitalismen som följer av det privata ägandet av produktionsmedlen och dess drivkraft att producera för vinst.
Dialektisk materialism
De ackumulations- och reproduktionsscheman som Marx beskriver i Kapitalets andra band är just det: scheman, generaliserade abstraktioner av en komplex process, genomsnitt över långa tidsrymder som inte kan uppnås genom en långsam, jämn och linjär förändringsprocess utan bara genom en dynamisk och kaotisk process – det vill säga en dialektisk process av motsägelser och kriser. Med andra ord är "jämvikten" bara tillfällig och etableras och bryts upp om vart annat, till följd av en oändligt komplicerad process. Det är inte den statiska jämvikt som anhängarna till Says lag tänker sig. De föreställer sig ekonomin som ett enkelt mekaniskt system.
Stephanie Flanders, programledare för "Masters of Money", säger att Keynes, Hayek och Marx hade en sak gemensamt: "De förstod både kapitalismens genialitet och dess inneboende instabilitet." Men medan Keynes och Hayek trodde att man kunde renodla kapitalismen eller reglera den för att separera dess "geniala" element från dess allmänna instabilitet, visar marxismen – med hjälp av den dialektiska materialismens metod – hur de faktorer som ger upphov till kapitalismens ursprungliga progressivitet – det vill säga att konkurrens och återinvestering av profiterna i ny teknik och produktionsmedel för att skapa ännu större profiter – är precis samma faktorer som leder till kapitalismens inneboende instabilitet.
Nyckeln till Marx analys av kapitalismen ligger just i det sätt som den dialektiska materialismens metod tillämpas på den politiska ekonomins område. Kapitalismens anarkiska natur – till följd av det individuella, privata ägandet av produktionsmedlen och konkurrensen om profiter som detta innebär – betyder att förändringar i ekonomin måste ske på ett dialektiskt sätt, genom kriser, och inte på det jämna och gradvisa sätt som marknadens förespråkare inbillar sig.
De obalanser som existerar under kapitalismen – det vill säga mellan produktion och konsumtion, mellan de ständigt växande produktivkrafterna och gränserna för marknaden för de varor som skapas av dessa produktivkrafter – är en naturlig del av detta anarkiska system, och syns i kapitalismen på alla håll, exempelvis i obalansen mellan de två avdelningarna inom ekonomin och till och med inom en och samma bransch. Men det enda sättet att befria systemet från dessa obalanser är just att eliminera anarkin hos det kapitalistiska systemet självt – det vill säga att införa en demokratisk och socialiserad produktionsplan som lyder under samhällets medvetna vilja i stället för att låta produktionen styras av blinda marknadskrafter – som Marx förklarar i Kapitalet:
"Eftersom syftet med kapital inte är att tillgodose behov utan att producera profit, och detta bara kan uppnås med metoder som anpassar produktionens volym till produktionens skala, inte tvärtom, så måste det ständigt råda en konflikt mellan konsumtionen, med de på kapitalistisk bas begränsade dimensionerna, och produktionen, som ständigt strävar efter att nå utöver denna sin inneboende begränsning. För övrigt består ju kapitalet av varor, och därmed innebär överproduktion av kapital överproduktion av varor. Därför är det ett egenartat fenomen, att samma ekonomer som bestrider överproduktion av varor medger att en sådan existerar i fråga om kapital. Säger man, att vad som äger rum inte är allmän överproduktion utan en viss disproportion mellan de olika produktionsgrenarna, så betyder det ingenting annat än att inom den kapitalistiska produktionen proportionaliteten mellan de enskilda produktionsgrenarna uppkommer ur en ständigt pågående disproportionell process. Sammanhanget i den totala produktionen tvingar sig fram som en blind lag över de agerande i produktionen, inte som en lag som de tillsammans förstår och därmed behärskar, så att de har produktionsprocessen under sin gemensamma kontroll." (Karl Marx, Kapitalet. Tredje boken, kap. 15)
De klassiska ekonomernas och monetaristernas begränsning är just deras odialektiska behandling av ekonomin. För dessa ekonomiska teoretiker är ekonomin ett enkelt, mekaniskt system. Deras förklaringar bygger antingen på en "Robinson Kruse"-modell av ekonomin där det finns en enda individ på en öde ö som är både den enda producenten och den enda konsumenten, eller så bygger de på liknelser kring en enkel bytesekonomi som består av varuutbyte mellan enskilda producenter. Genom att abstrahera ekonomin till ett individperspektiv eller till ett enkelt varuutbyte mellan enskilda producenter avlägsnar de borgerliga ekonomerna i båda fallen samhällets uppdelning i klasser och kampen om det överskott som produceras i samhället.
I stället för att ta de matematiska modellerna av ekonomin för vad de verkligen är – generaliserade abstraktioner och approximationer av en oändligt komplicerad verklighet – tror de moderna borgerliga ekonomerna att ekvationerna är verkligheten och att ekonomin måste följa deras modeller. I stället för att teorierna anpassas till verkligheten försöker de anpassa verkligheten för att få den att stämma med deras teorier.
I motsats till detta idealistiska synsätt strävar den marxistiska ekonomin – som bygger på ett dialektiskt och materialistiskt synsätt – efter att nå generaliserbara slutsatser genom att titta på de många händelser och kollektiva historiska erfarenheter under kapitalismen (och under de ekonomiska systemen i tidigare klassamhällen) i syfte att upptäcka de lagar och tendenser som finns inom det komplexa system som utgör ekonomin. Som Engels påpekar:
"... principerna framstår inte som utgångspunkt för undersökningen utan som dess slutresultat, de 'tillämpas' inte på naturen och den mänskliga historien utan abstraheras ur dem. Naturen och människolivet rättar sig inte efter principerna, utan principerna är riktiga endast så långt som de stämmer överens med naturen och historien. Detta är den enda materialistiska uppfattningen av saken, och herr Dührings motsatta uppfattning är idealistisk, den ställer hela saken på huvudet och konstruerar verklighetens värld ur tanken, ur några förkosmiska av evighet bestående scheman, mönster eller kategorier ..." (Engels, Anti-Dühring, kap. 3)
Den motsatta tendensen finns dock också inom den borgerliga ideologi som förnekar existensen av några lagar alls inom kapitalismen. För dessa personer är historien och ekonomin slumpartade processer som inte går att förstå vetenskapligt. En sådan uppfattning är lika idealistisk som de klassiska ekonomernas mekaniska synsätt, men de har kommit till den från motsatt riktning.
Ekonomi och vetenskap
Stephanie Flanders belyser i serien "Masters of Money" tendensen hos Keynes och Hayek att se ekonomin som i sig omöjlig att förutsäga. Båda dessa män försökte göra den politiska ekonomin till en seriös vetenskap men såg, enligt Flanders, ändå kapitalismen som ett helt oförutsägbart system, på grund av dess komplexitet och kaotiska natur. En sådan uppfattning, som är både odialektisk och idealistisk, är oförenlig med en genuint vetenskaplig och marxistisk uppfattning, som ser hur ordning uppstår ur kaos, hur förutsägbarhet uppstår ur det oförutsägbara.
Ekonomi är naturligtvis inte en exakt vetenskap i samma mening som mekaniken, eftersom det system som den behandlar är invecklat och omöjligt att isolera från sin omvärld. Man kan inte skapa upprepningsbara laboratorieexperiment i ekonomins värld. (Detta har förvisso inte hindrat ekonomer som Milton Friedman av den monetaristiska "Chicagoskolan" – en extrem förespråkare för fria marknader och laissez-faire-kapitalism – från att försöka skapa sociala experiment för deras ekonomiska teorier som i Chile under general Pinochet). Men genom att iaktta olika händelser och processer och jämföra dem mot varandra med avseende på deras utfall, variabler och konstanter kan man identifiera motsättningar inom processerna och formulera lagar som beskriver och förutsäger systemets grundläggande beteende.
Ekonomi liknar i detta avseende medicin, meteorologi eller geologi. En läkare kan inte alltid säga exakt vilken sjukdom du har eller vid vilken tidpunkt som döden kommer att inträffa. Inte heller kan meteorologer eller seismologer tala om exakt hur vädret kommer att bli nästa månad eller när nästa jordbävning kommer att ske. Ändå kan läkare, meteorologer och seismologer alla göra förutsägelser – ofta väldigt noggranna – inom vissa gränser. Precisionen i deras förutsägelser ökar dessutom ständigt i takt med att den vetenskapliga förståelsen förbättras baserat på erfarenheter och undersökningar.
En analogi kan göras med termodynamiken. Beteendet hos en enskild isolerad gasmolekyl kan beskrivas med hjälp av Newtons mekanik. Men beteendet hos denna individuella partikel blir oförutsägbar så snart vi undersöker en behållare med många hundratals eller tusentals gasmolekyler, som alla interagerar med varandra. Ändå kan man ur detta oerhört komplexa system fortfarande formulera enkla, generella lagar som beskriver beteendet hos denna gas som helhet, såsom gasens temperatur och tryck. Från komplexitet uppstår enkelhet, ur kaos uppstår ordning.
På samma sätt kan man inte förutsäga exakt hur en individs liv kommer att bli, men samhället som helhet kan beskrivas med allmänna lagar och förutsägelser, till exempel de ekonomiska lagarna om kapitalistiska kriser och de historiska lagarna om produktionsmedlens, klasskampens och revolutionernas utveckling.
Till slut måste dessa generaliserade lagar och ekonomiska teorier, som sammanfattar dessa historiska erfarenheter och undersökningar, tillämpas på de konkreta förhållanden som vi står inför i dag för att ge en riktig förståelse av varje given situation. Dessa förhållanden innefattar en mängd politiska faktorer. Det får inte glömmas bort att ekonomin inte är ett enkelt mekaniskt system som kan representeras av abstraktioner och ekvationer. Det är en kamp mellan levande krafter. I sista hand är det styrkeförhållandet mellan klasserna som avgör konsekvenserna av varje ekonomisk situation.
Till Keynes och Hayeks försvar måste det ändå sägas att de, precis som Marx, strävade efter att behandla ekonomin som en vetenskap och försökte upptäcka de lagar som styr den genom en noggrann undersökning av fakta. Men till skillnad från Marx var varken Keynes eller Hayek genomgripande materialister, och inte heller var de dialektiker. Därför faller deras teoretiska förklaringar ofta in i de fällor som beskrivits ovan. Antingen idealism, när de bara ser den ena sidan av ett mångsidigt, komplext problem, och därmed inte ger fenomen en ordentlig förklaring. Eller mekanisk materialism, när de försöker förklara ekonomin som en enkel maskin där orsak och verkan är linjära och bara verkar i en riktning.
Keynes allmänna teori
Keynes hyste förakt för sina samtida borgerliga ekonomers idealistiska och dogmatiska karaktär. Under den stora depressionen, när den fria marknaden tydligt hade misslyckats, vägrade de att överge sina antaganden, däribland Says lag och deras tro på "den osynliga handen". Keynes sade i sin kritik av de klassiska ekonomerna att:
"Den klassiska traditionens skribenter, som undersöker de särskilda antaganden som ligger till grund för deras teori, har oundvikligen drivits till slutsatsen, helt logisk enligt deras antagande, att den påtagliga arbetslösheten (bortsett från medgivna undantag) i grunden måste bero på de arbetslösas vägran att acceptera en belöning som motsvarar deras marginalproduktivitet ...
De klassiska teoretikerna som tillämpar Euklides geometri på en icke-euklidisk värld, som upptäcker att raka och till synes parallella linjer i praktiken ofta möts, rättar till de oräta linjerna som den enda lösningen på de olyckliga kollisioner som inträffar. Men sanningen är att det inte finns någon lösning, förutom att förkasta de parallella linjernas axiom och att utarbeta en icke-euklidisk geometri. Något liknande krävs i dag inom nationalekonomin." (Keynes , Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar, kapitel 2, vår övers.)
Keynes kollegor inom politiken och ekonomin sökte efter en lösning på massarbetslösheten och lågkonjunkturen på "utbudssidan" – det vill säga genom att undanröja hinder för den fria marknaden. Till dessa hinder hör fackföreningar, som dessa ekonomer ser som hinder för att marknaden ska kunna hitta lönernas "naturliga jämviktsnivå". Keynes försök att bemöta dem ledde honom i den motsatta riktningen och fick honom att i stället fokusera helt på efterfrågan – "effektiv efterfrågan", som han kallade den – det vill säga varuproducenternas förmåga att hitta en villig köpare som kan betala (detta till skillnad från en "efterfrågan" i betydelsen samhällets "behov" eller "önskemål").
Keynes såg den stora depressionens kris som en ond cirkel där en hög arbetslöshet ledde till en minskad effektiv efterfrågan på varor, vilket i sin tur ledde till att företag minskade verksamheten eller lade ned, och arbetslösheten därmed ökade ytterligare. I en sådan situation trodde Keynes att det var nödvändigt med statliga stimulanser för att ge en skjuts åt den effektiva efterfrågan och därigenom vända den nedåtgående spiralen till en uppåtgående. Ökad efterfrågan från regeringen skulle leda till en växande produktion och högre sysselsättning, och därmed högre löner och större efterfrågan på konsumtionsvaror, etc. etc.
För Keynes skulle vilken stimulans som helst duga, som i följande ironiska kommenterar i Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar:
"Pyramidbyggen, jordbävningar, till och med krig kan användas för att öka välståndet, om våra statsmäns utbildning i den klassiska ekonomins principer står i vägen för något bättre [...] Om statskassan skulle användas till att fylla gamla flaskor med sedlar, begrava dem på lämpliga djup i nedlagda kolgruvor som sedan fylls till toppen med hushållssopor, och lämna det till privata företag att, på väl beprövade principer om laissez-faire, gräva upp sedlarna igen (rätten att göra så erhålls givetvis genom anbudsgivning för hyra av sedelbärande territorium), behöver det inte finnas någon mer arbetslöshet och med hjälp av återverkningarna skulle samhällets reella inkomst, liksom dess kapital, förmodligen bli ordentligt mycket större än den faktiskt är. Det skulle naturligtvis vara klokare att bygga bostäder och liknande, men om det finns politiska och praktiska svårigheter i vägen för detta, skulle det ovan nämnda vara bättre än ingenting." (Keynes, Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar, kap. 10).
Den nya given (New Deal) i USA 1930 brukar ofta beskrivas som den keynesianska politikens framgångssaga, men som avsnittet om Keynes i "Masters of Money" underströk var det först i och med militariseringen av ekonomin under andra världskriget som den stora depressionen avslutades. Denna process slutade med många miljoner döda, en enorm förstörelse av samhällets produktivkrafter och lämnade efter sig en statsskuld på över 200 procent av BNP i länder som Storbritannien. Knappast någon succé!
Underkonsumtion och överproduktion
I huvudsak är den keynesianska förklaring av krisen en teori om "underkonsumtion" – det vill säga en brist på efterfrågan bland konsumenterna på de varor som produceras. Marxismen ser tvärtom den kapitalistiska krisen som en "överproduktionskris" – det vill säga att kapitalismen har en inneboende oförmåga att hitta en marknad för alla de varor som produceras. Detta beror på det faktum att kapitalismen bygger på produktion för vinst, och att denna vinst helt enkelt motsvarar det obetalda arbetet som arbetarklassen utför. Med andra ord får arbetarklassen alltid mindre betalt i lön än det värde som den skapar i arbetsprocessen. Därmed är arbetarnas förmåga att själva köpa tillbaka de varor som de producerat alltid mindre än det samlade värdet på dessa varor. Det produceras varor som inte kan säljas. Därmed kan kapitalisterna inte realisera sina profiter, produktionen upphör och systemet går in i kris.
Den keynesianska idén om att skapa efterfrågan genom statlig stimulans är ytterst idealistisk och odialektisk. Denna enkla fråga måste ställas: var ska staten hitta pengar till dessa stimulanser? Om pengarna ska komma från skatter betyder det antingen att beskatta kapitalistklassen, vilket innebär att angripa deras vinster, vilket minskar deras vilja att investera och kan ge upphov till en kapitalstrejk, eller att beskatta arbetarklassen, vilket kommer att minska dess konsumtionsförmåga och därmed minska efterfrågan – motsatsen till vad statlig stimulans är avsedd att göra!
I modern tid har staterna alltmer använt sig av lån från finansmarknaderna genom försäljning av statsobligationer. Men i och med alla bailouts till bankerna och att skatteintäkterna kollapsat har de flesta länder lämnats med stora statsskulder och budgetunderskott. De globala finansmarknaderna är inte villiga att låna ut mer pengar utan kräver tvärtom att regeringarna gör ytterligare nedskärningar i de offentliga utgifterna.
För keynesianerna och de reformistiska ledarna för arbetarrörelsen som är inspirerade av keynesianska idéer är svaret enkelt: Vi måste beskatta de rika och höja lönerna! Men under kapitalismen drivs produktionen – som vi har förklarat ovan – av vinst, och arbetarklassen kan aldrig få löner som motsvarar det fulla värdet av de varor som den producerar. Detta förklarade Marx i Kapitalet som svar på de teorier om underkonsumtion som fanns på hans tid:
"Det är en ren tautologi att påstå, att kriserna uppkommer av brist på köpkraftig konsumtion eller köpkraftiga konsumenter. Några andra konsumtionsformer än betalande känner det kapitalistiska systemet inte till, undantagandes de sub forma pauperis [fattiga understödstagares konsumtionsform] eller "tjuvarnas". Att varor är osäljbara, betyder inget annat än att inga solventa köpare eller konsumenter funnits (vare sig nu produkterna i sista hand är avsedda för den produktiva eller den enskilda konsumtionens behov). Men om man vill ge denna tautologi ett sken av djupare motivering genom att säga, att arbetarna får för liten del av sin egen produkt, och att det onda alltså blev avhjälpt, om de fick en större andel av produkten, alltså högre lön, så kan denna åsikt bemötas med anmärkningen, att varje kris föregås just av en period med stigande arbetslöner, då arbetarklassen i verkligheten får en större andel i den del av årsprodukten, som är avsedd för konsumtion. Denna period måste tvärtom ... förhindra krisen. Det verkar alltså, som om den kapitalistiska produktionen innesluter betingelser, oberoende av den goda eller onda viljan, vilka endast tillfälligt medger denna relativa förbättring för arbetarklassen och alltid endast såsom en stormvarning inför den annalkande krisen" (Marx, Kapitalet. Andra boken, kap. 20)
Den keynesianska förklaringen till krisen kan i själva verket inte förklara varför kapitalistiska kriser inträffar. I bästa fall är det en förklaring på fortsättningen eller fördjupandet av en kris som redan finns i ekonomin, eller ett förslag på hur regeringarna kan försöka fly en kris inom ramarna för kapitalismen. Om bristen på effektiv efterfrågan – det vill säga underkonsumtion – ska få skulden för krisen, då måste man ju såklart fråga sig: vad är det som leder till denna underkonsumtion? Som Engels påpekat:
"Massornas underkonsumtion, begränsningen av massornas konsumtion, som är nödvändigt för deras fortlevnad och reproduktion, är inte ett nytt fenomen. Den har funnits lika länge som det har funnits utnyttjade och utsugna klasser ...
... Massornas underkonsumtion är en nödvändig förutsättning för alla samhällsformer baserade på exploatering, alltså även för den kapitalistiska samhällsformen, men det är den kapitalistiska produktionsformen som först ger upphov till kriser. Massornas underkonsumtion är därför också en förutsättning för kriser, och spelar en roll i dem som länge har erkänts. Men det säger oss lika litet varför kriser existerar i dag som varför de inte existerade tidigare." (Engels, Anti-Dühring, del 3, kap. 3)
Frågan är i stället: om arbetarklassen aldrig kan köpa tillbaka alla de varor som de producerar, varför är då inte kapitalismen i kris hela tiden?
Historiskt har denna överproduktionens motsättning övervunnits genom investeringar, varigenom kapitalisterna hela tiden spenderar och återinvesterar en stor del av sina vinster i nya produktionsmedel – på forskning och nya maskiner i syfte att förbättra produktiviteten, sänka kostnaderna, få en större marknadsandel, och öka vinsten ytterligare. Som förklarats tidigare är det denna investering, som härrör från konkurrensen och strävan efter vinst, som tillät kapitalismen att spela en historiskt progressiv roll i att utveckla produktionsmedlen. Men som vi redan förklarat skapar denna återinvestering av vinster bara ännu större produktivkrafter för att kunna producera större mängder av varor och värden, som fortfarande måste säljas på en begränsad marknad. Det löser inte överproduktionen och återställer inte någon ekonomisk jämvikt. Därigenom förvärras motsättningarna och bereder vägen för en djupare kris i framtiden.
Ickeproduktiva investeringar – såsom det tidigare exemplet av Keynes om att begrava gamla flaskor fyllda med sedlar – har också använts i det förflutna för att skapa efterfrågan och arbetstillfällen. Till exempel fanns det ett antal så kallade marxister som under efterkrigstidens ekonomiska uppsving trodde att regeringars militärutgifter skulle kunna användas för att permanent avvärja kriser. Men stater kan inte bara "skapa" efterfrågan. I själva verket måste de öka sina inkomster genom att ta pengar från antingen kapitalistklassen eller från arbetarklassen. Sådana ickeproduktiva investeringar innebär att spendera utan att producera något verkligt värde och fungerar som fiktivt kapital, vilket i slutändan genererar inflationen – det vill säga ökar cirkulationen av pengar i ekonomin utan att generera ett motsvarande värde som också är i omlopp. Detta är precis vad vi kunde se i slutet av efterkrigsboomen, då den keynesianska politiken ledde till krisen på 1970-talet, där det rådde ekonomisk stagnation samtidigt med stigande inflation – ett aldrig tidigare beskådat fenomen som kallas "stagflation".
Allt detta visar återigen keynesianismens och andra reformistiska lösningar på krisers odialektiska och mekaniska karaktär. De tar inte konsekvenserna av sina förslag till sin logiska slutpunkt. Om investeringar används för att undvika en kris innebär detta investeringar i något materiellt, det vill säga i produktionsmedel, som sedan måste producera ytterligare varor, vilket bidrar till överproduktionskrisen. Om lönerna ska höjas för att öka efterfrågan innebär det att minska kapitalisternas vinster, men detta minskar i sin tur investeringarna, som under kapitalismen endast görs i syfte att skapa vinst. Om efterfrågan ska "skapas" genom statliga stimulanser innebär detta i verkligheten antingen att ta pengar från kapitalisterna och minska deras profiter, eller att ta pengar från arbetarklassen och minska konsumenternas efterfrågan.
Till skillnad från de borgerliga ekonomerna skiljer inte marxister sin ekonomiska analys från sin allmänna samhällsanalys. Ekonomin består av levande människor, som Lenin sade: "Politik är koncentrerad ekonomi". Den härskande klassen kan alltid återställa stabiliteten i ekonomin, men bara till priset att skapa politisk instabilitet och klasskamp i samhället.
Kapitalismens kris är inte bara resultatet av den ena eller andra processen, den ena eller den andra motsättningen. Kriser är resultatet av de många samverkande processer och motsättningar inom kapitalismen själv. Som Marx säger i Kapitalet:
"Den kapitalistiska produktionen strävar ständigt efter att övervinna dessa inneboende hinder, men övervinner dem endast genom medel som på nytt ställer den inför dessa hinder men nu i större skala.
"Det verkliga hindret för den kapitalistiska produktionen är kapitalet självt. Detta: att kapitalet och dess självförmering framstår som produktionens utgångspunkt och slutpunkt, dess motiv och ändamål; att produktionen bara är produktion för kapitalet och inte tvärtom att produktionsmedlen bara medel för en ständigt vidgad utformning av livsprocessen för producenternas samhälle. De gränser, inom vilka bevarande och förmering av kapitalvärdet kan röra sig och som beror på att den stora massan producenter exproprieras och utarmas, kommer därför ständigt i motsättning till de produktionsmetoder som kapitalet måste använda för sitt syfte, obegränsad ökning av produktionen, produktionen som självändamål, obetingad utveckling av arbetets samhälleliga produktivkrafter. Medlet – obetingad utveckling av de samhälleliga produktivkrafterna – råkar i permanent konflikt med det begränsade ändamålet, att öka det existerande kapitalets värde. Det kapitalistiska produktionssättet är ett historiskt medel att utveckla den materiella produktivkraften och skapa den däremot svarande världsmarknaden, men samtidigt existerar en ständig motsägelse mellan denna historiska uppgift och de däremot svarande samhälleliga produktionsförhållandena." (Marx, Kapitalet, band 3, kap. 15)
Keynes, profit, och investering
Som påpekas i avsnittet av "Masters of Money" om Keynes, erkände han det samband inom det kapitalistiska systemet, som innebär att en kapitalists lönekostnader är en annan kapitalists marknad, och att därmed det som kan vara rationellt och nödvändigt för en kapitalist – att sänka sina lönekostnader – inte nödvändigtvis är rationellt för kapitalistklassen som helhet. Avgörande är dock att Keynes inte såg sambandet mellan löner och vinster – att detta är två sidor av samma mynt, som båda enbart representerar en uppdelning av det sammanlagda värde som skapats av arbetarklassens arbete – och att en ökning av den ena andelen kräver att den andra minskas, och tvärtom. Därför saknar keynesianer förmågan att se att "underkonsumtion" – det de kallar för brist på "effektiv efterfrågan" – som övervinns genom att öka lönerna eller genom statlig stimulans, endast kan skapa nya motsättningar.
Keynes definierade den totala efterfrågan i samhället, även känd som "den samlade efterfrågan" i nationalekonomin, som lika med den totala inkomsten, som också är lika med den totala produktionen. Denna samlade efterfrågan har främst två källor enligt Keynes: hushållens konsumtion och företagens investeringar. Denna definition liknar de två avdelningar som Marx definierade i Kapitalets andra band: avdelningen för produktion av kapitalvaror och avdelningen för produktion av konsumtionsvaror. Till skillnad från Marx delade emellertid Keynes inte upp värdet i dessa två avdelningar i sina olika beståndsdelar: konstant, variabelt och överskott.
Genom hela Kapitalet understryker Marx ofta behovet av att granska ekonomin i sin helhet, snarare än att bara isolera specifika aspekter av systemet eller koncentrera sig på beteendet hos enskilda individer och värdeöverföringar. Men Marx visade också att det var det dialektiska samspelet mellan motsatser inom denna helhet – mellan arbete och kapital, mellan löner och vinster, mellan produktionens två avdelningar – tillsammans med de mönster som framkommit ur anarkiska och kaotiska (och ändå rationella) åtgärder av många olika enskilda kapitalister, som var nyckeln för att förstå den dynamiska och krisdrabbade kapitalismens natur.
Som tidigare nämnts, kunde de klassiska ekonomer som föregick Marx inte förstå vinstens ursprung, på grund av deras analys av ekonomin antingen som "Robinson Kruse", ett öde-ö-system där en man var både producent och konsument, eller som en enkel transaktion mellan en köpare och en säljare, varvid vinsten helt enkelt skapas i cirkulationsprocessen genom att köpa billigt och sälja dyrt. I båda fallen missas uppdelningen av samhället i klasser, genom att ekonomin förminskas till en eller ett par personer.
I stället kommer keynesianismen – som modern nationalekonomi bygger på – fram till ett liknande resultat som de klassiska ekonomerna, men från motsatt håll: Genom att helt enkelt lägga ihop ekonomin till en enda ekvation eller ett schema för den totala efterfrågan, försvinner klasskampen ur sikte för keynesianismen liksom sambandet mellan löner och vinster, och den ignorerar i sista hand ofta profitens roll helt och hållet. Keynesianismen och den moderna nationalekonomin kan inte heller förklara den materiella grunden för investeringar under kapitalismen. I bästa fall beskriver den borgerliga nationalekonomin investeringar som en funktion av räntan, där lägre räntor ger ett incitament för investerare att spendera i stället för att spara. Men för närvarande är räntorna nästan noll procent, och ändå ser vi inte särskilt mycket investeringar. I värsta fall – samtidigt som hushållens konsumtion förklaras materialistiskt, som en funktion av den disponibla inkomsten – förklaras företagens investeringar idealistiskt som att bara vara ett verk av "animal spirits" (ung. "djuriska instinkter"). I dessa dagar ges en liknande idealistisk förklaring till investeringar i termer av behovet av förtroende ("business confidence").
Det är tydligt att grepp som "animal spirits" och "förtroende" inte förklarar någonting. Man måste fråga sig: vad är det som skapar förtroende? Argumentet är ett cirkelresonemang: företag investerar om det finns förtroende, det finns förtroende om ekonomin växer, det finns ekonomisk tillväxt om det sker investeringar, och så vidare och så vidare. Även om det är sant att förtroende, osäkerhet och risk spelar en roll när investerare fattar beslut måste detta i sig ha en materiell grund. Under kapitalismen görs investeringar i syfte att skapa profiter. Om varor inte kan säljas med vinst – eller ens säljs alls, vilket är fallet i den nuvarande överproduktionskrisen – då kommer produktion och investeringar i ny produktion inte att ske.
Det är inte en subjektiv brist på tilltro som orsakar krisen, utan det är kapitalismens objektiva kris som orsakar en brist på tilltro. Som framgått vid ett flertal tillfällen under den senaste tiden har det ofta hänt att aktiebörsen har stigit snabbt, som ett svar på politikernas senaste "plan" för att "lösa" krisen. Men dessa uppgångar är kortlivade, de går upp som en sol och ned som en pannkaka, eftersom motsättningarna återuppstår och nästa fas av krisen framträder vid horisonten.
Siffrorna för den nuvarande krisen belyser överproduktionens motsättningar i förhållande till investeringar. 1990 var företagens investeringar i Storbritannien cirka 14 procent av BNP per år, men har i dag sjunkit till mindre än 8 procent, samtidigt som brittiska företag nu sitter på mer än 700 miljarder pund i kontanta besparingar. Samtidigt tar företagen som har överlevt krisen ut rekordvinster, som The Economist (2012-03-31) förklarar:
"De senaste fyra åren har varit dåliga för arbetstagare och sparare men bra för företagssektorn. Vinstmarginalerna i USA är högre än någon gång under de senaste 65 åren ... Marginalerna har draghjälp av företagens strikta kontroll av arbetskostnader och en minskning av räntekostnaderna orsakad av centralbankernas politik i hela den rika världen ... Men den nuvarande höga vinstnivån leder inte till ett uppsving i investeringarna. Som andel av BNP, är de amerikanska företagens investeringar nästan de lägsta på 30 år ... Den höga vinstandelen av BNP är helt enkelt en naturlig följd av den låga andelen som tas av arbetskraften ... Amerikanska och europeiska företag väljer att spendera sina pengar på sammanslagningar och återköp av aktier snarare än investeringar."
Med andra ord, i stället för att investera i nya produktionsmedel, som måste producera nya varor vilka måste hitta en marknad där de kan säljas, inser företag att det finns en kronisk överkapacitet i systemet. De väljer därför i stället att spendera sina pengar på att köpa upp befintliga företag – det vill säga befintliga produktionsmedel. Denna process leder till en koncentration av kapital på färre händer, men skapar inget nytt värde. I stället för att användas för att utveckla produktionsmedlen och ge socialt nödvändiga varor och tjänster, så ackumuleras rikedomar hos kapitalistklassen och slösas bort.
The Economist (2012-06-21) fortsätter att belysa hur överproduktionskrisen orsakar den låga investeringsnivån:
"Den stora klyftan är för närvarande mellan arbetare och företag. Även om arbetslösheten fortfarande är envist hög och löneökningar är sällsynta, så tar företagens vinster en större andel av USA:s BNP än före finanskrisen ... En hög avkastning på kapital borde framkalla en våg av investeringar. Den resulterande expansionen av kapacitet borde öka konkurrensen och minska avkastningen. Men det har inte hänt ännu. Företag samlar på sig kontanter ... [och] är ovilliga att investera i skuggan av svag efterfrågan. Hushållens konsumtion har pressats av åtstramningar och högre varupriser. Krisen i euroområdet och en avmattning i utvecklingsekonomier tynger ner exportutsikterna. Företag kan ha mjölkat allt de kan från produktivitetsförbättringar. Det ironiska här är att en stor andel av BNP som går till vinster automatiskt resulterar i en låg andel för lönerna vilket därför så småningom kan bli självbegränsande – en helt marxistisk slutsats."
Hayek, kredit och krisen
Till skillnad från Keynes, som ansåg att problemet var den effektiva efterfrågan under krisen, ansåg Hayek att problemet var en expansiv penningpolitik under perioden innan krisen. Hayek hävdade i synnerhet att det var statlig inblandning i penningmängden – till exempel genom att hålla räntan låg, trycka för mycket pengar och uppmuntra kreditexpansion – som skapade bubblor och förvrängde marknaden, vilket leder till en kris när bubblorna spricker och det blir synligt att högkonjunkturen till stor del baserats på fiktivt kapital.
Precis som Keynes såg Hayek bara en sida av problemet – nämligen problemet med tillgången, till skillnad från Keynes som bara såg problemet med efterfrågan. Men Hayek drar lika lite som Keynes de logiska slutsatserna av sin analys genom att ställa den uppenbara frågan: vad skulle hända om regeringarna inte hade ingripit genom att hålla räntan låg och uppmuntra kreditexpansion? Men först måste man ställa en ännu enklare fråga: vad är egentligen kredit?
I Kapitalet förklarar Marx att krediten (lån) har en dubbel funktion. Å ena sidan krävs relativt kortsiktiga krediter för att övervinna flaskhalsar i produktionen och upprätthålla flödet och kapitalets rörlighet. Till exempel kan företag behöva låna pengar till löner och råmaterial medan de väntar på att tidigare producerade varor ska nå marknaden och säljas. Men kredit kan också användas för att göra det möjligt för företagen att expandera produktionen när de inte har tillräckligt med kapital för att göra investeringar.
Kredit – som skapas genom ansamlingen av individers och företags sparande och inlåning i bankerna – används för att på konstgjord väg öka befolkningens köpkraft. Detta gör att överproduktionen tillfälligt övervinns, vilket gör att produktivkrafterna fortsätter att växa och en kris skjuts på framtiden. Kreditexpansionen innan 2008 – och i synnerhet sedan början på 2000-talet – skapade exempelvis den största kreditbubblan i historien och var den huvudsakliga faktorn som gjorde att krisen kunde fördröjas.
Denna kreditexpansion krävdes för att övervinna den växande andelen av rikedomar som tillföll kapitalet i stället för arbetarna. Fördelningen blev nämligen mer och mer ojämlik i och med attackerna på arbetarklassen som följde efter krisen på 1970-talet och fortsatte på 1980-talet med den politik Reagan, Thatcher och de andra borgerliga politikerna förde. Denna ständigt ökande exploatering av arbetarklassen fortsatte in på 1990- och 2000-talet genom ökad arbetstakt och mer övertidsarbete samtidigt med angrepp på löner och arbetsvillkor som gjorde att många arbetare tvingades ha två jobb för att klara sig. Parallellt med denna ökande exploatering utökades utlåningen enormt med hjälp av bolån, kreditkort, studielån och så vidare.
Hayeks idéer innehåller ett korn av sanning i det att han säger att kreditexpansion föregår en kris. Men i själva verket är det inte kreditexpansion som orsakar krisen, utan den fördröjer den snarare genom att på kort sikt och artificiellt utvidga marknaden. Men priset för detta är att överproduktionen förvärras, vilket bara leder till en ännu större kris i framtiden. På samma sätt har de låga räntorna använts för att förlänga högkonjunkturen långt utöver dess gränser, genom att gynna investeringar och konsumtion – konsumtion som, återigen, var beroende av kredit.
Kreditexpansionen är en dialektisk process: kreditexpansionen gör att produktivkrafterna kan växa, och tillväxten av produktivkrafterna fungerar som bränsle för kreditexpansionen. Som Marx förklarar:
"Kredit är här alltså ofrånkomlig; till omfånget växer den med produktionens växande värdeomfång och i tiden med det ökande avståndet till marknaderna. Här försiggår en växelverkan. Produktionsprocessens utveckling utvidgar krediten, och krediten leder till utveckling av de industriella och merkantila operationerna." (Marx, Kapitalet. Tredje boken, kap. 30)
Under högkonjunkturen ifrågasätter ingen denna till synes oändligt uppåtgående spiral. Borgarklassen är full av optimism. Allt är strålande och de anser sig leva i den bästa av världar. Men som med alla dialektiska processer måste det vid en viss tidpunkt ske en omvandling från kvantitet till kvalitet: den stora utlåningen av kredit på den ena sidan framstår nu som ett enorm berg av skulder på den andra. Befolkningens begränsade köpkraft blir återigen uppenbar och gränserna för produktivkrafternas utveckling uppenbarar sig. Överproduktionen gör sig gällande och en kris bryter ut. Som Marx förklarar är det överproduktion som i sista hand orsakar krisen:
"Den yttersta grunden till alla verkliga kriser förblir alltid massornas fattigdom och begränsade konsumtion i dess motsättning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samhällets absoluta konsumtionsförmåga bildade dess gräns." (Marx, Kapitalet. Tredje boken, kap. 30)
Marx besvarade också för länge sedan de som hävdar att det är bristen på krediter som orsakar krisen, och påpekade att det i själva verket tvärtom är krisen som leder till en brist på krediter.
"Så länge reproduktionsprocessen flyter kontinuerligt och därmed återflödet är säkrat varar denna kredit och utvidgas, och denna utvidgning baseras på en utvidgning av reproduktionsprocessen själv. Men inträder en stockning till följd av försenat återflöde, överfyllda marknader, sänkta priser, är överflöd av industrikapital ett faktum. Detta överflöd föreligger i en form i vilken det inte kan fullborda sina funktioner; som massor av varukapital, men osäljbara. Massor av fast kapital men genom reproduktionens stockning till stor del overksamma. Krediten krymper, 1) emedan detta kapital är overksamt, det vill säga stagnerar i en av sina reproduktionsfaser för att det inte kan fullborda sin metamorfos [omvandling]; 2) emedan förtroendet till reproduktionsprocessens kontinuitet har brutits; 3) emedan efterfrågan på denna kommersiella kredit avtar ...
Inträder alltså en störning i denna expansion eller bara i den normala anspänningen av reproduktionsprocessen, så inträder därmed också kreditbrist, det blir svårare att få varor på kredit. Men i synnerhet för den fas i den industriella cykeln som följer på en krasch är kravet på kontant betalning och försiktighet i kreditförsäljningen något karaktäristiskt ... Fabriker står stilla, råvaror hopas, färdiga produkter översvämmar som varor marknaden." (Marx, Kapitalet. Tredje boken, kap. 30)
Det är därför varken kreditexpansionen under högkonjunkturen, eller den minskade krediten, som orsakar krisen. Kreditexpansionen fördröjer bara överproduktionskrisen. Kreditminskningen är helt enkelt ett kvalitativt uttryck för just denna överproduktion.
För att återgå till Hayek och den ursprungliga fråga som hans anhängare inte tar i åtanke: vad skulle hända om regeringarna inte ingriper i ekonomin och krediten inte expanderas? Skulle kriser magiskt kunna undvikas genom marknadens osynliga hand? De moderna hayekanhängarna föreställer sig att marknadskrafterna, med tillgång och efterfrågan och tillhörande prissignaler, skulle lösa alla problem utan statlig inblandning. En kris skulle fortfarande kunna inträffa, men den skulle ha varit mindre i jämförelse med den djupa nedgång som vi nu upplever på grund av den kraftigt uppblåsta kreditbubblan.
Men som vi har förklarat ovan skapas inte kriser av kredit utan skjuts endast upp av den. Utan kreditexpansion skulle krisen på 1970-talet bara ha fortsatt och utvecklats till en högre nivå. Expansionen av krediter gjordes för att upprätthålla arbetarklassens konsumtionskapacitet trots att samma arbetares löner sänktes – det vill säga deras köpkraft minskade. Detta för att upprätthålla kapitalisternas vinster. Utan en ökad utlåning skulle produktivkrafternas utveckling ha mött hindret med en begränsad marknad mycket tidigare – det vill säga en brist på "effektiv efterfrågan". Företagen skulle ha slutat utöka sin produktion på grund av en fallande efterfrågan på konsumtionsvaror. Arbetslösheten skulle ha stigit. Krisens nedåtgående spiral skulle ha börjat.
Hayekianernas lösning – att avlägsna eventuella störningar på marknaden och att låta penningmängden reglera sig själv – skulle bara leda till ett alltmer instabilt och turbulent system och en ekonomi som skenar, det vill säga en situation som liknar den nuvarande perioden.
Återigen ser vi att hayekianernas fel är att de – precis som keynesianerna – ensidigt fokuserar på den ena sidan av ett mångsidigt problem. I sitt försök att lösa en motsättning skapar kapitalisterna bara nya motsättningar någon annanstans och på en större skala.
Trots sin ohämmade tilltro till den fria marknaden har Hayek i själva verket aldrig riktigt accepterats av kapitalismens politiska representanter, som inte kunde acceptera hans tro på att det inte bör finnas någon statlig inblandning i ekonomin överhuvudtaget. När de ställts inför en kris har de borgerliga politikerna alltid vacklat, gjort sig av med allt prat om den "fria marknaden", och i stället gjort det som krävs för att rädda kapitalismen från sina egna motsättningar. Borgerliga politiker som Thatcher och Reagan föredrar därför Milton Friedman, en man som predikade den fria marknadens dygder men som inte var rädd för att förespråka att statens starka arm ibland skulle behöva vägleda marknadens osynliga hand. I tider av kris ser vi därför till och med att de kan anta keynesianska idéer, precis som i dag då vissa delar av borgarklassen i likhet med Keynes ser behovet av att staten ingriper i att styra och reglera kapitalismen.
Keynesianismen i dag
Modern nationalekonomi, som baseras på Keynes allmänna teori, anger fyra huvudfaktorer som avgör storleken på ett lands produktion, efterfrågan och tillväxt: konsumtion, investeringar, offentliga utgifter och export. I "normala" tider skulle en minskning av en sektor förhoppningsvis kompenseras genom expansion av en annan. Men i dag hålls alla fyra av dessa sektorer tillbaka.
Konsumtionen begränsas av enorma mängder privata skulder, där även de så kallade "rika" länderna i norra Europa har enorma hushållsskulder. Till exempel är hushållens skuldsättning [2012] som andel av årsinkomsten i Danmark och Nederländerna 268 procent respektive 249 procent, medan Storbritannien har 143 procent. En artikel i Wall Street Journal med titeln "Privata skulder kommer sannolikt tynga tillväxten i år" (2012-04-13) konstaterar:
"Statsskulden har fått det mesta av rampljuset sedan den europeiska skuldkrisen blossade upp för mer än två år sedan. Men den privata sektorns skulder är utan tvekan ett svårare problem ... Det privata skuldproblemets ursprung är bostadslån: fastighetspriserna sköt i höjden i ett antal europeiska länder, och bankerna var villiga att låna ut allt större summor för bostadsköp. Rusningen på fastighetsmarknaden har sedan gått i sank delar av Europa, men skulderna hänger kvar som en kvarnsten runt de europeiska konsumenternas hals.
Ekonomerna har funnit en stark koppling mellan konsumtion, kreditexpansion och fallande fastighetspriser: de länder som upplevt en kraftig ökning av hushållens skuldsättning kommer att se en skarpare nedgång i konsumtionen än länder där skulden inte har ökat lika snabbt. Om du har lånat en massa pengar för att köpa din bostad (och marken det står på), och priserna snart därefter faller, så är du mer benägen att vilja återbetala skulden än att gå ut på middag, köpa en ny bil eller renovera din bostad."
Samtidigt försöker bankerna, som är lika skuldsatta, att minska sina skulder. Därav det synbara mysteriet med varför det har varit så låg inflation under den senaste tiden trots de enorma summor pengar som har pumpats in i världsekonomin genom kvantitativa lättnader och liknande åtgärder. I stället för att påverka den reella ekonomin och spenderas, använder bankerna bara dessa pengar för att minska sina skulder.
Regeringarna i de utvecklade kapitalistiska länderna har också en begränsad förmåga att öka sina utgifter med tanke på deras redan stora statsskulder. USA:s ekonomi – den största i världen – står vid en "finanspolitisk klippkant" med nedskärningar i offentliga utgifter och skattehöjningar värda totalt cirka 5 procent av BNP som trädde i kraft i slutet av 2012.
Desperata tider har lett till förslag på lika desperata åtgärder. Ett antal proffstyckare har föreslagit att regeringarna med självständig penningpolitik helt enkelt kan trycka nya pengar för att betala sina skulder, och kvantitativa lättnader är det första steget på ett sluttande plan mot detta. De ignorerar alla historiens lärdomar: i bästa fall gör en sådan politik ingenting för att lösa krisen, och i värsta fall kan den leda till hyperinflation.
Investeringsnivåerna är som vi redan påpekat historiskt låga. Kapitalisterna är ovilliga att investera i ny produktion när det redan överallt råder "överkapacitet" – det vill säga överproduktion. Slutligen får vi därför förlita oss på exporten. Men det är en grundläggande självklarhet att inte alla länder kan vara nettoexportörer. Ett värde motsvarande det som exporteras måste nämligen också importeras. Annars skapas en situation som den som för närvarande råder inom euroområdet, med ett flöde av export från ett land och en ökande skuldsättning i ett annat.
Obalanser i export, import och handel
Varje nations politiker lovar att exportera sig ur krisen. I en ideal värld skulle de vilja åstadkomma detta genom lönesänkningar som stärker deras exportindustris konkurrenskraft. Samtidigt hoppas de att alla andra länder ska öka sin import genom att betala sina anställda mer. Men varje lands kapitalister och politiska företrädare försöker göra samma sak. Därför kommer vi fram till det allmänna mönstret av överproduktion, men som nu ses på en internationell skala, med konkurrens mellan kapitalisterna i olika länder. Detta leder till att lönerna sänks överallt medan efterfrågan faller och marknaden krymper.
Vi ser hur detta i dag återspeglas i uppmaningarna från de keynesianska kommentatorer i olika länder som utropar att "vi måste bli mer som Tyskland och Kina" eller "vi måste investera, bli mer konkurrenskraftiga och exportera". Men alla kan inte bli som Tyskland och Kina. Vem ska man exportera till? I en tid när regeringar överallt genomför nedskärningar och åtstramningar, var finns det då en efterfrågan på alla dessa exportvaror? Därav uppmaningarna från politiker och politiska kommentatorer till Tyskland och Kina om att de måste "balansera" sina ekonomier – det vill säga höja lönerna, vilket skulle minska deras exportindustris konkurrenskraft och skapa utrymme för en ökad import. Men varför skulle borgerligheten i Tyskland och Kina vilja göra det?
I själva verket kan sådana försök från länder att exportera sig ur en kris bara leda till en kapplöpning mot botten och till handelskrig, vilket ökar protektionismen och fördjupar krisen. Keynes själv förstod faktiskt farorna med stora obalanser i världshandeln och var därför angelägen om att avtal skulle upprättas för att begränsa obalanserna mellan länder, i stil med efterkrigstidens Bretton Woods-system. I en värld där varje lands ekonomi är förbunden med tusen trådar med alla andra länders ekonomier, påverkar en kris i ett land alla andra. Därför har vi hamnat i dagens situation, där krisen i de perifera länderna i euroområdet har lett till en avmattning av ekonomierna i Tyskland och Kina, som var beroende av export till Europa för sin tillväxt. I sin tur har länder som Australien, Brasilien och Sydafrika, som är beroende av export av råvaror till Kina, också sett en avmattning.
I grunden är obalanser i handeln – med underskott i ena änden och överskott i den andra – inte orsaken till krisen, utan ännu ett uttryck för den. De enorma handelsunderskotten i de perifera länderna i Europa – Grekland, Spanien, Portugal, etc. – är den andra sidan av myntet till handelsöverskott i Tyskland. Lönerna har hållits nere i Tyskland och Kina, medan produktivkrafterna har expanderat. De varor som producerats kan inte säljas hemma, men har hittat en marknad utomlands. Den stora mängden tyska och kinesiska exportvaror är därför helt enkelt ett uttryck för den lika stora överproduktionen som finns inom dessa länder.
Marx förstod och förklarade detta i Kapitalet:
"Med avseende på utförsel och införsel [export och import] är att märka, att alla länder i tur och ordning invecklas i krisen och att det sedan visar sig, att de alla med få undantag har exporterat och importerat för mycket, så att alla har en ogynnsam betalningsbalans. Svårigheterna beror alltså inte på betalningsbalansen ...
Nu kommer turen till ett annat land. Betalningsbalansen var momentant gynnsam för detta, men nu har den i normala tider gällande terminen mellan betalningsbalans och handelsbalans bortfallit eller i varje fall förkortats genom krisen; alla betalningar ska klaras på en gång. Samma sak upprepas nu här ... Vad som i det ena landet framstår som överimport framstår i det andra landet som överexport och omvänt. Men det har förekommit överimport och överexport i alla länder ... det vill säga överproduktion befordrad genom krediten och den därmed följande allmänna prisinflationen ...
I tider av allmän kris är betalningsbalansen ogynnsam för varje nation, åtminstone för varje kommersiellt utvecklad nation men ständigt i tur och ordning som ett stafettlopp så snart den står i tur att betala ... Det visar sig då [under krisen], att alla dessa nationer samtidigt har överexporterat (alltså överproducerat) och överimporterat (alltså förköpt sig), att priserna drivits upp i dem alla och krediten utsträckts för mycket. Och i dem alla följer ett likadant sammanbrott. Fenomenet guldutflöde hemsöker dem alla i tur och ordning och visar just genom sin allmängiltighet 1) att guldutflödet bara är ett symptom på krisen, inte dess grund; 2) att den ordningsföljd i vilken den inträder i de olika nationerna bara anger när turen är kommen till dem att stå till svars, det vill säga när krisen inträtt och dess latenta element kommer till utbrott." (Marx, Kapitalet. Tredje boken, kap. 30)
De höga statsskulderna i de svagare ekonomierna i euroområdet, som Grekland och Portugal, är på samma sätt ett symptom på samma process. Bildandet av euron gynnade främst de tyska kapitalisterna, som använde den gemensamma valutan som ett sätt att påtvinga resten av Europa sin ekonomiska dominans. Den tyska kapitalismen, som var och förblir mer konkurrenskraftig på grund av en kombination av låga löner och hög produktivitet, kunde använda euron till att öka sina exportflöden till de svagare perifera länderna i euroområdet. Men dessa länder hade ingenting att erbjuda i gengäld och kunde bara betala för denna import med hjälp av lån – som företrädesvis levererades av tyska banker – vilka hade blivit mycket billigare tack vare de låga räntor som de fick tack vare sitt medlemskap i euron. Resultatet var växande vinster i Tyskland och växande skulder i Grekland, Portugal och andra platser.
Statsskulden är därför inte en orsak till krisen, utan ytterligare ett symptom på överproduktionskrisen. Detta framgår av exemplet i Spanien, ett land som fortfarande före krisen hade offentliga skulder på endast 36 procent av BNP och konsekvent hade ett budgetöverskott, och som har en statsskuld på endast 69 procent i dag [97,6 procent 2018, övers. anm.]. Men likväl befinner sig Spanien i en djup ekonomisk kris. Spaniens högkonjunktur innan krisen byggde på en massiv bostadsbubbla, vilken i sin tur byggde på billiga lån. Nu har dessa bubblor brustit och lämnat landet i en situation där det finns mängder av tomma bostäder samtidigt med en enorm hemlöshet.
De borgerliga åsiktsmakarna hänvisar ofta till eurokrisen som enbart ett problem med konkurrenskraft. Men som vi har förklarat ovan om import, export och obalanser i handeln skiljer den internationella konkurrenskraften i grunden sig inte från konkurrensen mellan olika kapitalistiska företag. Under kapitalismen kommer det alltid finnas vinnare och förlorare. Alla kan inte vara den mest konkurrenskraftiga. Konkurrenskraft är alltid relativ. Den största skillnaden är att i konkurrensen mellan företag, kommer svaga företag gå under och slukas av de starkare. På den internationella planet kan mindre konkurrenskraftiga nationer inte så enkelt upplösas in ett starkare land.
Men som med konkurrensen mellan kapitalistiska företag, är konkurrensen mellan de kapitalistiska länderna i slutändan en kapplöpning mot botten där kapitalisterna kapar den gren de själva sitter på: För att vinna i konkurrensen måste de antingen sänka lönerna för arbetarklassen, och därmed minska marknaden för de varor som produceras, eller så måste de investera i produktion och därmed utöka produktivkrafterna. I båda fallen förvärras överproduktionskrisen. Återigen, det som är rationellt för kapitalismen i ett land – att sänka lönerna och öka produktiviteten för att öka sin konkurrenskraft och kunna exportera – är ytterst destruktiv för den internationella ekonomin som helhet.
Detta visar återigen de grundläggande hindren för produktivkrafternas utveckling: Det privata ägandet av produktionsmedlen och nationalstaten, som båda har blivit den mest monstruösa av bojor på vetenskapens, teknikens, kulturens och samhällets utveckling.
"Tillväxten existerar inte"
Det är uppenbart att varken keynesianerna eller monetaristerna har några svar. I motsats till den optimism som borgarklassen kände under åren av högkonjunktur, råder nu bara pessimism inom den härskande klassen. Monetaristerna och keynesianerna har både fel och rätt, men de ser bara en sida av problemet. Det stämmer givetvis att nedskärningar inte fungerar. Likväl finns det inga pengar som staterna kan använda för att stimulera ekonomin och finansmarknaderna kräver nedskärningar. Det verkliga svaret är att det inte finns någon lösning under kapitalismen.
Motsättningen mellan "åtstramningar" och "tillväxt" är i sista hand falsk. Som Economist påpekat: "Att ropa på tillväxt är som att kräva världsfred: alla är överens om att det är en bra sak, men ingen är överens om hur man ska uppnå det." (2012-05-05) Eller enklare uttryckt: De som förespråkar åtstramning tror att den privata sektorn kommer att gå in för att investera och skapa ekonomisk tillväxt, men att skulder och underskott först måste skäras ned och att strukturella "reformer" skall genomföras för att avlägsna eventuella "hinder" för flexibiliteten på arbetsmarknaden – däribland fackföreningar, arbetstagarnas rättigheter, hälso- och säkerhetsregler och så vidare. Keynesianerna anser att det är regeringen som måste kliva in för att stimulera ekonomin med investeringar i ny infrastruktur och bostäder.
Keynesianerna har helt rätt när de påpekar att åtstramning inte är svaret, och att nedskärningar bara förvärrar recessionen. Men keynesianernas löften om "tillväxt" i stället för nedskärningar är helt utopiskt. Tillväxt under kapitalismen kan inte skapas ur tomma intet. Som Economist träffande uttryckte det: "det finns ingen magisk formel som skapar tillväxt" (2012-05-12).
Bakom politikernas plattityder och retorik, förstår de reformistiska ledarna det verkliga allvaret i krisen och erkänner i själva verket behovet av åtstramningar. Vänsterreformisterna är klämda mellan det enorma trycket från kapitalet och den stora massan av radikaliserade arbetare och ungdomar. Å ena sidan måste de erbjuda ett visst hopp åt massorna de är tänkta att representera, och som kanske har vänt sig till dem i sitt sökande efter ett alternativ. Men å andra sidan försöker samma ledare ständigt lugna marknaderna genom att visa att de är "ansvarsfulla" statsmän. I sina hjärtan kanske de förstår att nedskärningarna strider mot deras ideologi, men under kapitalismen finns det inget alternativ. Därför ifrågasätter de inte att det behövs nedskärningar, utan i praktiken bara nedskärningarnas omfattning och hastighet.
Behovet av socialism
De fackliga ledarna är även de förtjusta i att prata om "jobb, investeringar och tillväxt". De för fram en keynesiansk politik, i bästa fall insvept och sockrad med socialistiska ord. Men vi behöver inte tomma fraser utan verkligt innehåll. Arbetarrörelsen i alla länder behöver ett socialistiskt program. Denna socialism måste definieras tydligt: Nationalisering av bankerna och de viktigaste delarna av ekonomin som en del av en demokratisk produktionsplan. Kort sagt: Kapitalismens avskaffande och en grundläggande samhällsomvandling.
Det som kan uppnås genom en socialistisk produktionsplan framgår av den enorma mängd fabriker som står stilla, de tomma bostäderna och alla de människor som är arbetslösa på grund av överproduktionskrisen och ett system där produktionen bara sker för vinst. Om dessa mänskliga och materiella resurser skulle tas i bruk skulle det inte längre kunna vara tal om någon brist eller fattigdom. Levnadsstandarden skulle kunna förbättras dramatiskt, arbetsdagen kunna förkortas till ett minimum och den materiella grunden skulle kunna läggas för att alla fullt ut ska kunna delta i samhällets demokratiska styre.
Den inspirerande kampen vi sett de senaste åren i länder som Grekland, Spanien och Portugal visar viljan att kämpa för ett alternativ. Men arbetarrörelsens ledare vägrar ta sig an uppgiften. Situationen liknar den innan en väldig skogsbrand: marken är kruttorr och minsta gnista kan leda till en explosion. Arbetare och ungdomar i alla länder inspireras av varandra. Det enda som krävs är ett exempel som kan visa vägen för resten. Parollen måste vara: varken nedskärningar eller keynesianism, utan samhällets socialistiska omvandling.