Detta dokument antogs enhälligt på Internationella Marxistiska Tendensens världskongress i slutet av juli 2018, efter en grundlig diskussion på alla nivåer i Internationella Marxistiska Tendensen. Det publicerades ursprungligen under titeln "Marxistisk teori och kampen mot främmande klassers idéer" och syftar till att dra upp en tydlig skiljelinje mellan marxismen och en uppsättning idealistiska, postmoderna och småborgerliga idéer som har påverkat ett skikt av aktivister i akademiska kretsar och som också används på ett reaktionärt sätt inom den internationella arbetarrörelsen.
[Source]
Detta dokument är en uppmaning till att intensifiera den teoretiska och politiska kampen mot dessa idéer och metoder.
Kapitalismens kris har visat att det finns många fickor av djupt rotad opposition mot det rådande samhället, dess värderingar, moral, outhärdliga orättvisor och förtryck. Den huvudsakliga motsättningen i samhället är fortfarande kampen mellan arbete och kapital. Förtryck tar sig emellertid många olika former, vissa av dem avsevärt mycket äldre och djupare rotade än löneslaveriet.
Kvinnoförtrycket är en av de mest allomfattande och smärtsamma formerna av förtryck. Kvinnors uppror mot detta monstruösa förtryck har en helt avgörande betydelse i kampen för socialistisk revolution, vilken är omöjlig utan att kvinnor deltar fullt ut i kampen mot kapitalismen.
I flera århundraden har klassamhället stabiliserats genom att det skapat sig en fast stödpunkt i familjen: det vill säga kvinnans förslavande under mannen. Denna form av slaveri är mycket äldre än kapitalismen, och som Engels förklarade innebar den patriarkala familjens framväxt "det kvinnliga könets världshistoriska nederlag. Mannen blev den styrande också i hemmet, kvinnan degraderades, förslavades, blev slavinna åt hans lusta och enbart en automat för att sätta barn till världen".
Männens dominans och kvinnornas underordnade ställning i samhället och familjen har börjat ifrågasättas, tillsammans med alla de andra barbariska institutioner som vi har ärvt från historien. Varför ska kvinnor fortsätta acceptera en roll som andra klassens medborgare? Ifrågasättandet av kvinnors ställning i samhället och familjen har djupgående revolutionära implikationer och kan leda till ett revolutionärt ifrågasättande av hela det kapitalistiska samhället.
Det kapitalistiska samhällets senila förfall leder till en allvarlig försämring av alla arbetares villkor. Men det påtvingar kvinnor och unga särskilt hårda villkor. Många kan inte få något arbete eller en fullgod bostad. Ensamstående föräldrar och deras barn döms till fattigdom och ändlösa svårigheter. För många är det svårt eller till och med omöjligt att ens få tak över huvudet. På arbetsmarknaden drabbas kvinnor av ojämställda löner och alla möjliga former av trakasserier och missförhållanden. Situationen har blivit helt outhärdlig.
Det går att bedöma i vilken utsträckning en kultur är civiliserad utifrån hur den behandlar kvinnor, barn och äldre. Från denna synvinkel är den moderna kapitalismen långt mindre civiliserad, mer inhuman och grymmare än tidigare former av mänskliga samhällen. Vi har aldrig tidigare sett en sådan enorm alienation och förnedring, likgiltighet inför mänskligt lidande och obscen egoism.
Det kapitalistiska samhällets urartning avslöjar sig i sina grymmaste former genom epidemin av våld mot kvinnor. I Indien, Pakistan, Argentina, Mexiko och andra länder har detta kommit till uttryck i ett oöverträffat antal kidnappningar, våldtäkter och mord. Även i länder som gärna beskriver sig själva som civiliserade utförs liknande grymheter mot kvinnor och barn. Detta är motbjudande symptom på ett sjukt samhälle som är så övermoget för att störtas att det har börjat ruttna.
Den växande känslan av alienation, orättvisa och förtryck är drivkraften bakom den mer och mer allmänna upprorsrörelsen bland kvinnor som vänder sig mot sakernas tillstånd. Att miljontals kvinnor vaknar, särskilt från den yngre generationen, till följd av deras brinnande ilska mot detta orättvisa systems diskriminering, förtryck och förnedring är ett djupt progressivt och revolutionärt fenomen som vi bör välkomna och stödja med största möjliga entusiasm.
Det behöver inte påpekas att marxister till hundra procent står för kvinnors fullständiga frigörelse. Det får inte finnas minsta vacklan, tvetydighet eller tvivel om detta. Vi måste kämpa mot kvinnoförtrycket på alla nivåer, inte bara i ord utan i handling. Under inga omständigheter kan vi tillåta att någon får intrycket att detta på något sätt är en sekundär fråga som kan inordnas under den allmänna kategorin klasskamp. Det skulle vara en dödlig fara för marxismens sak om kvinnor trodde att marxister vill skjuta upp kampen för deras rättigheter till efter socialismens seger. Det är en helt felaktig och fruktansvärd karikatyr av den revolutionära marxismen.
Även om det är sant att kvinnors (och mäns) fullständiga frigörelse bara kan uppnås i ett klasslöst samhälle, är det lika sant att ett sådant samhälle bara kan uppnås genom kapitalismens revolutionära störtande. Kvinnor kan inte förväntas lägga sina omedelbara och brännande krav åt sidan och vänta på att socialismen ska införas. Den socialistiska revolutionens seger är otänkbar utan den dagliga kampen för framsteg under kapitalismen.
Marxister måste kämpa också för de minsta reformer som kan tjäna till att förbättra arbetande människors livsvillkor under kapitalismen, och det av två anledningar. För det första kämpar vi för att försvara arbetare från utsugning, för att försvara levnadsstandarden, demokratiska rättigheter och de mest grundläggande villkoren för en civiliserad tillvaro, för att försvara kulturen och civilisationen mot barbari. För det andra, och detta är det viktigaste, är det bara genom erfarenheterna från kampen för dagskrav som klassen kan få en känsla för sin egen makt, utveckla sin organisatoriska styrka och höja sitt kollektiva medvetande till den nivå som historien kräver av dem.
Att som sekteristerna och dogmatikerna kräva att arbetarna ska lägga sina dagskrav åt sidan "i revolutionens intresse" är höjden av idioti. Det skulle döma oss till fullständig sterilitet och isolering. Längs den vägen kommer den socialistiska revolutionen alltid att vara en omöjlig fiktion. På samma sätt är det en grundläggande plikt för alla genuina revolutionära marxister att kämpa för att förbättra kvinnors ställning, mot reaktionär manschauvinism, för progressiva reformer och fullständig social, politisk och ekonomisk jämlikhet.
Den 8 mars 2018 såg vi ett tydligt tecken på den kolossala revolutionära potential som rörelsen bland kvinnor har, när 5,3 miljoner människor (både kvinnor och män) svarade på uppmaningen till strejk i Spanien. Hundratusentals deltog i demonstrationer över hela landet. Denna fantastiska mobilisering hölls under feminismens fana, även om den också återspeglade ett enormt missnöje som byggts upp i det spanska samhället i en rad olika frågor. Exempelvis organiserade även pensionärerna massdemonstrationer vid denna tidpunkt.
De viktigaste kraven handlade emellertid specifikt om kvinnoförtrycket: löneskillnader, våld och trakasserier mot kvinnor i hemmet, på jobbet, i utbildningen, hemarbetets börda och så vidare. Detta exemplifierades av den horribla gängvåldtäkten i Pamplona och de högerinriktade domarnas skandalösa uppförande, som var ett tydligt bevis på hela den spanska statens, polisens och rättsväsendets ruttenhet och reaktionära karaktär, vilken till följd av förräderiet under Spaniens så kallade återgång till demokrati i sin helhet är densamma som under Francodiktaturen.
För marxister är det grundläggande att det är nödvändigt att i varje massrörelse noggrant skilja de inslag som är progressiva från de som är reaktionära. Det råder ingen som helst tvekan om att denna exceptionella rörelse hade oerhört progressiva inslag. Vi stöttade rörelsen energiskt och entusiastiskt.
Men det skulle vara helt inkorrekt och ensidigt att bara framhålla denna sida av rörelsen och ignorera dess andra sida. Vilken roll spelade den här rörelsens ledare? De krävde att enbart kvinnor skulle vara strejkvakter, separatistiska block för kvinnor i demonstrationen och de ville bara tillåta lila flaggor. Tanken var att bara kvinnor skulle delta i strejken och att män skulle täcka upp för dem på arbetet – med andra ord agera strejkbrytare!
Detta skulle ha begränsat 8 mars-rörelsens räckvidd märkbart och gjort en generalstrejk helt omöjlig. Detta stod i direkt motsättning till rörelsens intressen och återspeglade ett snävt synsätt och den reaktionära och splittrande politik som de borgerliga och småborgerliga feministerna står för.
Våra spanska kamrater intervenerade energiskt i denna massrörelse och fick ett mycket positivt gensvar. Även om vi inte kallar oss feminister, gör vi det helt klart att vi helhjärtat står för kampen för kvinnors frigörelse och kämpar sida vid sida med alla som kämpar mot förtryck. Vi mötte ingen motvilja mot oss på några av de demonstrationer och möten vi deltog på, åtminstone inte från den stora majoriteten kvinnor som ser sig själva som feminister.
Stämmer det att feminismen inte är en idériktning eller teori? Det beror på hur man ser på saken. Det är helt korrekt att de miljontals människor som deltog i strejker och demonstrationer i Spanien under feminismens fana den 8 mars inte hade någonting över huvud taget att göra med ledningens inrotade feminism. De kämpade instinktivt mot reaktionära fenomen som med all rätt väckte en förbittrad ilska. Det är så en revolutionär utveckling börjar.
Ledningen för rörelsen låg emellertid i händerna på borgerliga och småborgerliga feminister som helt klart företräder en idériktning och en bestämd ideologi som inte bara i grunden står i motsättning till marxismen, utan framförallt också till kvinnokampens intressen.
I dag har begreppet feminism blivit så brett att det är nästan helt meningslöst. Plötsligt har alla blivit "feminister". Till och med de reaktionära politikerna i spanska Partido Popular (PP) beskriver sig som feminister eftersom de har kvinnliga ministrar – varenda en av dem lika reaktionär och korrupt som sina manliga motsvarigheter.
Den nya billiga kopian av PP, Ciudadanos, är särskilt angelägna om att de naturligtvis är "feminister". Men den borgerliga feminismens verkliga ansikte avslöjades fullständigt när deras egen partiledare Albert Rivera sade att de inte kunde stödja den feministiska strejken den 8 mars "eftersom den var antikapitalistisk". Vi noterar också att de politiker från Ciudadanos som till sist bestämde sig för att dyka upp på demonstrationen buades ut av demonstranterna och kastades ut ur rörelsen.
Till och med bland rörelsens mer framskridna delar finns alla möjliga former av förvirring och illusioner som medvetet sprids av feminismens borgerliga och småborgerliga "teoretiker". En annan allmänt utbredd uppfattning är den om rörelsens "överskridande" karaktär, det vill säga att rörelsen ska dra in kvinnor oavsett klass, politisk ideologi och så vidare.
Med en vänlig och tålmodig ingång kan vi bekämpa dessa fördomar och skapa klarhet i förvirringen. Men vi måste undvika att blanda samman vår fana med deras. För att vinna de bästa elementen är det under alla omständigheter nödvändigt att bibehålla en orubblig och tydlig marxistisk ståndpunkt.
Är det nödvändigt att vi kallar oss feminister för att kunna nå ut till detta viktiga lager? All vår erfarenhet visar att detta inte är fallet. Följande exempel är typiskt och av oerhört intresse. I Antequera (Málaga) organiserade vi ett möte om den feministiska strejken den 8 mars med flera kvinnliga talare från vänsterorganisationer och fackföreningar. En av våra kvinnliga kamrater talade på mötet, förklarade att hon var fackföreningsaktivist och revolutionär marxist och lade fram grunderna i vårt program. I slutet av mötet kom en grupp unga kvinnor omedelbart fram till henne vid vårt bokbord och sade att de ville gå med. Dessa unga kvinnor såg sig naturligtvis som feminister. Men de hade inga som helst problem att identifiera sig med marxismens program.
Om våra kamrater hade intagit en sekteristisk och dogmatisk inställning till rörelsen skulle de utan tvekan ha stött ifrån sig kvinnor som dessa. Det är helt uteslutet att marxister skulle välja en sådan idiotisk ingång. Samtidigt måste vi inta en principfast hållning, och göra det helt klart att vi är marxister som kämpar för kvinnors rättigheter och att vi anser att denna viktiga kamp bara kan föras med framgång som en del i en revolutionär klasskamp för en grundläggande samhällsomvandling.
Här finns en väldigt tydlig analogi med marxisters inställning till nationsfrågan. Stödjer vi kravet på Kataloniens självständighet från den spanska staten? Ja, det gör vi. Men vi förklarar samtidigt att en självständighet på kapitalistisk grundval inte kommer att lösa någonting. Vi står för en katalansk arbetarrepublik som i framtiden skulle kunna utgöra en del av en socialistisk federation mellan folken på den iberiska halvön.
Men kallar vi oss därför "marxistiska nationalister"? Absolut inte! Vi är inte nationalister, utan proletära internationalister. I vårt revolutionära internationalistiska program ingår att stödja det katalanska folkets kamp för att frigöra sig från förmyndarskap under den reaktionära spanska staten, den ruttna PP-regeringen och den odemokratiska monarkin som ärvdes av Franco. Men frasen "marxistisk nationalist" är en självmotsägelse.
Återigen visar vår erfarenhet från Katalonien att det inte är nödvändigt att använda ett sådant förvirrande språk för att övertyga de bästa och mest revolutionära elementen bland arbetare och unga, där många förstår den borgerliga och småborgerliga nationalismens begränsade och reaktionära karaktär och letar efter ett mer radikalt, revolutionärt och klassbaserat alternativ.
I sista hand har alla frågor – frågan om nationellt förtryck, kampen för kvinnors frigörelse, kampen mot rasismen – en klasskaraktär. Detta är den grundläggande skillnaden mellan marxism och nationalism, feminism och alla andra uttryck för kampen mot förtryck.
8 mars-rörelsen i Spanien understryker bara detta. Massrörelsen mot kvinnoförtryck har en oerhörd revolutionär potential. Men denna potential kan bara förverkligas fullt ut i den utsträckning som rörelsen går bortom den borgerliga och småborgerliga feminismens snäva begränsningar och knyts samman med en allmän rörelse inom arbetarklassen för att förändra samhället. Vår uppgift är att hjälpa rörelsen att göra denna nödvändiga övergång.
Medan vi deltar aktivt i sådana rörelser och försöker vinna över de bästa, måste vi alltid föra fram de klasslinjer som finns inom rörelsen på ett skarpt sätt och basera oss på det som är progressivt i dem samtidigt som vi avslöjar och kritiserar de borgerliga och småborgerliga elementen i dess ledning.
Teorins betydelse
Engels underströk teorins betydelse för den revolutionära rörelsen. Han påpekade att det inte bara finns två former av kamp (politisk och ekonomisk), utan även teoretisk kamp som är lika viktig som de två första. Lenin instämde eftertryckligt med Engels och skrev i Vad bör göras?:
"Utan en revolutionär teori kan det inte heller finnas någon revolutionär rörelse. Denna tanke kan inte nog starkt understrykas i en tid, då den moderiktiga opportunismen går hand i hand med entusiasmen för de snävaste former av praktisk verksamhet."
För att kunna bygga en genuint marxistisk international måste man försvara marxismens grundläggande principer. Detta innebär en oförsonlig kamp mot alla slags revisionistiska idéer, som i grunden återspeglar pressen från främmande klasser på arbetarrörelsen.
Marx och Engels förde en oförsonlig kamp mot alla försök att urvattna rörelsens idéer och avslöjade skoningslöst alla felaktiga teorier, först de som förespråkades av de utopiska socialister som var anhängare till Proudhon och Bakunin, och sedan opportunistiska katedersocialister som Dühring – de "smarta" professorer som under förevändning att "uppdatera socialismen" försökte beröva marxismen dess revolutionära innehåll.
Från den allra första början på sin revolutionära aktivitet förklarade Lenin krig mot de "unga" människor som likt Dühring påstod att vissa av Marx idéer var gammalmodiga och behövde revideras, och som krävde "frihet att kritisera". Han visade att detta så kallade "motstånd mot dogmatism" bara var en ursäkt för de som ville ersätta marxismens revolutionära innehåll med de "små handlingarnas" opportunistiska politik, en trend som senare utkristalliserades till mensjevismen.
Under den reaktionära period som följde efter nederlaget i revolutionen 1905 fick den förtvivlade stämningen inom medelklassintelligentsian även genomslag bland vissa bolsjeviker, när en del av ledarskapet (Bogdanov och Lunatjarskij) började förespråka den subjektiva idealismens filosofi (nykantianism) och mysticism, som då hade kommit på modet.
Det är ingen slump att Lenin skrev ett av sina viktigaste filosofiska verk, Materialismen och empiriokriticismen, just i syfte att bekämpa dessa idéer. Det är värt att understryka att Lenin var villig att bryta med majoriteten av bolsjevikledarna på grund av dessa filosofiska frågor, som också var kopplade till en ultravänsteristisk politik.
Innan sin död var Trotskij upptagen med att föra en mycket hård kamp mot en småborgerlig tendens inom det amerikanska SWP (Burnham och Shachtman) i frågan om Sovjetunionens klasskaraktär. Trotskij förklarade att deras felaktiga ståndpunkt att vägra försvara Sovjetunionen å ena sidan återspeglade en press på SWP från främmande klasser (småborgerliga intellektuella), och å andra sidan ett avvisande av den marxistiska filosofin (dialektiken).
Dessa exempel visar att kampen för teori alltid har spelat en avgörande roll i vår rörelses historia. Det som skiljer Internationella Marxistiska Tendensen (IMT) från alla andra tendenser är framför allt vår samvetsgranna inställning till teori. Under ett och ett halvt århundrade har marxismen utformat ett vetenskapligt program utgående från det kapitalistiska samhällets rörelselagar. Detta är en kolossal erövring som vi måste försvara mot alla attacker – vare sig de kommer från höger eller "vänster".
IMT har en stolt tradition i detta avseende. Under en period när många övergav marxismens idéer, inklusive många före detta "kommunister", förblev vi obevekliga i vårt försvar av Marx, Engels, Lenin och Trotskij. Vår webbplats Marxist.com har vunnit ett grundmurat rykte för sin teoretiska klarhet. Det är detta som har skiljt ut oss skarpt från de andra tendenserna i arbetarrörelsen.
Vi har alltid vägrat att ge efter för revisionister som återspeglar pressen från borgerlig och småborgerlig ideologi. Vi har inte låtit oss påverkas det minsta av den öronbedövande kör som ropar efter "nya idéer" som ska ersätta Marx påstått "gammalmodiga" idéer – vilka i själva verket är de mest moderna idéerna och de enda som kan förklara den nuvarande krisen och ge en lösning.
Kulturens förfall
Det finns perioder i historien som kännetecknats av pessimism, tvivel och förtvivlan. Under sådana perioder, när folk har tappat tilltron till det rådande samhället och dess ideologi, söker människor efter ett gångbart alternativ, som av nödvändighet är revolutionärt. Men trots att det är döende utövar det gamla samhället fortfarande ett kraftfullt inflytande. Även om det inte längre kan skaffa sig ett utbrett positivt stöd, ger det upphov till negativa stämningar på samma sätt som ett lik kan ge ifrån sig en dålig stank.
Under sin ungdoms dagar trodde borgerligheten på framsteg eftersom kapitalismen, trots sin karakteristiska brutalitet och utsugning, spelade en enormt progressiv roll i att utveckla produktivkrafterna, och därigenom skapade den materiella grundvalen för en högre form av mänskligt samhälle: socialismen.
På den tid när borgarklassen fortfarande kunde spela en progressiv roll, hade den en revolutionär ideologi. Den gav upphov till stora och originella tänkare: Locke och Hobbes, Rousseau och Diderot, Kant och Hegel, Adam Smith och David Ricardo, Newton och Darwin. Men borgerlighetens intellektuella alster under dess nedgångsperiod uppvisar alla tecken på ett långt gånget senilt förfall.
Den postmodernistiska förvirringen – som nu för tiden tillåts utge sig för att vara en filosofi – är i sig ett erkännande av den mest eländiga intellektuella bankrutt. De intellektuella snobbar som svansar omkring på universiteten och överlägset föraktar de äldre filosoferna. Men denna så kallade filosofi är så fattig att postmodernisternas entusiastiska navelskådare omedelbart avslöjas redan vid en ytlig jämförelse med dessa stora tänkare.
Postmodernismen förnekar idén om att det över huvud taget kan ske några historiska framsteg, av den enkla anledningen att det samhälle som gett upphov till denna filosofi är oförmögen till några framsteg. Det blotta faktum att dessa postmodernistiska idéer kan tas på allvar, som en ny filosofi, är i sig ett förkrossande erkännande av kapitalismens och den borgerliga intelligentsians teoretiska bankrutt i det imperialistiska förfallets epok. Som Hegel sade: "Genom hur lite som vi alltså behöver för att tillgodose den mänskliga andens behov, kan vi bestämma omfattningen på dess förlust."
Detta är ingen slump. Den nuvarande epoken kännetecknas av ideologisk förvirring, reträtt, sönderfall och upplösning. Dessa förhållanden har gjort att intelligentsian gripits av en pessimism som ersatt den tidigare tron på kapitalismen som en aldrig sinande källa till karriärer och garantier om en bekväm levnadsstandard.
För att kunna rädda bankirerna förbereder sig kapitalismen på att offra resten av samhället. Miljontals människor står inför en osäker framtid. Den allmänna utarmningen påverkar inte bara arbetarklassen, utan drabbar även medelklassen: studenter och professorer, forskare och tekniker, musiker och artister, universitetslärare och läkare.
Det finns en jäsande oro inom medelklassen som får sitt mest omedelbara uttryck inom intelligentsian. Detta är en klass som kläms mellan de stora kapitalisterna och arbetarklassen och tydligt känner av sin osäkra ställning. Medan vissa individer radikaliseras vänsterut präglas de flesta, särskilt inom akademin, av otrygghet och pessimism.
När de säger att "det inte sker några framsteg" menar de detta: det nuvarande samhället ger oss absolut inga garantier för att det inte kommer att bli sämre i framtiden. Men i stället för att dra slutsatsen att det är nödvändigt att kämpa för att störta det nuvarande systemet, som har lett in mänskligheten i en historisk återvändsgränd och hotar själva den mänskliga civilisationens och kulturens framtid – och kanske den mänskliga arten som sådan – kryper de ihop i ett hörn och försöker fly från verkligheten, medan de dövar sitt samvete med den trygga tanken att det "ändå inte sker några framsteg".
Av dessa trångsynta fördomar, brist på klarhet och intellektuell feghet följer oundvikligen andra, mer praktiska slutsatser: ett avvisande av revolution till förmån för "små handlingar" (som meningslösa diskussioner om ord och "narrativ"), en reträtt till subjektivism, ett förnekande av klasskampen, ett upphöjande av "mitt" särskilda förtryck framför "ditt", vilket i sin tur leder till mer splittring och i slutändan till en atomisering av rörelsen.
Det finns naturligtvis vissa skillnader mellan situationen i dag och de idéer som Lenin bekämpade med oerhörd kraft 1908. Men skillnaderna är bara till formen. Innehållet är mycket likt, om inte identiskt. Och de praktiska följderna är till hundra procent reaktionära.
En period av brott med marxismen
Lenin var alltid ärlig med problem och svårigheter. Hans ledord var: säg alltid som det är. Ibland är sanningen svårsmält, men vi måste ändå alltid säga sanningen. I själva verket har den revolutionära rörelsen kastats tillbaka, på grund av en rad anledningar av både objektiv och subjektiv karaktär, och den genuina marxismens styrkor har reducerats till en liten minoritet. Detta är sanningen, och de som förnekar detta bedrar bara sig själva och andra.
Under de senaste årtiondena har de högljudda ropen på en revidering av marxismens mest grundläggande principer blivit helt öronbedövande. Marxism påstås vara synonymt med "dogmatism" eller till och med stalinism. Denna desperata jakt på "moderna idéer" som de påstår ska ersätta marxismens "gamla och misskrediterade idéer" är inte alls någon tillfällighet.
Arbetarklassen lever inte i isolering från andra klasser och hamnar oundvikligen under press från främmande klasser och ideologier. Vi lever och arbetar i samhället och påverkas ständigt av dess press och stämningar. De rådande stämningarna i samhället kan också tränga in i arbetarklassen och dess organisationer. I perioder när klassen i stort förblir orörlig växer pressen från borgerligheten och särskilt småborgerligheten.
Efter den långa period då arbetarna föll in i tillfällig inaktivitet trädde de småborgerliga elementen inom arbetarrörelsen i förgrunden och knuffade arbetarna åt sidan. Arbetarna pressades tillbaka av denna samling "smarta" personer som själva har tappat all kampvilja och försöker övertyga arbetarna om att revolutioner bara leder till sorg och besvikelse.
Efter stalinismens fall rådde en allmänt förvirrad stämning och ideologisk tillbakagång. Många lämnade den kommunistiska rörelsen och det blev på modet att vara cynisk och skeptisk. Många vänsterintellektuella hade desillusionerats av socialist- och kommunistpartiernas svek. I stället för att bryta med stalinismen och reformismen övergav de marxismen och socialismen helt och hållet.
Många övergav marxismen och kampen för socialism – i synnerhet de före detta stalinisterna – och inledde ett donquijotiskt sökande efter "nya metoder" (en ständig jakt på spöken som aldrig leder dem framåt). För dessa åldrande cyniker framstår deras ungdomsdagars drömmar om revolution som rena dumheter ("ungdomssynder", som ärkerevisionisten Heinz Dieterich brukar säga). De känner ett trängande behov att göra upp räkningen med sitt eget förflutna och rätta till dessa ungdomliga påhitt, för att därigenom avskräcka nya generationer från att välja denna syndfulla väg.
Arbetarrörelsens organisationer pressades gradvis åt höger. Arbetarna knuffades åt sidan av karriärister ur medelklassen som besatte de ledande positionerna. Detta ledde i sin tur till att många arbetare föll in i inaktivitet, vilket ledde till att de småborgerliga elementen stärktes ytterligare.
Under denna period tystnade arbetarklassen, medan den öronbedövande reformistiska kören pratade om "moderna idéer" som "pragmatism", "New Labour" (eller "Framtidspartiet" Socialdemokraterna, övers. anm.) och så vidare. Småborgerlighetens idéer blev dominerande. Idéer om klasspolitik och revolutionär socialism började beskrivas som "gammalmodiga". I stället för "dogmatisk marxism" fick vi en uppsjö av olika idéer: pacifism, feminism, ekologism – faktiskt vilken "ism" som helst, förutom då naturligtvis socialism och marxism.
Trotskij skrev om detta fenomen i Övergångsprogrammet 1938:
"Världsproletariatets tragiska nederlag under en hel följd av år dömde de officiella organisationerna till ännu större konservatism och skickade samtidigt ut de besvikna småborgerliga 'revolutionärerna' på jakt efter 'nya vägar'. Som alltid i tider av reaktion och förfall uppträder kvacksalvare och charlataner överallt, ivriga att revidera det revolutionära tänkandets hela utveckling. I stället för att lära av det förflutna, 'förkastar' de det. En del upptäcker marxismens inkonsekvens, andra proklamerar bolsjevismens misslyckande. Några ger den revolutionära doktrinen ansvaret för de misstag och brott, som begåtts av dem som förrått den. Andra svär över medicinen för att den inte garanterar ett ögonblickligt och mirakulöst tillfrisknande. De djärvaste lovar att de skall finna ett universalbotemedel och rekommenderar att klasskampen hejdas under tiden. En hel del av den 'nya moralens' profeter vill väcka arbetarrörelsen till nytt liv med hjälp av etisk homeopati. De flesta av dessa apostlar har själva lyckats bli moraliska invalider, innan de nått fram till slagfältet. Under etiketten 'nya vägar' erbjuds proletariatet alltså gamla recept, som för länge sedan begravts i den för-marxistiska socialismens arkiv." (Leo Trotskij, Övergångsprogrammet)
Det är inte mycket bättre ställt i dag med de ultravänsteristiska sekter som för en eländig tillvaro i arbetarrörelsens utkanter. Även om de gärna bekänner sig till Marx, Lenin och Trotskij i var och varannan mening, bryr de sig inte ens om att återpublicera deras verk, utan föredrar mer "moderna" (eller "postmoderna") idéer, som de tagit över okritiskt från borgarklassen och småborgerligheten. Den mandelitiska sekten (den så kallade Fjärde internationalens förenade sekretariat) är det tydligaste exemplet på detta.
Vid den andra extremen hittar vi sekter som taaffeiterna (CWI), SWP i Storbritannien och Lutte Ouvrière i Frankrike som faller ned i "ekonomismens" träsk, någonting som Lenin skarpt fördömde. "Arbetarismens" demagogiska förklädnad och ett avvisande av studenter och intellektuella är bara en fasad för att dölja deras förakt för teori och att de ersatt revolutionär politik med så kallad "praktisk politik" och "brödfrågor". Det är svårt att säga vilken avvikelse från den genuina marxismen som är värst.
"Ersätt gamla idéer med nya"
I sagan om Aladdin klär en ond trollkarl ut sig till gatuförsäljare och erbjuder nya och skinande lampor i utbyte mot gamla. Aladdins prinsessa luras av erbjudandet och går miste om den mäktiga anden i lampan. Det är en fin saga men har även ett allvarligt budskap: det är dumt att byta saker som har bevisat sitt värde mot saker som kan glimma som guld men visar sig vara värdelösa.
Det är ironiskt att det är precis just nu, när kapitalismens kris har gett fullständig upprättelse åt marxismen, som det råder en verklig kapplöpning inom "vänstern" om att slänga den marxistiska teorin överbord, som om den var någon slags värdelös barlast. De som tidigare var "kommunister" pratar inte ens längre om socialism och har förpassat Marx och Engels skrifter till skräphögen.
Den revolutionära marxismens idéer framställs som gammalmodiga och irrelevanta. Medelklassens intellektuella och "progressiva" försöker ivrigt misskreditera marxismen. Denna allmänna ideologiska förvirring, som påstår sig ifrågasätta den marxistiska "ortodoxin" och som avvisar politisk teori, kan få en ytterst skadlig effekt också i våra egna led.
Det är inte första gången som vi ser någonting liknande. Dessa antirevolutionära reformistiska tendenser har alltid funnits i rörelsen. Som vi har sett fick såväl Marx och Lenin som Engels och Trotskij hantera samma skrammel om "nya idéer", vilket har varit alla revisionisters stridsrop ända sedan Dühring och Bernstein. Vi har behandlat vissa av dessa "nutida alternativ" i Alan Woods bok Reformism or Revolution, Socialism of the 21st Century, Reply to Heinz Dieterich.
Dessa ständiga försök att revidera marxismen återspeglar en förtvivlan inom det äldre lagret, som har demoraliserats av tidigare nederlag och misslyckanden och tappat viljan att kämpa för revolutionär förändring i verkligheten, och nu vill rädda sitt samvete genom att framställa sig som marxister som blivit "äldre och klokare" och förstått att de "gamla idéerna" trots allt var utopiska drömmar utan praktisk relevans i dagens värld.
Det enda dessa argument syftar till är att avleda ungdomens uppmärksamhet, skapa maximal förvirring och förhindra att den nya generationen ska komma i kontakt med marxismen. Det är bara en spegelbild av borgarklassens kampanj mot socialismen och kommunismen. Men det är mycket farligare och mer skadligt än den senare, eftersom det är en kampanj som förs under falsk flagg.
Dess företrädare är direkta motståndare till revolutionen och socialismen men vågar inte erkänna det – kanske inte ens för sig själva (i vilken utsträckning de faktiskt tror på allt det nonsens som de skriver är någonting som måste avgöras av psykologisk expertis). De döljer sitt reaktionära, antirevolutionära och antisocialistiska budskap under ett tjockt lager av fraser som låter "vänster" och "radikala", vilket gör det ännu svårare för de flesta att upptäcka. Socialismens idéer urvattnas, revideras eller helt enkelt överges.
Den marxistiska tendensen är inte immun mot pressen från kapitalismen. Den förvirring och pessimism som råder bland medelklassens intellektuella kan ibland vinna stöd inom den marxistiska rörelsen, där det uttrycker sig som ständiga attacker mot "den förlamande ortodoxin" och ständiga rop på "någonting nytt", vilket påminner oss mycket om lockropen från Aladdins trollkarl.
Farorna med studentarbete
Revolutionära socialister är vana vid de vildsinta attackerna mot socialismen och kommunismen – inte bara de från kapitalismens och imperialismens öppna försvarare, utan också de från reformisterna (i både dess vänster- och högervarianter), och den så kallade radikala småborgerliga intelligentsian, där vissa faktiskt vill kämpa mot kapitalismen men inte har den blekaste aning om hur man ska göra det.
Vi har betonat vikten av student- och ungdomsarbete har börjat leda till betydelsefulla resultat, inte bara i Storbritannien utan i många andra länder, däribland USA och Kanada. Vi måste fortsätta med denna orientering under en överskådlig framtid, men vi måste också noggrant överväga det sätt som den utförs på.
Arbetet bland studenter erbjuder enorma möjligheter för oss. Men det finns många risker och faror med det. Vi måste alltid hålla ögonen öppna för dessa faror, som annars kan få väldigt allvarliga konsekvenser. Det är nödvändigt att komma ihåg att universiteten är en främmande miljö, som är full av människor från främmande klasser och som står under inflytande av borgerliga och småborgerliga idéer.
Studentmiljön är fortfarande till överväldigande del borgerlig och småborgerlig, vilket också påverkar studenter som kommer från arbetarklassen. I många fall vill de bara klättra på samhällsstegen själva för att sedan sparka undan den för andra, och lämna sin klass långt bakom sig i sin iver att bli läkare, advokater eller politiker. Det är inte alltid fallet, men det är det alltför ofta.
Universiteten är en överföringsmekanism för att sprida reaktionära och borgerliga idéer i samhället. De är rena drivhus där borgerligheten utvecklar alla tänkbara fantastiska och märkliga idéer för att förvirra och vilseleda ungdomen och leda dem bort från revolutionen. Universiteten är inte några "kunskapens tempel" utan fabriker för massproduktion av ideologiska försvarare för kapitalismen.
Under kapitalismens senila förfall har universiteten blivit ett förgiftat träsk där reaktionära idéer kan frodas och det verkar inte som att det finns någon som vågar kritisera dem öppet.
De marxistiska studenternas första uppgift är att bekämpa dessa idéer – inte bara de öppet reaktionära idéerna som finns inom det borgerliga akademiska etablissemanget, utan också den uppsjö av olika förvirrade uppfattningar som finns bland de "progressiva" och "radikala" element som låtsas kämpa mot systemet men som i praktiken begränsar sig till helt tomma angrepp mot det ena eller andra symptomet.
Ett ideologiskt vapen för reaktionen
Det är inte heller någon slump att förespråkarna för dessa idéer fick en framträdande plats under det sena 1980-talet och på 1990-talet. I takt med att klasskampen föll tillbaka inleddes en omfattande kampanj mot marxismen på universiteten. Personer som varit involverade i 1970-talets och det tidiga 1980-talets revolutionära rörelser togs in på universiteten och sattes på bekväma jobb i syfte att angripa marxismen.
Vissa av dessa angrepp var ett krasst och öppet försvar av kapitalismen, medan andra var mer dolda och sluga. Intersektionalitet och identitetspolitik erbjöd ett enkelt sätt för "vänsterns" intellektuella att desertera klasskampen och överge socialismen, samtidigt som de kunde fortsätta ge läpparnas bekännelse till "progressiva syften".
Det är ingen slump att dessa idéer i dag främjas av den härskande klassen i hela utbildningssystemet. Till exempel kan queerteorin spåras till vågen av postmoderna och andra idealistiska och subjektivistiska idéer som utvecklats som en reaktion mot marxismen under de senaste årtiondena. En CIA-rapport från 1985 vid namn France: Defection of the Left Intellectuals som nyligen offentliggjorts avslöjar hur förtjusta denna säkerhetstjänst har varit över högervridningen inom akademin.
"Mitterands politiska misslyckanden och kortvariga allians med kommunisterna kan ha ökat oviljan mot hans regering, men vänsterintellektuella har distanserat sig från socialismen – både partiet och ideologin – åtminstone sedan det tidiga 1970-talet. Ledda av en grupp unga renegater från kommunistpartiets led som kallat sig den nya filosofin, har många av den nya vänsterns (eng. New Left) intellektuella avvisat marxismen och utvecklat en djupt rotad motvilja mot Sovjetunionen. Anti-sovjetismen har, i själva verket, blivit proberstenen för att vinna legitimitet i vänsterkretsar, vilket försvagat de vänsterintellektuellas traditionella anti-amerikanism och gör att amerikansk kultur – och till och med politiska och ekonomiska inriktningar – återigen vinner popularitet." (vår kursiv)
Rapporten fortsätter:
"Den marxistiska ideologins bankrutt. Missnöjet med marxismen som ett filosofiskt system – som är del av att intellektuella från alla politiska schatteringar har gjort en bredare reträtt från ideologi – var orsaken till en särskilt stark och vittomfattande intellektuell desillusionering med den traditionella vänstern. Raymond Aaron arbetade i många år för att misskreditera sin gamla kollega och rumskompis Sartre och, genom honom, hela den franska marxismens intellektuella uppbyggnad. Ännu mer effektiv i att underminera marxismen var emellertid de intellektuella som började som genuina anhängare som försökte tillämpa marxistisk teori på samhällsvetenskapen men slutade med att omstöpa och avvisa hela traditionen.
Bland de franska historikerna under efterkrigstiden har den inflytelserika forskarskola som förknippas med Marc Bloch, Lucien Febvre och Fernand Braudel fått ett övertag över de traditionella marxistiska historikerna. Annales-skolan, som den kallas efter namnet på sin viktigaste tidskrift, vände upp och ned på den franska historievetenskapen under 1950- och 1960-talet, främst genom att utmana och senare avvisa den dittills dominerande marxistiska teorin om ett historiskt framåtskridande. Även om många av dess företrädare fortfarande säger att de verkar 'inom den marxistiska traditionen', menar de bara att de använder marxismen som en kritisk utgångspunkt för att försöka upptäcka de verkliga mönster som styr samhällets historia. Till största delen har de dragit slutsatsen att den marxistiska uppfattningen om dåtidens struktur – om samhälleliga relationer, om händelsemönster, och om deras påverkan i det långa loppet – är simplistiska och felaktiga. Inom antropologins fält har den inflytelserika strukturalistiska skola som förknippas med Claude Levi-Strauss, Foucault och andra genomfört i princip samma uppdrag. Även om både strukturalismen och Annales-metodologin har gått igenom en svår period (kritikerna anklagar dem för att vara för svåra att förstå för den som inte är insatt), tror vi att deras kritiska förstörelse av det marxistiska inflytandet inom samhällsvetenskapen kommer att leva vidare som ett djupgående bidrag till den moderna akademiska tänkandet i både Frankrike och över hela Västeuropa." (vår kursiv)
På ett liknande sätt var CIA inblandade i att ge hemligt stöd till ett antal "antitotalitära" vänstertidskrifter, som Partisan Review, Der Monat (som publicerade artiklar av Adorno och Arendt bland andra), Mundo Nuevo och så vidare. Den gemensamma nämnaren för dessa tidskrifter var att de försvarade det "intellektuella" i motsättning till klasskampen.
Det var just från dessa intellektuella som de borgerliga och småborgerliga idéer som i dag dominerar universiteten kom. Foucault ses som fadern till queerteorin. Medan klasskampen föll tillbaka, i kölvattnet av ledarnas otaliga svek, har dessa damer och herrar dragit slutsatsen att det var klasskampen och arbetarklassen som det var fel på, och inte arbetarrörelsens ledning. De anpassade helt enkelt sin "filosofi" till borgarklassens och arbetarbyråkratins intressen. För dem hade klasskampen upplöst sig till en oändlig mängd små individuella kamper utan gemensamma nämnare.
I den utsträckning de alls erkände klasskampen talade de nedsättande om arbetarklassens "låga medvetenhet" och sade att "diskursen" måste ändras, i stället för att förklara behovet av en djärv ledning från de fega ledare som leder rörelsen. Som vi har sett i CIA-rapporten känner sig den härskande klassen inte det minsta hotade av dessa "radikala" och fashionabla idéer, utan välkomnar dem helhjärtat som värdefulla verktyg i den ideologiska kampen mot marxismen.
"Intersektionalitet" och "identitetspolitik"
En av identitetspolitikens senaste varianter som kommit på mode inom den radikala småborgerligheten är begreppet intersektionalitet. Detta är inte bara en mindre avvikelse eller förvirring som förs fram av välmenande unga människor, utan en helt och hållet bakåtsträvande, reaktionär och kontrarevolutionär ideologi som vi måste bekämpa med varje medel som står till vårt förfogande.
Den härskande klassen har alltid strävat efter att skapa förvirring inom arbetarklassen genom den uråldriga taktiken söndra och härska. De använder varje medel för att vända olika delar av arbetarklassen mot varandra: rasism, nationsfrågan, språk, kön eller religion – allt detta har använts och används fortfarande för att splittra arbetarklassen och avleda arbetarnas uppmärksamhet från klasskampen mellan rika och fattiga, utsugare och utsugna.
Detta faktum är välkänt och förstås av nästan hela vänstern. Men i kampen mot rasism, sexism och andra former av förtryck som finns i samhället är det möjligt att gå för långt åt andra hållet, överge klasståndpunkten och gå i den härskande klassens fälla genom att sätta det som splittrar oss framför allt annat, ignorera förtryckens grund i klassamhället och föra fram den ena eller andra gruppens särskilda intressen på bekostnad av den enade klasskampen.
De flesta som fokuserar på enskilda former av förtryck tenderar att ignorera eller tona ned den verkliga grundvalen för förtryck, som är klassamhället självt. De motsätter sig varje försök att ena arbetarklassen i revolutionär kamp mot kapitalet och hävdar bestämt att vi måste fokusera på den ena eller andra sakfrågan. Detta får extremt negativa konsekvenser.
Allt oftare genomför styrelser för universitet och studentkårer en grov diskriminering och censur och utestängning av vissa människor från att tala – inte bara rasister och fascister, utan också i växande utsträckning folk från vänstern – allt medan de gömmer sig bakom den "politiska korrektheten", identitetspolitik och den påstådda viljan att inte såra vissa människors känslor.
Följande exempel från Kanada är tillräckligt för att avslöja dessa gruppers kontrarevolutionära aktiviteter. Efter valet i USA försökte en grupp ungdomar i Toronto spontant organisera en demonstration mot Trump genom Facebook. Dessa ungdomar utsattes omedelbart för en strid ström av påhopp från det "identitetspolitiska" gänget som fördömde dem på ett oerhört hätskt sätt för att de inte hade en svart talare på sin plattform, och så vidare. Följden blev att dessa ungdomar avskräcktes, demoraliserades och drevs ut ur rörelsen. Detta är inte ett enskilt exempel utan helt typiskt för den reaktionära taktik som denna tendens tillämpar.
Det är dags att nämna saker vid sitt rätta namn: det vill säga, att tydligt konstatera att identitetspolitik och allt liknande nonsens som har växt fram under de senaste åren utgör en direkt reaktionär tendens, som måste bekämpas med full kraft.
Nationsfrågan
Man kan göra en viss jämförelse mellan så kallad identitetspolitik och nationsfrågan. Varje jämförelse har naturligtvis sina begränsningar. Men i detta fall är jämförelsen väldigt slående och kan uttryckas mycket enkelt: marxister motsätter sig och kämpar mot varje form av förtryck och diskriminering, vare sig den sker på grundval av nationalitet, kön, etnicitet, språk, religion eller någonting annat. Och det är fullt tillräckligt.
Marxister försvarar förtryckta nationer mot mäktiga och rovgiriga imperialistiska stater. Vi är motståndare till alla former av förtryck. Detta är vår utgångspunkt. Men dessa grundläggande påståenden uttömmer inte på något sätt frågan om marxisternas inställning till nationsfrågan. Efter att vi slagit fast ABC finns det fler bokstäver i alfabetet.
Marx förklarade för länge sedan att arbetarfrågan alltid är den viktigaste frågan, och att nationsfrågan alltid är underordnad den. Nationernas rätt till självbestämmande är inte en absolut rätt som är helt oberoende av tid och rum. Den är alltid underordnad den internationella proletära revolutionens allmänna intressen. Lenin underströk ofta samma sak. Arbetarklassens kamp mot kapitalismen kräver fullständig solidaritet och största möjliga enhet mellan arbetare i alla länder.
Samtidigt som vi kämpar mot varje uttryck för nationellt förtryck och diskriminering måste vi göra motstånd mot alla försök från borgerliga och småborgerliga nationalister att vinna arbetarna till deras ståndpunkter och program. I Om nationernas självbestämmanderätt skrev Lenin:
"För lönarbetaren är det likgiltigt om den som främst utsuger honom är en storrysk bourgeoisi eller en ickerysk bourgeoisi, en polsk bourgeoisi eller en judisk och så vidare. Den lönarbetare, som är medveten om sina klassintressen, är likgiltig såväl för de storryska kapitalisternas statliga privilegier som för de polska eller ukrainska kapitalisternas löften om ett paradis på jorden när de kommit i åtnjutande av de statliga privilegierna. Kapitalismens utveckling går och kommer att gå framåt på ett eller annat sätt såväl i stater med flera nationer som i separata nationalstater."
Det är välkänt att Lenin konsekvent stödde kravet på nationernas rätt till självbestämmande, som innefattar rätten till att avskilja sig och bilda en egen stat. Men det är bara den ena sidan av myntet. Lenin försvarade också arbetarklassens och dess organisationers enhet och var oförsonlig motståndare till alla förslag om att bilda arbetarorganisationer som var uppdelade beroende på nationalitet (vågar vi säga längs "identitetslinjer"?).
I sina skrifter om nationsfrågan – där han insisterade på nationernas rätt till självbestämmande inklusive rätten till avskiljande – underströk Lenin också att marxisterna måste avskilja sig tydligt från de småborgerliga nationalisterna och demokraterna:
"För det andra har, i vårt land, den oundvikliga kampen för att skilja proletariatet från de allmänt borgerliga och småborgerliga demokraterna – en kamp som i grunden är samma som i alla andra länder – utförts under förhållanden där marxismen teoretiskt helt har segrat i väst och i vårt land. Formen som denna kamp tar, är därför inte så mycket en kamp för marxismen som en kamp för eller mot alla småborgerliga teorier som ligger bakom 'nästan marxistiska' fraser." (RSDAP:s nationella program, 1913)
Vi kommer alltid att försvara de förtryckta nationerna mot deras förtryckare. Men detta betyder inte att vi måste acceptera allt som de förtryckta nationernas borgarklass försöker pracka på oss eller att vi måste underordna arbetarklassens intressen under deras krav. Tvärtom är det den absolut viktigaste uppgiften för arbetarna i en förtryckt nation att föra en oförsonlig kamp mot sin egen nationella borgarklass, avslöja dess demagogiska påståenden och göra motstånd mot alla försök att underordna arbetarna i den förtryckta nationen under "sin" borgarklass.
I Om nationernas rätt till självbestämmande, som skrevs i februari–maj 1914, skriver Lenin: "Bourgeoisin skjuter alltid sina nationella krav i förgrunden. Den ställer dem ovillkorligt. För proletariatet är de underordnade klasskampens intressen."
Judarna utsattes för det mest vedervärdiga förtryck i Tsarryssland. De judiska arbetarna utsattes för ett dubbelt förtryck – som arbetare men också som judar. Bolsjevikerna stod för att judarna skulle få samma rättigheter som andra, och kämpade med vapen i hand mot de antisemitiska grupper som organiserade pogromer. Men Lenin fördömde skarpt det judiska Bunds försök att göra anspråk på en särställning inom det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet. Han avvisade deras försök att göra sig till exklusiva språkrör för de judiska arbetarna. Han sade att det skulle vara en avvikelse från proletär politik att acceptera någonting sådant, och att underordna arbetarna under bourgeoisins politik. Bundisterna blev chockerade över detta och attackerade Lenin för hans påstådda brist på medvetenhet om det judiska folkets problem, men Lenin ryckte bara på axlarna. Principerna om proletär klassenhet och internationalism fick av nödvändighet företräde framför nationsfrågan.
Låt oss göra en jämförelse mellan Lenins inställning till nationellt förtryck och frågan om "identitetspolitik" i allmänhet och feminism i synnerhet. De borgerliga och småborgerliga feministerna kräver, precis som de borgerliga nationalisterna, att frågan om kön ovillkorligt måste få företräde framför allting annat och att arbetarklassens kvinnor först och främst måste identifiera sig med alla andra kvinnor – och då framför allt med de "smarta" borgerliga och småborgerliga kvinnliga intellektuella som chefar över den feministiska rörelsen.
Vi besvarar deras ständiga krav på följande sätt: även om vi kämpar för kvinnors rättigheter är vi inte beredda att underordna oss de borgerliga och småborgerliga kvinnornas ledning, som försvarar sina egenintressen under förevändningen att de kämpar för "alla kvinnors" sak. Arbetarklassens kvinnor har i grunden samma intressen som arbetarklassens män. Alla är förtryckta och utsugna av bankirerna och kapitalisterna, och det gör ingen skillnad för dem om dessa bankirer och kapitalister är män eller kvinnor.
Arbetarklassens kvinnor förtrycks inte bara som arbetare, utan också som kvinnor, och har särskilda problem som måste lyftas i våra programmatiska krav. Vi kan dock inte lita på att borgerliga och småborgerliga element ska kämpa för de krav som ställs av arbetarklassens kvinnor, eftersom deras intressen i sista hand inte sammanfaller, utan står i direkt motsättning till varandra.
I den nationella frågan tog antagonismen mellan arbetarna och bönderna och den nationella bourgeoisin ofta formen av ett inbördeskrig. Vad var bolsjevikernas inställning i dessa fall? Låt oss ta ett specifikt exempel från den ryska revolutionen. Var den nationella rörelsen i Finland progressiv eller reaktionär? Bolsjevikerna gav de förtryckta nationaliteterna rätt till självbestämmande, inklusive till finnarna och polackerna. Men det är inte allt. I Finland rasade ett inbördeskrig mellan bolsjevikerna och de vita, där de senare kämpade under den finska självständighetens fana.
Det råder absolut inga tvivel om att bolsjevikerna skulle ha ingripit i Finland för att krossa de borgerliga nationalisterna och stötta arbetarna om de hade haft en tillräckligt stark militär, och att de finska arbetarnas seger inte skulle ha lett till självständighet utan till Finlands inträde i sovjetrepubliken.
Trotskij skrev en gång att de förtrycktas nationalism kan vara "det yttre skalet på en omogen bolsjevism". Det uttalandet är helt korrekt – i vissa fall. Men det är inte alltid fallet. De förtryckta nationaliteternas nationalism kan vara det yttre skalet på en omogen bolsjevism – men det kan lika gärna vara det yttre skalet på en begynnande fascism. Det beror på konkreta omständigheter.
Om till exempel styrkeförhållandet mellan klasserna hade varit annorlunda, hade finländarnas rätt till självbestämmande varit helt underordnad den internationella proletära revolutionens intressen. Tyvärr hade sovjetrepubliken ännu inte byggt Röda armén och den finska revolutionen krossades av de vita. I detta fall skulle det ha varit extremt reaktionärt att påstå att den finska nationalismen skulle vara det "yttre skalet på en omogen bolsjevism". Och man kan hitta många liknande exempel.
Rasism och identitetspolitik
USA är ett land med en enorm mångfald inom befolkningen, i stor utsträckning tack vare dess långa och brutala historia av krig, erövringar och slaveri. När den amerikanska kapitalismen fortfarande hade tilltro till sig själv och sin framtid, och kunde ta emot ändlösa mängder invandrade skrev man på Frihetsgudinnan: "Ge mig era trötta, era fattiga. Era kuvade massor som längtar efter att andas fritt." Detta har nu vänts till sin motsats. Den amerikanska kapitalismens senila förfall kommer tydligt till uttryck i Donald Trumps reaktionära, inskränkta och främlingsfientliga politik. Trumps "Amerika först" är ett försök att återvända till den gamla isolationistiska politiken trots att det i dag är omöjligt för USA att lösgöra sig från resten av världen och därför inte heller kan undvika världskapitalismens kris.
Trumps reaktionära demagogi syftar till att förvirra USA:s arbetare genom att skylla arbetslöshet och fattigdom på invandrare och utlänningar. Intensifieringen av rasismen leder till en växande rädsla bland invandrare och icke-vita. Inom dessa lager kan "identitetspolitiken" vinna gehör. Det är helt förståeligt. Men precis som med allting annat vänds en korrekt idé till sin motsats om den drivs till extremer.
I USA finns det en lång historia av "identitet" som går längre tillbaks än det mer nutida fenomenet med "identitetspolitik". Identitet i betydelsen att identifiera sig som irländsk-amerikan, italiensk-amerikan, judisk-amerikan och så vidare, användes för att försöka få arbetare som var irländsk-amerikaner att identifiera sig med kapitalister som var irländsk-amerikaner, italiensk-amerikanska arbetare med italiensk-amerikanska kapitalister, judisk-amerikanska arbetare med judisk-amerikanska kapitalister, och mer nyligen att arbetare som är svarta eller latinos ska identifiera sig med kapitalister som är svarta eller latinos. Detta användes i ett reaktionärt syfte för att splittra arbetare med olika etniskt ursprung och därigenom försvaga arbetarklassen som helhet.
Likväl är det förståeligt och berättigat om en ung svart person vill hävda sin identitet och känna stolthet över den, som en motreaktion på den slags institutionella rasism som i flera generationer har skapat förakt mot svarta och förnekat dem en plats i historien och kulturen i deras födelseland. Detta är samma inställning som finns bland vissa grupper av ursprungsfolk i Latinamerika, som tröttnat på förtryck och underordning och känner sig stolta över att tillhöra ursprungsbefolkningen och vill försvara sitt språk och sin kultur.
På samma sätt är det självklart att marxister kämpar mot all diskriminering mot och förtryck av folk på grund av deras sexuella läggning, etnicitet eller könsidentitet, och för att avskaffa alla reaktionära lagar om äktenskap och liknande. Detta är oupplösligt sammankopplat med den allmänna kampen mot högern och den härskande klassen. Marxister fördömer allt förtryck och alla de orättvisor som kapitalismen ger upphov till, oavsett vem det drabbar. Alla kapitalismens gissel, från kvinnoförtrycket till miljökatastrofer, till förtrycket av de små nationerna, fyller oss av ilska mot systemet. Vi står för parollen "en för alla, alla för en". Marxismen är en allomfattande teori för kampen för att befria mänskligheten, och den ställer arbetarklassen i första ledet i den kampen eftersom det är den mest revolutionära förtryckta klassen i samhället, med en särskild roll i produktionen och i samhället, och eftersom den är en direkt produkt av det kapitalistiska systemet. Arbetarklassens ledande roll i kampen mot alla former av förtryck följer också av dess livs- och arbetsvillkor, som i embryoform innehåller alla de det framtida socialistiska samhällets inslag – ett samhälle som bryter med indelningen av människor i klasser, förtrycket av nationer och folk och naturligtvis även med kvinnoförtrycket.
Denna aktiva solidaritet går inte att kombinera med uppfattningen om "allierade" som kommer från identitetspolitikens fokus på den subjektiva upplevelsen som överordnad. Eftersom de påstår att bara de som har upplevt ett förtryck kan förstå det och bekämpa det, måste man hänvisa dem som sympatiserar med de förtrycktas och marginaliserades lidande till en sekundär roll som passiva påhejare.
Men den så kallade "identitetspolitiken" skadar faktiskt kampen för kvinnors, svarta amerikaners, invandrares, ursprungsfolks och HBT-personers rättigheter. Den fördjupar de etniska motsättningar som den påstår sig överbrygga, stryper yttrandefriheten och gör en rationell diskussion omöjlig. Politiska demagoger och småborgerliga fanatiker som ersatt argument med högljudda fördömanden ropar högt så fort någon vågar ifrågasätta deras "politiska korrekthet". En hysterisk stämning piskas fram.
Dessa personer antar att alla politiska och sociala problem beror på förtryckta gruppers problem. De verkar tro att krav på etnisk och könsbaserad rättvisa kommer att lösa alla problem. I själva verket är de förtryckta minoriteternas situation ett symptom på kapitalismens djupa motsägelser, och inte orsaken till dem. Därigenom avleder dessa krav uppmärksamheten från de verkliga problemen och skapar ändlös förvirring och splittring. Dessa personer anklagar marxisterna för att ignorera de förtrycktas kamp. De säger att vi väntar på en revolution som kommer att lösa alla problem, och att vi inte har några svar här och nu. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Vi för fram metoder som bygger på klasskamp för att bekämpa förtryck. Vi för fram behovet av stridbar masskamp mot alla orättvisor. Det är förespråkarna för reformistisk identitetspolitik som försöker laga systemet med kvoter och regler medan den kapitalistiska strukturen lämnas intakt. De skapar förvirring och splittrar människor i mindre och mindre grupper, vilket berövar dem på möjlighet och makt att kämpa tillbaka mot förtryckets och utsugningens verkliga orsaker. Vi förklarar endast att de förtrycktas problem är ett symptom på klassamhällets djupa motsägelser och att det är utopiskt att tro att dessa problem kan lösas till fullo medan klassamhällets slaveri förblir intakt. Bara den bredast möjliga enhet mellan alla förtryckta och exploaterade kan bekämpa förtrycket i dag, och bereda vägen för att störta det kapitalistiska systemet.
Splittringens politik
Det råder absolut ingen tvekan om att rasismen är en viktig fråga i det kapitalistiska samhället. Den har alltid använts av den härskande klassen för att splittra och försvaga arbetarklassen, och ställa grupper mot varandra på grundval av deras etnicitet, hudfärg, språk, och så vidare. Kampen mot alla former av rasism har därför högsta prioritet för marxisterna, som alltid strävar efter att uppnå största möjliga enhet inom arbetarklassen i dess kamp mot kapitalet.
Det finns inget avancerat kapitalistiskt land där kampen mot rasismen har en sådan enorm vikt som den har i USA. Framväxten av Black Lives Matter-rörelsen är ett uttryck för att miljontals svarta människor vill kämpa tillbaka mot polisvåld, diskriminering och rasism. Detta är helt och hållet progressivt och måste stödjas.
Tendensen att "teoretisera" detta fenomen har emellertid lett till överdrifter som kan få negativa följder, i synnerhet för de svartas kamp för sina rättigheter. Marxister kämpar mot rasism och polisvåld, men det finns ingenting som gör oss skyldiga att acceptera en ensidig och felaktig ideologi som inte hjälper denna kamp utan tvärtom förhindrar och försvagar den.
Vid sidan av utsugningen av arbetarklassen finns det självklart många olika former av förtryck, såsom rasism, sexism, homofobi, transfobi och så vidare. Som marxister erkänner vi och kämpar mot alla former av förtryck. Problemet med intersektionalitet är att den betonar det som splittrar oss framför det som förenar oss, och fokuserar på de oändliga kombinationerna av olika former av förtryck och så kallade "privilegier" som varje individ kan uppleva, och argumenterar för att det innebär att var och en av oss har motsatta intressen. Detta ställer olika förtryckta grupper och skikt av arbetarklassen mot varandra i stället för att förespråka den kollektiva, stridbara klasskamp som behövs för att kämpa mot förtryck och göra slut på utsugningen av arbetarklassen.
Enligt Patricia Hill Collins, som har en framskjuten position bland intersektionella feminister, "har alla grupper olika grader av nackdelar och privilegier" och "beroende på sammanhang, kan en individ vara förtryckare, en del av en förtryckt grupp, eller samtidigt förtryckare och förtryckt". Hon använder exemplet med vita kvinnor som får nackdelar på grund av sitt kön, men privilegier tack vare sin etnicitet. Problemet med detta synsätt är att det antyder att en person som inte utsätts för en viss slags förtryck därför är en förtryckare som har ett intresse av att upprätthålla det förtrycket. När man fokuserar på och lägger det huvudsakliga ansvaret för förtryck på individer kan det bara tjäna till att skapa ytterligare splittring inom de förtrycktas kamp. Ingen del av arbetarklassen har heller något intresse av att upprätthålla förtrycket av någon annan. Det är precis tvärtom.
I stället för att ena alla förtryckta i en gemensam kamp mot kapitalismen och den borgerliga staten, vill "intersektionalisterna" bryta ned kampen i dess minsta beståndsdelar: ställa svarta kvinnor mot svarta män, svarta funktionshindrade mot svarta som inte är funktionshindrade, och så vidare. Genom att dela upp och skilja allting åt på detta sätt splittrar de rörelsen, avleder uppmärksamheten från de viktigaste frågorna och ställer olika grupper av förtryckta mot varandra.
På detta sätt uppmuntras varje grupp att hävda sina egna rättigheter på bekostnad av andras. Rörelsen delas alltså upp i mindre och mindre delar. Samtidigt kan de verkliga förtryckarna – bankirerna och kapitalisterna, tidningsbaronerna och polischeferna, reaktionärerna och rasisterna – gnugga sina händer och se på medan rörelsens energi dräneras av oräkneliga käbbel och konflikter.
Detta leder till att vissa aktivister attackerar andra aktivister för deras påstådda ställning i en "privilegiehierarki". Således påstås svarta män vara "privilegierade" i jämförelse med svarta kvinnor, och så vidare. Listan tar aldrig slut, och det oundvikliga resultatet är att rörelsen atomiseras och delas i tusentals bitar. I stället för att kämpa mot den gemensamma fienden uppmanar man varje förtryckt grupp att fokusera på det egna förtrycket och argumentera mot alla andra grupper av förtryckta.
I stället för masskamp ägnar sig små grupper av aktivister åt sina egna isolerade strider om olika frågor. Men det slutar inte där. Om det tas till sin logiska slutsats är ingen organisation möjlig, eftersom varje individ oundvikligen är unik och har sin egen unika upplevelse av kapitalismen. Deras prat om "allierade" och att komma samman är bara ett sätt att försöka dölja att deras metoder leder till splittring.
Ett exempel på de absurda extremer som dessa idéer leder till är uppståndelsen över transfobin bland vissa radikalfeminister som Julie Bindel, Germaine Greer och andra som har gjort ett antal provocerande kommentarer om transkvinnor, där de i princip anklagar dem för att "inte vara riktiga kvinnor". Detta är ett uttryck för identitetspolitikens besatthet med att definiera vilken kategori någon tillhör. I stället för att ge ett politiskt svar på de idéer som de inte håller med om svarar båda sidor med bojkotter, protester och huliganism som stoppar möten och förhindrar debatt.
Om det stämmer att alla grupper av förtryckta upplever förtryck på olika sätt, är det lika sant att säga att varje separat individ också upplever saker olika, och att ingen annan person därför kan förstå mina problem, som är min personliga egendom. Detta argument leder raka vägen tillbaka till den subjektiva idealismens filosofiska träsk som Lenin tillintetgjorde så grundligt i Materialismen och empiriokriticismen. Den subjektiva idealism som är inneboende i intersektionaliteten avslöjas i sin grövsta form i följande avsnitt skrivet av Patricia Hill Collins: "den övergripande dominansmatrisen rymmer åtskilliga grupper, var och en med skilda erfarenheter av bestraffningar och privilegier som ger upphov till ett på motsvarande sätt ofullständigt perspektiv... Ingen grupp kan se saker tydligt. Ingen grupp har en teori eller metod som gör att den kan upptäcka den absoluta 'sanningen'."
Klasståndpunkten har övergetts
Det är mycket ovanligt att anhängarna av "intersektionalitet" nämner klass i sina artiklar och tal, och ännu mindre talar de om arbetarklassen.
I de sällsynta fall där de nämner klass, uttrycks det inte på ett marxistiskt sätt, utan som en form av diskriminering ("klassism") – som bara är en i mängden och inte på något sätt den viktigaste. Arbetarklassen är inte längre den som producerar alla rikedomar och exploateras i produktionsprocessen, utan bara ännu en grupp människor som "blir diskriminerade". Här har vi ännu ett tragiskt exempel på personer som brukade tillhöra vänstern men nu helt övergett kommunismen och den socialistiska revolutionen.
I stället för att söka roten till förtryck i klassamhället och under kapitalismen i bankirernas och kapitalisternas ekonomiska herravälde, försöker "intersektionalisterna" hitta det i människors samhälleliga beteende och i deras språkbruk. Från deras synvinkel är dagens kvinnoförtryck inte ett resultat av det kapitalistiska löneslaveriet, utan följden av diskriminerande språk eller strukturer i organisationerna.
Efter den kinesiska och kubanska revolutionens seger försökte olika grupper eller tendenser i de före detta koloniala länderna, till följd av stalinismens ideologiska bankrutt, hitta en ny och mer originell teori som inte låg inom den "marxistiska ortodoxin", en ny filosofi för frigörelse. Denna nya så kallade filosofi påstår att nyckeln till att frigöra de före detta kolonierna är att göra sig av med eurocentriskt tänkande och språkbruk och att detta kommer att leda till en epistemologisk och tankemässig avkolonisering. Detta kommer att vara grunden för att förstå dessa länders historia på ett "originellt" sätt, vilket kommer att vara början på deras befrielse. Detta reformistiska och reaktionära tänkande inbjuder inte till kamp mot bourgeoisin och dess brutala former av exploatering, utan till att upptäcka, i epistemologisk mening, nya vägar framåt.
Från denna synvinkel behövs det ingen revolution som siktar på en radikal omvälvning av samhället från grunden, utan reformer och en förändring av människors tänkande och beteende. Målet är inte att förändra samhället utan att sträva efter abstrakt individuellt självförverkligande – utan att ta hänsyn till det faktum att exploatering och förtryck kommer att bestå så länge som kapitalismen gör det.
Det revolutionära partiet är ett verktyg för att arbetarklassen ska kunna ta makten och förändra samhället. Det är inte en miniatyr av det nya samhället, utan en katalysator för dess bildande. Det är självklart att vi bekämpar varje uttryck för förtryck inom våra egna led och under våra politiska aktiviteter. Men intersektionalister tänker sig att de kan bygga en fläckfri organisation som rensats på diskriminerande beteende, vilken ska skapa ett samhälle fritt från diskriminering. De förstår inte att alla organisationer hamnar under press från det samhälle där de byggs. Exempelvis gör kvinnoförtrycket i kapitalismen det osannolikt att vi kommer att ha lika representation av män och kvinnor i de flesta organisationer så länge som kapitalismen existerar. Vi måste undanröja alla hinder för kvinnor och andra förtryckta grupper att delta, men vi kan inte undanröja pressen från klassamhället så länge som klassamhället självt existerar. Intersektionalisterna lägger i slutändan all sin energi på att bygga denna utopiska prototyp av det framtida samhället inom det gamla samhällets ramar, i stället för att bygga den organisation som verkligen kan göra slut på det här samhället och dess diskriminerande beteenden. Denna idealistiska uppfattning är en fullständig negering av den materialistiska och dialektiska samhällsåskådningen. Den idealistiska uppfattningen kommer också till uttryck i den slags "reformer" som vissa delar av denna rörelse för fram: "könsneutralt språk", "könsneutral barnuppfostran" och så vidare. Dessa metoder visar att "intersektionalisterna" tänker sig att grunden till förtryck på något sätt finns i dåliga idéer som helt enkelt kan "utbildas bort", vilket är en fullständigt reformistisk och utopisk uppfattning.
Olika "feministiska skolor"?
Under de senaste åren har vi sett massrörelser mot förtryck och diskriminering i flera länder: från den första Black Lives Matter-rörelsen mot polisens mord på unga svarta, till omröstningen om samkönade äktenskap på Irland, rörelsen till försvar för aborträtten i Polen och rörelserna mot våld mot kvinnor i Argentina, Mexiko och andra länder. Dessa rörelser återspeglar en progressiv stämning som vi måste knyta an till och innehåller inslag av ifrågasättande av hela systemet.
I Spanien har strejken den 8 mars och rörelsen mot våldtäktsmännen i "La Manada" (vargflocken), som engagerat hundratusentals och till och med miljontals, ägt rum i feminismens namn. I massornas ögon har ordet "feminism" fått innebörden "kampen för kvinnors jämställdhet". Ledarna för de organisationer som uppmanade till den "feministiska strejken" den 8 mars är feminister i det avseendet att de är anhängare av feministisk teori. De hävdar att kampen för kvinnors frigörelse måste vara "överskridande" (det vill säga överskrida klasser och politiska skiljelinjer), och att män i bästa fall kan vara "allierade" och inte borde ha deltagit i strejken utan att deras roll i stället skulle ha varit att täcka upp för de kvinnliga strejkande på sina jobb. De för också fram uppfattningen att exploateringen av kvinnor under kapitalismen äger rum i reproduktionen av arbetskraften och att vi därför ska kämpa för "avlönat hemarbete". Eftersom rörelsen blev en massrörelse kände de flesta av dess deltagare inte till många av dessa idéer.
Under dessa förhållanden har vissa kamrater fört fram idén att vi ska anta ordet "feminist" och beskriva oss själva som sådana. Vi tror inte att det är korrekt eller nödvändigt. Naturligtvis skulle det vara ett allvarligt politiskt misstag att inleda våra argument i skrift och i våra interventioner med en polemik om innebörden av ordet "feminism". Vad vi måste göra är, precis som alltid när vi intervenerar i massrörelser, att basera oss på dess mest progressiva och revolutionära aspekter och på ett positivt sätt föra fram vårt eget program och strategi. Vi måste på ett kamratligt sätt argumentera mot de felaktiga och kontraproduktiva idéer som förs fram av rörelsens ledare samtidigt som vi knyter an till den revolutionära känsla som präglar rörelsens led. Detta är vad vi har gjort hittills på platser som Mexiko, i Italien (där det var en massrörelse runt 8 mars 2017) och i Spanien. Det faktum att vi inte kallar oss "feminister" har inte utgjort ett hinder för vår intervention.
Många unga män och kvinnor kallar sig för feminister utan att faktiskt vara det från en marxistisk synvinkel. De har börjat bli medvetna om ojämlikheten i samhället och kallar sig feminister för att de är motståndare till kvinnoförtrycket och vill ha ett jämlikt samhälle. Detta kan bli en utgångspunkt för att vinna dem till den revolutionära marxismens idéer.
Feminister skyller ofta de flesta av samhällets problem på "patriarkatet". Det är sant att förslavningen av kvinnor är den äldsta formen av slaveri, som uppstod tillsammans med klassamhället och har existerat i tusentals år. Bara en grundläggande samhällsomvandling kan göra slut på detta avskyvärda slaveri en gång för alla. Men en sådan grundläggande förändring kan bara ske genom enad revolutionär handling av arbetarklassen. Detta förutsätter en kampenhet mellan män och kvinnor som kämpar för sin frigörelse som klass. Feminister tenderar att se patriarkatet som en struktur skild från klassamhället, vilket leder till den oundvikliga slutsatsen att kampen för kvinnors frigörelse är åtskild från kampen för arbetarklassens frigörelse. Detta är en reaktionär och splittrande ståndpunkt som också återfinns, om än i en urvattnad form, hos många som kallar sig för marxistiska feminister och socialistiska feminister.
En fullständig frigörelse av kvinnor kan bara uppnås genom en social revolution som avskaffar den utsugning som kvinnoförtrycket grundar sig på. Betyder det att vi exempelvis ignorerar kampen för att stärka kvinnors ställning under kapitalismen? Naturligtvis inte! Vi kommer att kämpa mot även de minsta uttrycken för diskriminering och kvinnoförtryck. Detta är en förutsättning för att kunna uppnå en stridbar enhet inom arbetarklassen.
Det sägs ibland att det finns olika feministiska inriktningar och det stämmer onekligen. Det stämmer också att det finns många olika varianter av anarkism, där vissa står närmare marxismen än andra. Men det förändrar inte det faktum att det finns en tydlig skiljelinje mellan genuin marxism och anarkism.
Även om det finns olika varianter av anarkism, har de alla samma förutfattade meningar i större eller mindre utsträckning. Sättet att vinna över de anarkister som står närmare kommunismen är inte att låtsas som att dessa skillnader inte existerar eller att säga till alla anarkister: "Du ser! Vi kämpar verkligen alla för samma sak!" Det är precis tvärtom – sättet att övervinna en ärlig anarkists förvirring är att förklara skillnaden mellan anarkismens förvirrade och ovetenskapliga idéer och den revolutionära marxismens klara och vetenskapliga idéer.
Under den ryska revolutionen fanns det de som beskrev sig som "kommunistiska anarkister". Till följd av revolutionens erfarenhet kom de bästa proletära elementen bland anarkisterna närmare bolsjevismen och slogs sida vid sida med bolsjevikerna i revolutionen och inbördeskriget. Många av dem gick med i kommunistpartiet. Den "anarkokommunistiska" tendensen utgjorde ett slags mellanting eller en övergångsfas i övergången till kommunismen.
På samma sätt kan det vara så att vissa varianter av feminism är mer progressiva än andra. Marxister måste kämpa med varje medel som står till vårt förfogande för kvinnans fullständiga frigörelse. Man kan fråga sig: vad är feminism? Denna fråga är helt omöjlig att besvara på ett entydigt sätt. Det är ett ord som används av både konservativa och liberaler, av progressiva och av vänstern. Det har använts till stöd för en invasion av Afghanistan med förevändningen att man ska skydda kvinnors rättigheter, men det används samtidigt av personer som vill kämpa för jämlikhet och mänsklighetens frigörelse. I själva verket försökte till och med den spanska högern använda lila feministiska band den 8 mars för att visa att "de också är feminister"! Svenska akademiens ordbok definierar feminism som en "åskådning som hävdar och rörelse som arbetar för kvinnans fulla (ekonomiska, sociala och politiska) likställighet med mannen". Denna definition visar det avgörande problemet med begreppet: att det inte säger någonting alls från ett klassperspektiv.
Feminismen kan kanske definieras tydligast genom vad den inte är: den ger inte något svar på hur förtrycket uppstod och därför inte heller hur det kan bekämpas och krossas. Alla de olika feministiska inriktningarna har sina egna svar, om de har några alls. Feminismen antyder att det på något sätt är möjligt att krossa kvinnoförtrycket utan att man krossar den grundläggande orsaken till detta förtryck: kapitalismen och klassamhället i allmänhet. I stället för att tydliggöra skillnaderna mellan klasserna, suddar den ut dem. Alla de olika varianterna av feminism ser bara symptomen och inte deras grundläggande orsaker. Som marxister måste vi säga som det är. Vi måste dra en tydlig skiljelinje mellan oss och feminismen. Detta är inte för att vi inte kämpar för "kvinnans fulla (ekonomiska, sociala och politiska) likställighet med mannen", vilket vi naturligtvis gör, utan för att till och med den "bästa sortens" feminism bara skapar förvirring och en falsk känsla av samhörighet över klassgränserna.
Därför hade det varit obegripligt om vi hade kallat oss för marxistiska feminister. Det hade i själva verket varit direkt kontraproduktivt och det hade inte hjälpt oss att tydliggöra frågan för de ärliga unga klasskämpar som kallar sig för feminister. Tvärtom måste vi förklara öppet varför vi inte är feminister, som ett sätt att hjälpa dem att ta steget till marxismen och för att förhindra att vi skapar en öppning för småborgerliga och klassöverskridande idéer och filosofisk idealism inom marxisternas led.
Även om vi inte kallar oss feminister får vi inte ge intryck av att vi på något sätt är likgiltiga inför den djuprotade ilskan hos den stora massan av arbetarkvinnor, vilka drabbas både i sin position som arbetare och kvinnor under kapitalismen. Inte heller ska vi ge näring åt den felaktiga uppfattningen att marxister skjuter upp kampen för kvinnors frigörelse till en avlägsen socialistisk framtid. Trots alla dess motsättningar och begränsningar träder en ny generation unga kvinnor in i kampen under feminismens fana. Med avstamp i denna konkreta situation och med insikt om dess revolutionära potential, måste vi hitta sätt att visa kopplingen mellan det uråldriga kvinnoförtrycket och de konkreta förhållanden som råder i epoken av kapitalistiskt förfall.
När vi arbetar som revolutionärer inom fackföreningarna deltar vi sida vid sida med andra arbetare i kampen för dagskrav. På samma sätt måste vi delta i varje massrörelse bland kvinnor, sträva efter att ge den en så stridbar karaktär som möjligt och koppla de omedelbara kraven till behovet av en grundläggande samhällsförändring. Det är vår plikt att hitta en brygga mellan kvinnors dagskrav, demokratiska strävanden och kamp för jämställdhet och tanken på en enad kamp där alla arbetare slåss mot ett förtryckande system. Vi måste särskilt understryka behovet av enhet för att slå ett avgörande slag mot kapitalismen, som alltid försöker splittra den förtryckta klassen för att säkerställa sin dominans.
Genom att kalla sig för "marxistisk feminist" antyder man faktiskt att marxismen inte omfattar kampen för jämlikhet. Det stämmer att stalinismen inte gjorde det. Men på samma sätt som vi för en kamp mot stalinismen för att återerövra det marxistiska arvet måste vi kämpa också på detta område. Vi förklarar att stalinism inte är marxism, att den stalinistiska byråkratiska regimen inte var någon socialism och på samma sätt måste vi säga att den stalinistiska synen på kvinnor, homosexuella och så vidare inte har någonting gemensamt med marxismen.
Kategorin "kvinnor" inkluderar per definition alla kvinnor oavsett klass – klasser som har oförenliga intressen. Eftersom feminismen gör uppdelningen och motsättningen mellan klasserna otydlig, är den oförenlig med marxismen, som utgår ifrån en klassanalys. Om vi ska vinna över de feminister som rör sig mot marxismen kan detta bara göras genom att vara fullständigt fasta i våra principer. Vi måste alltid understryka att man bara kan genomföra en fullständig kvinnofrigörelse på grundval av klassenhet och socialistisk revolution. Det finns de som kallar sig för feminister eftersom de kämpar för kvinnors rättigheter. Marxister kämpar också för kvinnors rättigheter, även om vi inte är feminister. Vi måste alltid förklara på ett kamratligt sätt att vi inte motsätter oss deras kamp, utan att vi tvärtom kämpar för kvinnors rättigheter men att vi tror att de kan vinnas genom att kämpa mot kapitalismen, inte genom splittring. Samtidigt måste vi stå i första ledet i varje kamp mot diskriminering och ojämlikhet och kämpa för minsta lilla krav som ökar jämlikheten och mot varje form av förtryck och diskriminering. Detta innefattar:
- Full sysselsättning med lika lön för lika arbete.
- Stoppa nedskärningarna (som drabbar kvinnor hårdast, sänker deras löner och tvingar dem att göra mer hemarbete och ta hand om barn och äldre för att kompensera för bristen på samhällelig vård och omsorg).
- Rätt till abort.
- Gratis, högkvalitativ sjukvård åt alla, inklusive obegränsad tillgång till familjeplanering, abort och kvinnojourer.
- Kostnadsfri föräldraledighet med full inkomst.
- Ett massivt program för att bygga bostäder.
- Ett väl utbyggt nät av kostnadsfria och högkvalitativa förskolor som håller öppet under de tider då folk faktiskt arbetar.
- Kostnadsfri och högkvalitativ äldrevård, både boenden och hemtjänst.
- Tillhandahållande av kostnadsfri mathållning och tvättning.
- Kostnadsfri matbespisning på arbetet och i skolan.
- Motstånd och kamp mot våld mot kvinnor.
En förutsättning för en framgångsrik kamp på arbetsplatserna är enheten mellan män och kvinnor som arbetare. Den grundläggande skiljelinjen är att marxismen förklarar samhället i termer av klass och inte i termer av kön. Den mest grundläggande uppdelningen i samhället är den mellan arbetare och kapitalister, utsugna och utsugare. Det stämmer att det finns andra former av förtryck. Men i sista hand kan inte ett enda av dessa förtryck avskaffas inom kapitalismen.
Precis som i alla andra frågor (löner, pensioner, bostäder, sjukvård, arbetsvillkor) är den dagliga kampen för förbättringar under kapitalismen det enda sättet att mobilisera och organisera arbetarklassen och förbereda den på uppgiften att störta kapitalismen, där kvinnliga arbetare kommer att spela en helt avgörande roll.
Vi välkomnar naturligtvis det faktum att det finns feminister som har börjat förstå feminismens begränsningar. Men denna positiva utveckling kan bara få verklig betydelse om den blir en övergångsfas som slutligen leder till att de antar en konsekvent revolutionär klasståndpunkt. Kvinnans fullständiga frigörelse kommer bara att uppnås genom en segerrik socialistisk revolution – annars kommer den inte att uppnås alls.
"Terminologisk radikalism"
I stället för en verklig kamp för jämlikhet erbjuds vi artificiella kvoter. I stället för en kamp för en revolutionär omvandling av samhället erbjuds vi "politisk korrekthet". Detta inskränker sig till ett ändlöst småaktigt gnabb om ord och deras betydelse: hur fullständigt fel det är att använda det ena eller andra ordet, behovet av att byta ut "könsbaserat språk" och så vidare i all oändlighet.
I det postmoderna "narrativets" sanna anda – som sätter ord framför handling – har en oerhörd massa tid slösats bort i vissa länder där människor som utger sig för att vara "vänster" eller till och med "marxister" utför verbala krumbukter för att förändra språket och hamnar i avarter som "compañer@s" på spanska, "compagn*" på italienska, och så vidare. Sådana ordlekar hjälper inte kampen för kvinnors, svartas eller någon annans frigörelse framåt ett dugg. Det är bara symbolpolitik i sin mest primitiva och löjliga form.
Redan i Den tyska ideologin tog Marx och Engels itu med idén att man genom att förändra individers medvetande kan förändra de materiella omständigheterna och att man inte kan ha någon revolution utan att först "utbilda" människor:
"Såväl för att detta kommunistiska medvetande skall få spridning bland massorna som för förverkligandet av själva saken måste människomassorna förändras och förändras på ett sådant sätt, som bara kan ske genom en praktisk utveckling, en revolution. Denna revolution är alltså inte bara nödvändig därför att den härskande klassen inte kan störtas på något annat sätt utan också därför att den klass som störtar den bara genom en revolution kan få allt det gamla träcket från halsen [göra sig av med den gamla bråten] och bli kapabel att bygga ett nytt samhälle från grunden."
Den postmodernistiska besattheten av språket är helt upp och ned. Att förändra språket kommer inte att förändra det verkliga förtrycket ett dugg. Denna uppfattning visar att de har ett helt idealistiskt tänkande. Språket förändras och utvecklas i takt med förändringar i verkligheten, men det är fullständigt inkorrekt att påstå att det omvända skulle ske.
Käbbel om ord tenderar att äga rum under universitetsseminarium där folk har all tid i världen för ändlösa diskussioner om ingenting, som en hund som jagar sin egen svans. Den tyske poeten Goethe skrev: "I början var handlingen." Det som behövs om vi ska kunna frigöra kvinnan är att bekämpa förtrycket och diskrimineringen. Men för en framgångsrik masskamp behövs arbetarklassens stridbara enhet mot kapitalisterna, vars styre baseras på det gemensamma förslavandet av alla arbetare.
Det verkar som att den "radikala" småborgerligheten alltid måste ha en eller annan sak att väsnas om, som den så kallade queerteorin. Detta är inte rätt plats för att analysera denna teori i detalj. Det kan göras i separata dokument och artiklar. Det räcker med att säga att detta är en rakt igenom reaktionär teori som grundas i filosofisk idealism i sin värsta form. Den sår splittring som underminerar kampen mot förtryck och spelar oundvikligen i händerna på reaktionen, oavsett vilka avsikter dess förespråkare kan tänkas ha.
Marxismen grundas på den filosofiska materialismen – den enda verkligt vetenskapliga metoden för att analysera naturen, samhället och det mänskliga beteendet. Vare sig man gillar det eller inte är sex i djurriket (inklusive hos mänskliga djur) den normala metoden för reproduktion. Asexuell reproduktion existerar bland daggmaskar och vissa fiskar. Men den försvinner med evolutionens utveckling och är helt frånvarande bland däggdjur.
Kön är inte någonting som människor medvetet har bestämt eller uppfunnit. Det är ett av evolutionens resultat. Uppfattningen att kön kan bestämmas artificiellt genom mänsklig viljekraft är både godtycklig och filosofiskt och vetenskapligt felaktig.
Den grundläggande uppdelningen mellan könen är den mellan män och kvinnor. Detta bestäms naturligt av den reproduktiva processen. Detta bär i sin tur inom sig fröet till arbetsdelningen, som vid ett givet stadium blir grunden för den samhälleliga uppdelningen mellan klasser. Kvinnors underordning under männen, uttryckt i patriarkala familjerelationer, sammanfaller med klassamhällets början och kommer slutligen att utplånas först efter att klassamhället självt har avskaffats.
Marxister kämpar för en verklig frigörelse av kvinnor och alla andra förtryckta grupper i samhället. Men frigörelsen kan inte uppnås bara genom att man tänker att det inte finns något som heter kön. Man kan tänka att man är vad man vill. Men i sista hand måste man acceptera den materiella verkligheten framför den filosofiska idealismens mentala villospår.
Bland queerteorins (vi borde egentligen inte förära den namnet teori) otaliga märkliga och udda varianter verkar det finnas en gemensam nämnare: för det första framställer den kön (även biologiskt kön) som en ren social konstruktion och förnekar alla biologiska och materiella aspekter. Nästa steg är att i tanken uppfinna en nästan oändlig uppsättning kön från vilka alla fritt kan välja sitt eget.
Vi förnekar inte att det förutom män och kvinnor också finns mellanliggande former, vilket har varit känt under en mycket lång tid. I det förcolumbianska Amerika sågs sådana personer som en särskild social grupp och behandlades på ett respektfullt sätt.
Den moderna vetenskapen gör att folk kan byta sitt kön och detta borde vara tillgängligt för alla som så önskar. Det säger sig självt att vi är motståndare till alla former av diskriminering och intolerans mot transsexuella. Inte heller har vi några invändningar mot att folk identifierar sig på det sätt som de själva vill. Men om vi framställde detta som ett sätt att förändra samhället skulle vi landa i uppfattningen att frigörelsen enbart är en fråga om personliga livsstilsval (vilket är en mycket praktisk uppfattning för den härskande klassen).
Vi ser den negativa inverkan som detta har i splittringen och den bittra striden mellan vissa radikalfeminister och transaktivister. En sådan utveckling kan inte sägas gynna kampen mot förtryck på något sätt överhuvudtaget. Den är helt och hållet reaktionär och måste bekämpas.
"Identitet" i arbetarrörelsen
Marxister kämpar för kvinnors frigörelse och kommer att försvara varje progressiv åtgärd, hur otillräcklig den än är, som syftar till att förbättra kvinnors situation också inom det kapitalistiska systemets ramar. Men vi kommer att föra denna kamp med våra egna metoder, det vill säga med den proletära klasskampens metoder.
Vi framhåller att kvinnors verkliga och fullständiga frigörelse i sista hand bara kan åstadkommas på grundval av en fullständig och genomgripande förändring av samhället, det vill säga genom en socialistisk revolution. Men för att detta ska kunna genomföras måste arbetarklassen vara enad och medveten om sina revolutionära uppgifter.
Marxister är motståndare till och bekämpar varje form av förtryck och diskriminering. Men i vårt motstånd och vår kamp mot förtryck och diskriminering får vi aldrig glömma att vårt viktigaste mål är att kämpa för socialism, och att detta framför allt betyder att kämpa för arbetarklassens enhet över alla uppdelningar som kön, etnicitet, språk eller religion. Allt som tjänar till att stärka arbetarklassens enhet och höja klassmedvetandet är progressivt. Det som tjänar till att splittra arbetarna, oavsett anledning, är reaktionärt och måste bekämpas. Denna punkt måste vi understryka tydligt. Kvinnoförtrycket – och det särskilda förtryck som drabbar kvinnor från arbetarklassen – såväl som andra plågor under kapitalismen, såsom miljöförstöring eller olika nationella förtryck, är omöjligt att skilja från kapitalismen. Man kan inte ha kapitalism utan hemarbetets slaveri eller den "dubbla börda" som drabbar arbetarklassens kvinnor; man kan inte ha kapitalism utan ödeläggelse av planeten till följd av de stora multinationella bolagens profitjakt; man kan slutligen inte ha kapitalism utan de små nationernas förslavande under imperialistiska makter som plundrar dem på resurser och konkurrerar med andra imperialistiska makter. Därför är det bara en socialistisk samhällsomvandling under arbetarklassens ledning som till fullo kan sätta stopp för alla dessa fasor.
Arbetarrörelsens byråkrati har lärt sig att spela ut olika grupper mot varandra och ge olika löneskalor till olika delar av arbetarklassen. Fackföreningsledarna vill ha ett enkelt liv och kompromissar med kapitalisterna för att sälja ut vissa grupper i utbyte mot förbättringar för andra. I fler och fler länder använder sig byråkratin systematiskt av "positiv särbehandling" för att fylla de ledande positionerna i arbetarrörelsen med karriärister som använder sin könstillhörighet eller etnicitet för att gynna sig själva, med stöd och hjälp från högerbyråkratin, och marginalisera vänsterkandidater.
Byråkraterna har all anledning att vilja "reservera" vissa platser för kvinnor, svarta och så vidare. Den fackliga byråkratin i synnerhet använder detta knep för att urvattna sammansättningen i valda organ. De lutar sig på grupper av karriäristiska byråkrater som påstår sig stå för "underrepresenterade grupper", som alltså klättrar på stegen genom detta beskyddarskap. Och de stöttar gärna ledningen så länge som de får fria tyglar att driva "sina frågor". I stället för att ge "representation" åt dessa "underrepresenterade grupper" åstadkommer man ett ledarskap som är ännu mindre representativt och som inte valts på grundval av deras faktiska politiska åsikter utan bara för att uppfylla kvoter.
Genom att insistera på att kön eller etnicitet är det viktigaste tenderar man att splittra människor, inte på grundval av klass utan utifrån andra överväganden. Konsekvenserna av detta är extremt negativa för arbetarklassen. Det är ingen slump att högerledarna i fackföreningarna, och reformisterna och vänsterreformisterna i synnerhet, överallt använder "politisk korrekthet" och "identitetspolitik" för att avleda uppmärksamheten från klasskampen och från arbetarklassens verkliga problem. De fokuserar på språkliga frågor i stället för att kämpa mot förtrycket genom stridbar klasskamp.
Dessa skadliga idéer är vapen som används av de mest reaktionära delarna av den fackliga byråkratin, vars främsta roll är att kontrollera arbetarklassen och begränsa klasskampens omfattning och effektivitet. Till byråkratins traditionella vapenarsenal av kontroll- och polismetoder, hot om disciplinära åtgärder, avsättande av stridbara förtroendevalda, uteslutningar och så vidare läggs nu en ny metod: hot och häxjakter utförda av "identitetspolitikens" fanatiker.
På en fackföreningskongress i Storbritannien förde identitetspolitikens förespråkare fram en resolution som sade att facket automatiskt måste acceptera varje fall där en kvinna anklagar en man för trakasserier, utan några ytterligare bevis än vittnesmålet från den berörda kvinnan. En manlig delegat sade emot detta på följande sätt: "Jag är förtroendevald. Tänk er att jag har en kvinnlig överordnad som vill göra sig av med mig. Det skulle vara en mycket enkel uppgift: anklaga mig bara för trakasserier och jag skulle omedelbart avskedas och facket skulle inte kunna försvara mig." Denna gång avslogs motionen. Men faran med en sådan politik är uppenbar.
Anledningen till att de inte utmanas på allvar är inte för att de vunnit diskussionen, utan för att människor är rädda för att trakasseras av dem som förespråkar identitetspolitik. Alla som vågar ifrågasätta deras intrigerande stämplas omedelbart som rasister, kvinnohatare eller något annat kraftuttryck som de hittar på. De uppför sig som huliganer och har genomfört hätska förtalskampanjer mot vänsteraktivister inom fackföreningarna som utsatts för en häxjakt efter påhittade anklagelser. All kritik har dränkts av ylanden och rop från identitetspolitikens förespråkare, som inte drar sig för att ösa de mest skandalösa förolämpningar och glåpord över sina motståndare.
Bestämmelser om kvotering är i själva verket ett uppenbart sätt att rigga valen på förhand. Det finns många högerpersoner som valts med motiveringen att han eller hon företräder den ena eller andra minoritetsgruppen. Men alla håller tyst om det av rädsla för att stämplas som en försvarare av diskriminering.
I Storbritannien använde Tony Blair valsedlar där det bara stod med kvinnor för att välja karriäristiska parlamentsledamöter och tvinga bort vänstern. Ironiskt nog var det den trendiga "vänstern" som från början hade fört fram idéerna om positiv diskriminering. De spelade på detta sätt i händerna på högern. Högern i Labourpartiet använde nationsfrågan för att underminera Jeremy Corbyn genom att föreslå två extra platser i partiets ledning, en från Wales och en från Skottland, och hävdade att "nationerna" måste representeras. Som av ett märkligt sammanträffande styrdes Labourpartiet i både Wales och Skottland av högern.
Vänsterreformisterna, som alltid vill visa sig duktiga och framställa sig som de som är mest feministiska, insisterar ännu kraftigare på detta. De insisterar på kvoter och särbehandling av kvinnor och andra. Podemos, Momentum och andra går mycket längre i dessa frågor än den traditionella arbetarrörelsen, vilket återspeglar det småborgerliga inflytandet i dessa organisationer. En av kvoteringens mest reaktionära konsekvenser är att den fördjupar splittringen och konkurrensen inom arbetarklassen. Under den nuvarande perioden av skarp kris för kapitalismen, där alla regeringar genomför nedskärningar och åtstramningar, kan en hel rad reaktionära idéer få gensvar inom de minst medvetna delarna av arbetarklassen, som kan dra reaktionära slutsatser om att våra problem inte beror på kapitalismen som sådan, utan på förekomsten av nationella minoriteter och invandrare, på att kvinnor kräver sina rättigheter och så vidare. Detta är grundvalen för fascisternas och den mest reaktionära högerns propaganda: vi har inte nog med jobb eller förskolor, begränsad tillgång till universitet eller välfärd och så vidare, på grund av att man kvoterar in invandrare, kvinnor och så vidare. Allt detta tjänar till att sprida rasism och splittring inom arbetarklassen. De som valts på grundval av kvotering kommer dessutom alltid att betraktas som lite sämre och det som de säger kan lätt avfärdas genom att hävda att de inte har ett verkligt mandat utan bara valts eftersom de är kvinnor, svarta, homosexuella eller vilken kvot de nu valts genom.
I Brasilien är situationen till och med ännu värre. Nästan hela vänstern har kapitulerat inför det ohyggliga förslaget att dela upp hela befolkningen beroende på deras "etnicitet" för att sedan införa kvoter på universitet och så vidare – något som våra brasilianska kamrater obevekligen har argumenterat emot. De har förklarat att vi måste kämpa för utbildning, sjukvård och bostäder för alla – ett uppnåeligt mål givet de rikedomar som finns i samhället – i stället för att acceptera att det råder brist på resurser och följaktligen kämpa för att de ska fördelas proportionellt.
Vi är oförsonliga motståndare till så kallad positiv diskriminering, kvotering, proportionalitet och liknande. För att garantera största möjliga deltagande av kvinnor och minoriteter i arbetarrörelsen måste man bevisa i praktiken, inte i ord, att vi kämpar mot alla former av förtryck och diskriminering, för arbete åt alla, lika lön för lika arbete, och så vidare. Bara på grundval av ett kämpande program kommer vi att lyckas dra in samhällets mest förtryckta skikt. Men detta betyder att ledarskapet måste bestå av de bästa kämparna, vare sig de är män eller kvinnor, svarta eller vita, hetero- eller homosexuella.
Denna tomma symbolpolitik fördes in i arbetarrörelsen främst genom de fackförbund som organiserar tjänstemän från medelklassen. De stod närmast de medelklassintellektuella och studenterna. Till följd av avindustrialiseringen och sammanslagningarna av fackföreningar knuffades arbetarna åt sidan av dessa lager. Dessa medelklasstyper är mer vältaliga (eller skriker åtminstone högre) och kunde infektera rörelsen med sina "trendiga" idéer, som de gjorde till en allmän norm.
Detta har påverkat fackföreningarna i många länder i större eller mindre utsträckning. Således finns det reserverade platser för kvinnor, HBT-personer, svarta, funktionshindrade och tveklöst även för andra grupper. De har sina egna konferenser, kommittéer och så vidare, var och en med sin egen lilla byråkrati. De kan insistera på att det bara är de som har rätt att bestämma i dessa frågor. Och så länge som de sitter still i båten och inte hotar den övriga fackföreningsbyråkratin får de styra över sina små furstendömen. Vänsterreformisterna och sekteristerna accepterar detta eftersom deras idéer och politik också har en småborgerlig karaktär.
Reaktion mot liberal feminism
Medelklassens kvinnor för fram högljudda krav om nya karriärmöjligheter: så att de ska kunna bli en kvinnlig bankir, vd, biskop – eller till och med president i USA. Detta är en ny variant av reformisternas gamla visa: "Jag anser att arbetarklassens villkor måste förbättras – en arbetare i taget, med början i mina egna villkor."
På exakt vilket sätt kvinnors inträde i bankernas styrelserum skulle hjälpa de kvinnliga arbetarnas sak förklaras inte. Är kvinnliga kapitalister vänligare mot sina anställda än manliga? Historien ingjuter inte särskilt mycket hopp i detta avseende. Hur Margaret Thatcher, Angela Merkel eller Theresa May har hjälpt sina "systrar" på fabriksgolvet är ett mysterium som återstår att lösa.
Fler och fler politiskt medvetna kvinnor har börjat förstå feminismens negativa sidor. De ser att den borgerliga feminismen i stället för att bekämpa kapitalismen som ett utsugande och förtryckande system uppmuntrar kvinnor till att enbart tänka på rörelsen i termer av hur den kan leda till individuella förbättringar för ett litet skikt av kvinnor.
I sin bok Why I Am Not a Feminist har Jessa Crispin beskrivit feminismen som ett egennyttigt varumärke som populariserats av vd:ar och skönhetsindustrin, en "kamp för att låta kvinnor delta jämlikt i förtrycket av de maktlösa och av de fattiga". Det är inte dåligt sagt, även om Jessa Crispin trots sin boks titel fortfarande beskriver sig som... feminist.
New York Times kommenterar:
"Why I Am Not a Feminist kommer ut vid en tidpunkt då en viss andel av liberala kvinnor i Amerika kan vara redo för ett stort skifte – de lutar plötsligt åt värderingar som inte hyllar 'markörer för framgång i den patriarkala kapitalismen... pengar och makt', som Crispin uttrycker det. Det finns, verkar det som, en växande törst efter en feminism som är mer intresserad av kvinnliga låginkomsttagares liv än av kvinnliga vd:ars.
Den motsatta ståndpunkten – att feminismen inte bara i stort sett är kompatibel med kapitalismen utan faktiskt gynnas av den – har sannerligen haft sin tid i rampljuset. Detta är det budskap som har förts fram av den överväldigande majoriteten av självutnämnda feministiska förebilder under de senaste tio åren: att feminism är vad man kallar det när enskilda kvinnor får tillräckligt mycket pengar att göra vad de vill. Crispin är skoningslös i att plocka isär denna slags feminism. Det betyder att man helt enkelt köper sig en väg ur förtrycket och sedan förevigar det, hävdar hon; det omfamnar den patriarkala modellen för lycka, som bygger på att man 'har någon annan som man utsätter för ens vilja'. Kvinnor har exploaterats i århundraden och har omedvetet blivit villiga att exploatera andra, menar Crispin. 'När vi väl blivit en del av systemet och gynnas av det på samma sätt som männen, bryr vi oss inte, som grupp, om vems tur det är att göras illa.'"
Feminismens kris får en återspegling i ett snabbt skifte vänsterut i USA:s politiska liv, i riktning mot socialism och antikapitalism, i synnerhet sedan Donald Trump blev vald. Identitetspolitikens reaktionära karaktär avslöjades tydligt i valet i USA 2016, när Hillary Clinton som då var den mest beräknande representanten för Wall Street och miljardärklassen uppmanade kvinnor att rösta på henne "för att jag är kvinna"!
Den före detta statssekreteraren Madeleine Albright, den härdade reaktionären och krigshetsaren, introducerade Hillary Clinton under ett möte i New Hampshire, och sade till publiken och väljarna: "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra!" Men i slutändan avvisade miljontals amerikanska kvinnor denna uppmaning till en "könsbaserad politik" och vände ryggen till Clinton och Albright och stöttade Bernie Sanders. Detta var ett stort bakslag för "identitetspolitikens" förespråkare.
Detta visade att USA:s kvinnor ansåg att den politik och de idéer som en presidentkandidat stod för var långt viktigare i valet än vilket kön de hade. Det har de helt rätt i, även om det var synd att det enda alternativet som de hade var ärkereaktionären Donald Trump som demagogiskt framställde sig som en kandidat som var "mot etablissemanget". Om Bernie Sanders hade blivit en av kandidaterna hade många röstat på honom. Men det är en annan sak.
Det arv vi försvarar
Det är underligt att marxister anklagas för att negligera eller ignorera kvinnors problem. Marxisterna förde fram allmän och lika rösträtt från allra första början, redan innan suffragetterna. Eleanor Marx kämpade i den brittiska fackföreningsrörelsen för lika lön för kvinnor. Så tidigt som 1848 förde Marx och Engels fram kravet på att avskaffa den borgerliga familjen, även om de medgav att detta inte kunde genomföras över en natt.
Så snart bolsjevikpartiet hade gripit makten i Ryssland 1917 genomförde de det mest omfattande program för kvinnlig frigörelse som någonsin genomförts, inklusive att avkriminalisera homosexualitet. Detta var mycket mer långtgående än någonting som setts i den kapitalistiska världen vid den tidpunkten. Bolsjevikerna visade i praktiken att kapitalismens störtande kunde förbättra långt mycket mer för kvinnor och homosexuella än allt detta abstrakta ordrytteri om förtryck.
Som Trotskij påpekade:
"Revolutionen gjorde ett tappert försök att förinta den så kallade 'familjehärden' – denna arkaiska, kvävande och förstelnade institution i vilken de slitande massornas kvinnor utför slavarbete från födsel till död. Familjens plats, som ett i sig själv inneslutet småföretag, skulle enligt planerna omformas och utvidgas genom ett fulländat system av socialt omhändertagande och praktiska lättnader: moderskapshus, barnkrubbor, barnträdgårdar, skolor, offentliga matsalar, offentliga tvättinrättningar, sjukstugor, sjukhus, sanatorier, sportinstitutioner, biografer, etc. När de socialistiska samhällsinstitutionerna helt hade övertagit familjens hushållsfunktioner och förenat alla generationer i solidaritet och ömsesidigt bistånd, skulle detta för kvinnan, och därmed för det äkta paret, medföra en befrielse från tusenåriga fjättrar.
Det visade sig omöjligt att ta den gamla familjen med storm – inte för att viljan saknades och inte på grund av att den satt så fast rotad i människornas hjärtan. Tvärtom, efter en kort period av misstro mot regeringen och dess barnkrubbor, barnträdgårdar och liknande institutioner satte de arbetande kvinnorna och efter dem de mer avancerade bönderna stort värde på de omätliga fördelar som låg i kollektiv barnskötsel och socialisering av hela familjeekonomin. Olyckligtvis visade sig samhället alltför fattigt och kulturellt outvecklat. Statens faktiska resurser motsvarade inte kommunistpartiets planer och intentioner. Man kan inte "avskaffa" familjen; man måste ersätta den. Kvinnornas verkliga befrielse är orealiserbar när 'generell nöd' råder. Erfarenheten bevisade snart denna bittra sanning, som Marx hade formulerat åttio år tidigare." (Den förrådda revolutionen, kapitel 7)
Vikten av teori
Vilken teori försvarar IMT? Först och främst baserar vi oss på Marx, Engels, Lenins och Trotskijs idéer, som har stått sig genom tiderna och fortfarande är fullt relevanta och giltiga i dagens värld. Vi står för den Första internationalens idéer, dokumenten från den Kommunistiska internationalens första fyra kongresser (innan den stalinistiska urartningen började) och Trotskijs Övergångsprogrammet. Under årtiondena efter Trotskijs död har Ted Grant utvecklat och bidragit till dessa idéer, vilket också är en grundläggande del av vårt ideologiska arv.
Det är oundvikligt att vissa kamrater som har gått med i vår organisation under den senaste perioden ännu inte kommer att ha skaffat sig ett fullständigt grepp om marxismens idéer. Detta kommer naturligtvis att ta tid och innebär i sig inte någon allvarlig fara. Men det skulle däremot vara ödesdigert om vi gjorde ens den minsta eftergift till inkorrekta, främmande och småborgerliga avvikelser från den genuina marxismen inom våra led. Om en student vill gå med i vår organisation så kommer vi att säga till den: du är varmt välkommen att gå med i vår organisation, men bara om du är beredd att se saker från arbetarklassens synvinkel och perspektiv, och ägna dig åt att studera marxismen. Vänligen lämna dina förutfattade meningar vid dörren.
Marx skrev i ett brev till Engels (17–18 september 1879): "Om människor av den här typen från andra klasser går med i den proletära rörelsen, är det första villkoret att de inte ska ta med sig några rester av borgerliga, småborgerliga, etc., fördomar med sig utan att de helhjärtat antar ett proletärt synsätt."
Den trotskistiska rörelsen har haft gott om erfarenheter av detta tidigare. Det räcker med att peka på amerikanska SWP som urartade fullständigt eftersom de ignorerade Trotskijs utmärkta råd på 1930-talet. De anpassade sig fullständigt till studentmiljön, övergav klasståndpunkten och antog alla de trendiga småborgerliga idéerna: feminism, svart nationalism, etc. och slutade i det bedrövliga skick som de nu befinner sig i.
Vi måste skola hela organisationen i dessa frågor för att kunna garantera att ingen liknande utveckling äger rum inom IMT. Vi kan inte acceptera ens den minsta eftergift och inte det minsta spår av detta i våra led. Att tillåta sådana småborgerliga idéer att få fotfäste i organisationen skulle med tiden leda till att den förstördes som en genuint revolutionär marxistisk kraft förmögen att vinna arbetarklassen till den socialistiska revolutionen.
Lenin, precis som Engels, Marx och Trotskij, skrädde inte orden när han attackerade främmande idéer, i synnerhet de som kom från den radikala småborgerligheten. Vi borde återpublicera det som Lenin, Rosa Luxemburg och Clara Zetkin skrev i fråga om feminismen. De är mycket tydliga i detta avseende. Vi måste öppet förklara vårt motstånd till intersektionalitet och alla andra varianter av "identitetspolitik", som uppenbart utgör en kontrarevolutionär tendens. I denna fråga finns det inget utrymme för tvivel: vi måste uttrycka oss på det tydligaste och mest eftertryckliga sätt.
Vi vill rekrytera studenter, men det måste vara de studenter som är beredda att bryta radikalt med de småborgerliga idéerna och ställa sig fast på arbetarklassens sida. Studentkamrater måste vända sig till arbetarklassen, till fabrikerna och arbetarområdena, till arbetarklassens fackföreningar. Varje studentkamrat bör ta som mål att rekrytera minst en ung arbetare till organisationen. I november 1932 skrev Trotskij:
"Den revolutionära studenten kan bara göra ett bidrag genom att, för det första, gå igenom en rigorös och konsekvent process av revolutionära självstudier, och, för det andra, om han går med i den revolutionära rörelsen medan han fortfarande är student. Låt mig samtidigt slå fast att när jag pratar om teoretiska självstudier så menar jag studier i den oförfalskade marxismen." (Trotskij, "Om studenter och intellektuella", november 1932)
Vi kan proletarisera våra studentkamrater först och främst genom att ge dem en grundlig skolning i den marxistiska teorin. Många studenter har ett stort antal förvirrade idéer som de matats med i den ruttna akademiska miljön. Vår uppgift är att korrigera dessa felaktiga idéer så snart som möjligt. Vi kan inte göra detta genom en överdrivet försiktig ingång. Erfarenheten visar att de seriösa studenterna inte tar illa vid sig av tydliga diskussioner, utan tvärtom respekterar en för det. De som inte kan hantera ett rättframt argument blir inte förolämpade på grund av vårt "tonläge", utan eftersom de inte kan överge sina småborgerliga idéer och förutfattade meningar. Ärligt talat klarar vi oss bättre utan sådana personer.
Vi har lyckats bibehålla en fast och ideologiskt homogen organisation. Detta är resultatet av årtionden av strikt marxistisk ideologisk skolning av våra första kadrer.
Men små misstag i metod, felaktiga paroller och formuleringar kan utvecklas till mer allvarliga problem. Som Lenin uttryckte det kan "en liten rispa orsaka kallbrand". Vi måste använda polemiken för att höja den politiska nivån och förståelsen för att kunna bygga internationalen på en sund grundval.
Årtionden av ekonomisk tillväxt i de avancerade kapitalistiska länderna har gett upphov till en oöverträffad urartning av arbetarklassens massorganisationer. Detta har isolerat den revolutionära strömningen, som överallt har reducerats till en liten minoritet. Av nödvändighet har vi lärt oss att simma mot strömmen.
Men detta klargörande av våra verkliga idéer, metoder och traditioner uppnåddes inte enkelt eller utan kamp. Det kom till uttryck i en rad splittringar. Snarare än att försvaga IMT, har denna urvalsprocess gjort oss oerhört mycket starkare. Förutsättningen för att nå framgång i framtiden var att bryta radikalt med dessa opportunistiska och revisionistiska tendenser. Som Lenin förklarade: "innan vi kan enas, och för att vi ska kunna enas, måste vi först och främst dra upp fasta och tydliga skiljelinjer."
I hela vänstern är det bara IMT som har en seriös inställning till den marxistiska teorin. Den teoretiska skolningen av kadrerna är en av våra mest grundläggande och brådskande uppgifter. Detta är den grund på vilken vi kommer att bygga en mäktig marxistisk tendens med rötter i arbetarklassen.