Helgens händelser i Ryssland har lett till alla slags spekulationer. På fredagkvällen påbörjade oligarken Jevgenij Prigozjin, ledare för Wagnergruppen, en ”marsch för rättvisa” för att avsätta Rysslands generalstabschef och försvarsminister. På lördagen hade han tagit kontroll över staden Rostov-na-Donu och marscherade med en tungt beväpnad kolonn mot Moskva. Putin fördömde honom som en förrädare och lovade att alla inblandade skulle behandlas därefter. Men på lördagskvällen vände plötsligt kolonnen tillbaka i samband med att en uppgörelse, som medlats fram av Vitrysslands president Lukasjenko, tillkännagavs. Trots att motiven bakom de olika aktörernas agerande fortfarande är höljda i dunkel avslöjar händelserna mycket om karaktären av både Rysslands krig i Ukraina och själva Putinregimen.
[Source]
I stället för att ägna oss åt tomma spekulationer, låt oss börja med fakta. På fredagen den 23 juni släppte Prigozjin en serie provokativa videor på Telegram, där han ifrågasatte motiven bakom Rysslands invasion av Ukraina: han påstod att den var onödig, att Ukraina inte hotade Ryssland att Ryssland borde ha nått en överenskommelse med president Volodymyr Zelenskyj när han tillträdde. Han sa att ”kriget behövdes inte för att återföra ryska medborgare under vårt beskydd, inte heller för att demilitarisera eller avnazifiera Ukraina. Kriget behövdes endast för att ett gäng djur skulle kunna frossa i ära”. Detta är naturligtvis raka motsatsen till vad han sa när den ryska invasionen inleddes, vilket han då stöttade entusiastiskt.
Han gick också till ännu en attack mot försvarsministern Sergej Sjojgu och generalstabschefen Valerij Gerasimov och krävde att de skulle avgå för hur de agerat i kriget. Prigozjin sa att: ”Wagners befälhavare har fattat ett beslut… Den ondska som sprids av landets militära ledning måste stoppas.” Han meddelade också att Wagnersoldaterna planerade att inta Rostov och att alla som försökte stoppa dem ”skulle förintas”.
Det här var en betydande provokation. Ryska myndigheter var snabba med att rubricera det som ett kuppförsök och man inledde en förundersökning mot Prigozjin för ”väpnat uppror”. För att vädja till soldaterna och officerarna i armén svarade han att: ”Det här är inte en militärkupp, utan en marsch för rättvisa”.
Spänningar kommer till ytan
Det här var inte första gången som Prigozjin kritiserade arméledningen. Spänningarna mellan dem har funnits i flera månader. Wagner-ledaren har länge hävdat att hans trupper inte fick tillräckligt med ammunition och andra förnödenheter för att kunna fortsätta kriget. En ständigt återkommande konflikt var vem som skulle få äran för framgångar på fronten, inte minst vad gäller de långa striderna om Bakhmut där Wagnergruppens legosoldater (många rekryterade från ryska fängelser) spelade en avgörande roll.
Detta verkar ha varit den avgörande frågan. Vid ett visst läge, när kriget inte gick som förväntat och Putin var orolig för de politiska konsekvenser som skulle komma med en allmän mobilisering beslutade han i stället att förlita sig på Wagnergruppens styrkor, ett säkerhetsföretag (ett fint namn för ett legosoldatsbolag) som drivs av hans oligarkvän Prigozjin. Man använde redan Wagnergruppen för att utöka sitt inflytande i Afrika genom att erbjuda legosoldaternas tjänster till olika regeringar, och man hade tidigare använt den i Syrien. Att en viss del av krigföringen lämnas över till privata företag är en allmän trend. USA har lagt miljarder dollar på säkerhetsföretag (som det skandalomsusade Blackwater), som tillhandahållit tiotusentals män och kvinnor till de imperialistiska krigen i bland annat Afghanistan och Irak.
Wagnergruppens inblandning i Ukrainakriget har varit mycket lönsam för Prigozjin. Han använde inte bara konflikten för att fylla sina fickor, utan också för att stärka sin maktbas och image genom en armé av betalda bloggare och militäranalytiker i Telegramgrupper. Därför hamnade han i konflikt med arméledningen.
När striderna om Bakhmut var över tog arméledningen tillfället i akt att gå till angrepp mot Wagnergruppen. Man fattade ett beslut som tvingade alla Wagnersoldater som ville fortsätta strida i Ukraina att skriva individuella kontrakt med försvarsministeriet. Det skulle innebära ett slut för Prigozjins lukrativa affärer i kriget och ett allvarligt bakslag för hans nyvunna politiska ambitioner. Han förklarade att ingen av hans män skulle skriva några sådana kontrakt.
Putin hade fram till dess balanserat mellan Sjojgu och Prigozjin, på ett typiskt bonapartistiskt sätt, men stöttade nu offentligt det hårda slaget mot sin oligarkvän. En sak som en bonapartist aldrig kan tillåta är att någon annan med höga ambitioner undergräver hans makt.
Prigozjin hade nu bara två alternativ: antingen att följa beslutet och avbryta Wagners deltagande i Ukrainakriget, eller att trotsa beslutet med en styrkedemonstration och försöka få till en bättre uppgörelse med Putin. Detta förklarar också hans senaste uttalanden om påstådda framgångar för den ukrainska motoffensiven. Han ville ge intryck av att hans egna soldater var oumbärliga vid fronten som en erfaren och stridshärdad kärntrupp.
Tidigt på lördagsmorgonen den 24 juni hade han intagit flera viktiga militära byggnader i Rostov, bland annat Södra militärdistriktets högkvarter, utan att avfyra ett skott. I en video som spreds på på Telegram kunde man se Prigozjin i högkvarteret i samtal med biträdande försvarsminister Jevkurov och vice armestabschef Alekseev.
I en annan video som publicerades klockan 07.30, hotade Prigozjin att om inte försvarsministern Sjojgu och generalstabschefen Gerasimov ”överlämnades” till honom skulle han ”åka till Moskva”.
Vid tiotiden höll Putin ett TV-sänt tal. Han sa att ”handlingar som splittrar vår enighet är en kniv i ryggen på vårt land och vårt folk”, och tillade: ”Och vi kommer att tillgripa brutala åtgärder för att försvara fosterlandet från ett sådant hot… De som förberedde det militära myteriet, som drog vapen mot stridande bröder, har förrått Ryssland och kommer att få betala.”
Samtidigt som han inte lämnade någon i tvivel om var han stod, vädjade han också till Wagners led. Han beskrev dem som ”hjältar som befriade Soledar och Artemivsk, städer och orter i Donbas. De kämpade och gav sina liv för Novorossija och den ryska världens enighet. De som försöker organisera myteriet förråder också deras namn och ära.” (Artemivsk är ett annat namn för Bachmut. Novorossija, Nya Ryssland, är ett historiskt namn för en del av Kejsardömet Ryssland som i dag tillhör Ukraina. – Red. anm.)
Det är anmärkningsvärt att Putin jämförde situationen med 1917:
”Ett slag precis som detta utdelades 1917 när landet utkämpade första världskriget och berövades på segern. Intriger och gräl bakom arméns rygg ledde till den värsta av katastrofer, arméns och statens undergång, att enorma territorier gick förlorade, och resulterade i tragedi och inbördeskrig.”
Detta är naturligtvis felaktigt, det var den katastrof som första världskriget innebar som utlöste februarirevolutionen 1917, inte tvärtom. Men det bekräftar Putins reaktionära och pro-tsaristiska, imperialistiska ideologi. Det borde stå klart för alla. (För att rättfärdiga sin invasion för ett år sen attackerade han också Lenin och bolsjevikerna för att ha skapat Ukraina på konstgjord väg.) Men det har inte hindrat Ryska federationens ”kommunistiska” parti och andra ”kommunistiska” partier från att skamlöst stödja Putin eller från att ha illusioner i att Ukrainakriget och hans regim har ett ”progressivt” innehåll.
Ett desperat och misslyckat äventyr
När handsken väl var kastad, och Putin avvisat honom, hade Prigozjin inget annat val än att försöka sig på ett desperat äventyr. Han räknade förmodligen med – eller hoppades åtminstone – att han hade ett bredare stöd i arméns led, bland högre officerare och i största allmänhet inom statsmakten.
Under dagen avancerade hans kolonn på några tusen tungt beväpnade män snabbt i riktning mot Moskva. I stället för att stärka sina positioner i de städer de passerade, verkade de vara ute efter att nå Moskva innan den ryska armén hann stoppa dem eller organisera ett försvar.
I vilket syfte? I Financial Times citerar Max Seddon någon som han beskriver som att ha ”känt krigsherren sedan början av 1990-talet” som spekulerar om Prigozjins avsikter:
”Jag tror inte att han hade något särskilt i åtanke. Han bestämde sig bara för att åka och övertyga Putin om att han skulle få behålla alla de pengar som de tagit ifrån honom… Sedan gick situationen helt över styr. Vid någon tidpunkt insåg han att han inte visste vad han skulle göra härnäst. Man kommer till Moskva, men vad gör man sen? Man öppnar portarna till ett dussin fängelser, några ofattbara galningar kommer ut, landet går åt helvete, och sedan kommer man fram till Kreml … och man vet inte vad man ska göra.”
Något sådant tycks sannolikt. Fram till dess verkar det ha varit mycket få väpnade drabbningar. Det enda motstånd Prigozjin mötte var en attack från flygvapnet, som Wagnergruppen avvärjde genom att skjuta ner flera attackhelikoptrar. Mot eftermiddagens slut hade deras kolonn nått Jelets i Lipetskregionen, bara 25 mil från huvudstaden Moskva. Fram till dess var både hastigheten de färdades i och överraskningsmomentet till deras fördel.
Detta kan förklaras med att den ryska militärledningen inte ville försvaga fronten genom att omdirigera styrkor, i händelse av att den ukrainska armén skulle försöka dra fördel av situationen. Och för att de dåligt beväpnade och mindre erfarna värnpliktiga längs vägen till Moskva inte var redo att möta en tungt beväpnad kolonn med stridshärdade legosoldater.
Mot dagens slut hade dock tjetjenska trupper anlänt och omringat Rostov-na-Donu, och man hade upprättat militära befästningar vid infarterna till Moskva.
Sen kom nästa plötsliga vändning. Klockan 20.30 meddelade vitryska medier att president Lukasjenko hade medlat fram en överenskommelse, och ”efter att ha nått en punkt där det skulle lett till blodspillan” meddelande Prigozjin att hans styrkor vände tillbaka, bort från huvudstaden.
Avtalets villkor, som tillkännagavs av presidentens talesman Peskov, är att de legosoldater från Wagner som inte deltagit i det väpnade upproret skulle tillåtas ingå i den reguljära armén i Ukraina, och att de som hade deltagit skulle slippa åtal på ”grund av sina militära meriter”. Dessutom skulle förundersökningen mot Prigozjin läggas ned och han erbjöds fri lejd till Vitryssland. Vid 23-tiden lämnade Wagnersgruppen och Prigozjin själv Rostov-na-Donu.
På så sätt uppnådde arméledningen det som var deras ursprungliga avsikt: att avlägsna Wagnergruppen från kriget eller åtminstone att ställa den under arméns befäl. Man hade också upplöst det väpnade upproret utan att knappt någon miste livet. Prigozjin hade inget annat alternativ än att acceptera uppgörelsen. Han hade misslyckats med att samla något stöd för sina krav och var fullt medveten om att han inte hade någon chans att gå segrande ur en öppen militär konflikt med armén, även om han lyckades nå Moskva. Han hade åtminstone räddat sitt liv och kanske också sina tillgångar och Wagnergruppens lukrativa verksamhet i Afrika.
Men det finns ingen heder bland tjuvar. Efter att Prigozjin har lagt ner sina vapen har hans ställning försvagats. Redan måndagsmorgonen den 26 juni rapporterade ryska medier att ”brottmålet om organisering av ett väpnat uppror, där Prigozjin är den huvudanklagade, inte har avslutats, utan fortsätter att utredas av en utredare från FSB:s utredningsavdelning”.
Vissa har påpekat att om det finns en sak som en bonapartistisk ledare som Putin inte kan förlåta så är det förräderi. Prigozjin kan få mycket svårt att teckna en livförsäkring!
Hotet neutraliserat, men sprickorna består
Det står klart att Putins försök att använda legosoldater utanför hans direkta kontroll eller befäl för att hålla ställningarna i Ukrainakriget kom med en stor risk. Staten hade delvis förlorat sitt våldsmonopol. Detta gäller inte bara Wagnergruppen, man tillät också det statliga energibolaget Gazprom att skapa en egen beväpnad milis.
Men den högmodiga Prigozjin började utveckla ambitioner. Han blev till ett hot som måste elimineras. Och efter att han öppet utmanade Putin, och inte fann det stöd han räknat med, så har nu hotet neutraliserats. Om Sjojgu och Gerasimov får stanna kvar på sina poster, vilket hittills verkar vara fallet, är detta ett bevis på Prigozjins fullständiga nederlag. Han lyckades bara stärka sina rivaler.
Som de ryska IMT-kamraterna påpekade i sitt uttalande är naturligtvis valet mellan Putin och Prigozjin, ur den ryska arbetarklassens synvinkel, inget val alls. Detta var en strid mellan en reaktionär oligark och ledaren för en reaktionär oligarkisk regim, och det enda som det handlade om var hur bytet ska fördelas och den relativa maktfördelningen.
Det är ironiskt hur västerländska imperialistiska kommentatorer jublade över möjligheten att Prigozjin, en reaktionär legosoldat, skulle lyckas med en kupp. De mer nyktert sinnade representanterna för den härskande klassen var lite mer försiktiga. Financial Times ledarsida påpekade: ”Helgens oroligheter tjänar också som en påminnelse om att om Putin någonsin störtas, kan det bli av mer hårdföra element, fast beslutna att fortsätta kriget i Ukraina på ett ännu mer grymt sätt.”
De borgerliga medierna i väst var fulla av alla möjliga spekulationer, om att detta var slutet för Putin, om en nära förestående kollaps för Rysslands krigföring i Ukraina, och så vidare. I själva verket har både västerländska underrättelsetjänster och Ukrainas befäl meddelat att det inte uppstod några luckor i den ryska försvarslinjen under händelserna.
Under händelser som dessa bör man inte låta sig dras med i lösa spekulationer utan hålla sig till vad som faktiskt är känt. Man bör också ha tålamod och vänta på att faktan ska klarna.
Hittills har alla betydande oligarker ställt sig bakom Putin. Ingen del av arméns officerskast uttalade sig till förmån för Prigozjin och han fick inget stöd från befolkningen. Det enda verkligt konkreta resultatet är att Wagnergruppen, och i synnerhet Prigozjin, har avlägsnats som ett direkt hot mot Putin, vilket var vad Putin arbetade för att åstadkomma.
Betyder detta att allt är väl med Putinregimen? Nej, inte alls. Prigozjin-äventyret avslöjar att det finns sprickor i regimen. För tillfället kan Putin skyla över sprickorna genom att samla sina styrkor kring behovet av att tillsammans försvara ”fosterlandet”. Att Progozjins äventyr tog slut relativt snabbt skickar också en signal till alla som kan ha funderat på att stödja honom.
Men vad som i dag kan tyckas vara en liten spricka kan vidgas på lång sikt. Då kan situationen – efter ytterligare strider i Ukraina, där fler unga män slaktas – förändras radikalt, och minnet av 1917 kan verkligen komma att hemsöka Putin. Inte som den karikatyr han målade upp i relation till Prigozjin, utan som en verklig arbetarrevolution som sopar bort oligarkerna och deras regim.