Situationen på Kuba är allvarlig. Söndagen den 11 juli skedde protester i en rad olika byar och städer i landet som naturligtvis fått stor uppmärksamhet i internationell media. Varför har dessa protester uppstått? Vad har de för karaktär? Och hur ska vi som revolutionärer svara?
[Source]
Protesterna uppstod först i San Antonio de los Baños, i Artemisa provinsen, som ligger 26 kilometer sydväst från huvudstaden Havanna. Den omedelbara anledningen till protesterna, som drog hundratals i San Antonio, är ständiga och långvariga strömavbrott. Men till detta måste man lägga en rad olika problem som blivit särskilt akuta sedan pandemins början för 16 månader sedan, som bristen på basvaror, mediciner och minskad köpkraft. Dessutom har pandemin förvärrats under den senaste tiden på grund av nya, mycket mer smittsamma mutationer av viruset, samtidigt som bara 15–20 procent är fullt vaccinerade. Detta har orsakat en hög belastning av sjukvården i flera provinser.
Det är uppenbart att det fanns en genuin anledning till protesterna i San Antonio (något som även presidenten Díaz-Canel senare uppmärksammade), nämligen de svårigheter som folket står inför. Slagorden som drog med sig hundratals ut på gatorna var "vi vill ha vaccin" och andra krav på lösningar på deras omedelbara problem, som riktades mot de lokala myndigheterna.
Men vi skulle vara blinda om vi inte insåg att det också fanns en annan anledning. Flera dagar innan hade kontrarevolutionära krafter organiserat en intensiv kampanj på sociala medier under parollen #SOSCuba. Kampanjen har två mål. Det första är att försöka initiera ett socialt uppror, protester på gator och torg, genom att sprida överdriven, vinklad eller direkt felaktig information (om exempelvis situationen i Matanzas, det område som drabbats hårdast av pandemin) och sedan uppmana folk att ta till gatan för att protestera. Det andra är att, med den akuta hälsokrisen som ursäkt (delvis sant, delvis överdrivet), föra fram idén om behovet av en "humanitär intervention" från andra länder för att "hjälpa Kuba".
Hyckleriet från de kändisar (artister, musiker och så vidare) som stöttat kampanjen är ofattbart. Varför organiserades ingen sådan kampanj för en "internationell intervention" när det gällde Brasilien, Peru eller Ecuador – länder som haft tio, tjugo eller femtio gånger högre andel döda än Kuba haft?
Denna hycklande kampanj är ett uppenbart försök att rättfärdiga en utländsk imperialistisk intervention mot revolutionen, med humanitär hjälp som täckmantel. Vi har sett detta förut, i Libyen, Venezuela och Irak. Vi vet vad som ligger bakom dessa så kallade "humanitära interventioner": imperialismen. Vi kan inte föreställa oss något mer cyniskt än detta. Samma stormakter som har en blockad mot Kuba, som förhindrar landet från att delta i handeln på världsmarknaden, hindrar det från att köpa mediciner och komponenterna som behövs för att kunna tillverka dem själva, kräver nu att den kubanska regeringen öppnar upp en "humanitär korridor"!
En allvarlig situation
Under protesterna i San Antonio de los Baños förde några fram det slagord som fört samman de kontrarevolutionära krafterna under de senaste månaderna: "hemland och liv" ("patria y vida", i motsats till revolutionens traditionella slagord "hemland eller döden – vi kommer segra"). Men enligt rapporter från kamrater som var på plats så var de inte i majoritet:
"Sedan igår har det kallats till protester i en Facebookgrupp där majoriteten är Ariguanabense (lokala invånare), mot de upp till sex timmar långa strömavbrotten i staden. Vad som började som småskaliga protester växte till stora demonstrationståg som fyllde stadens viktigaste gator. Det var en väldigt blandad skara som deltog, troligtvis med helt olika tankar och ideologier. Jag har sett några som lyft fram slagordet 'patria y vida', men jag tror att majoriteten bara följde med strömmen."
Informationen om demonstrationen i San Antonio de los Baños spred sig snabbt på sociala medier, men förvrängdes och överdrevs av de kontrarevolutionära krafter som uppmanat till protester i andra delar av landet. Det flödar många rykten om detta, och många av dem är felaktiga, som så ofta är fallet, men det verkar som att det också skedde protester i ett betydande antal städer och byar runtom landet. Dessa var mer tydligt dominerade av kontrarevolutionära krafter (vilket kunde ses i slagorden, vem som tagit initiativ till dem och så vidare), än demonstrationen i San Antonio de los Baños. Förutom "hemland och liv" ropade de "ned med diktaturen", "frihet" med mera på dessa protester.
I Camagüey hamnade demonstranterna i bråk med polisen och välte en polisbil. I Manzanillo rapporterade en kamrat att väldigt unga tonåringar demonstrerade på Maceogatan, huvudgatan som sträcker sig till de övre delarna av Manzanillo som varit utan vatten i sju dagar. Presidenten för stadens regering kom dit för att försöka etablera en dialog med demonstranterna men möttes av svordomar och förolämpningar. Och slutligen kastades det stenar mellan lokala revolutionärer och de som demonstrerade.
En annan kamrat beskrev händelserna i Santa Clara, där två grupper på inte mer än 200 omringade polisstationen och försökte ta över kommunistpartiets huvudkvarter. En annan grupp på runt 400 personer organiserade ett motstånd för att driva bort dem. Enligt denna rapport bestod folksamlingen på 200 personer av väldigt unga personer, tonåringar, och en hel del marginella element. Slagorden som ropades var "ned med kommunismen", och mot Díaz-Canel. Men många av de som deltog kom bara dit en kort stund utan att ropa något alls.
Luis Manuel Otero Alcántara, den mest kända kontrarevolutionären på Kuba, kallade till en manifestation vid Malecón i Havanna (kuststräckan som löper längs stora delar av huvudstaden). De reaktionära medierna i Miami och deras sociala medienätverk, som har mycket kontakter på Kuba, såg genast till att sprida informationen om detta. Till en början samlades mindre än hundra personer vid Malecón under eftermiddagen. Senare anslöt fler tills de bildade en folksamling på flera hundra, där det var otydligt vilka som var där för att protestera och vilka som bara kommit dit för att se vad som pågick. Folksamlingen rörde sig vidare mot andra delar av staden, El Capitolio, Revolutionstorget och så vidare, och växte då till en ansenlig massa på kanske flera tusen. En kamrat har beskrivit den sociala sammansättningen som "väldigt blandad": "det var några vanliga människor, men också borgerliga typer, många marginaliserade element, trasproletärer och unga".
President Díaz-Canel reste till San Antonio de los Baños där han gjorde en rad uttalanden och senare höll ett tv-sänt tal till nationen, där han uppmanade revolutionärer att ta till gatorna för att försvara revolutionen. Denna uppmaning hörsammades runtom i landet, inklusive Havanna. Internationell media har uppenbarligen inte brytt sig om att rapportera om detta, då det inte passar med den bild av vad som händer som de vill förmedla.
För att ge några exempel är här scener från marschen i Belascoain:
Framför Revolutionsmuseet samlades revolutionärer:
Image: Johana Tablada
Senare vid Diez de Octubre:
Många fler exempel kan ges.
Det skedde också en rad incidenter där kontrarevolutionärer kastade sten och gav sig på revolutionärer. En kamrat som deltog på en av demonstrationerna till försvar för revolutionen berättade: "Jag blev attackerad. Nu vet jag också hur det känns när en ilsken folksamling kommer gåendes mot en. Jag var rädd. De var nära att lyncha mig, de kastade vatten och rom och två stenar mot mig men träffade mig inte. Jag såg flera våldsamma scener runtomkring mig." Polisen agerade mot demonstranterna och arresterade ett flertal.
Det är tydligt att även i en väldigt svår situation präglad av vedermödor och knapphet har den kubanska revolutionen fortfarande ett väldigt stort stöd. När de ser att revolutionen är hotad är de beredda att komma ut på gatorna för att försvara den. De som kom ut för att försvara revolutionen har lidit under samma förhållanden som de som protesterar mot revolutionen och många kan likväl vara kritiska till regeringens politik, vissa beslut och mot byråkratin. Men när det väl gäller vet de att de måste komma ut för att försvara revolutionen.
Vad betyder dessa händelser?
Det måste sägas att händelserna den 11 juli är betydelsefulla. Om man bortser ifrån de imperialistiska mediernas överdrifter så är detta de största protesterna sedan maleconaza 1994. Och de nuvarande protesterna sker under en period av djup ekonomisk kris där revolutionens ledarskap inte har samma auktoritet som den hade då.
Vad är orsaken till den ekonomiska och sociala kris som Kuba genomgår idag? Det är en kombination av historiska och nya problem. Problem som funnits länge: blockaden, revolutionens isolering i ett underutvecklat land och byråkratin.
Problem som uppkommit under de senaste åren: de ekonomiska åtgärder som Trump tog för att ytterligare försöka kväva revolutionen till döds (åtgärder som inte dragits tillbaka av Biden) och inte minst hur pandemin drabbat landet (inte bara vad gäller folkhälsan utan också hur den drabbat turismen, en av de främsta källorna till inkomster av dollar för Kuba). Vi tog upp båda dessa faktorer i en artikel som publicerades i oktober förra året.
Till detta måste man lägga effekten av de åtgärder som den kubanska regeringen tog i januari som svar på den väldigt djupa ekonomiska krisen, samt under den senaste tiden den stora ökningen av covid-19 fall på grund av nya mutationer.
Problemen är allvarliga – mycket allvarliga. Men för att förstå vad som är lösningen måste vi förstå orsaken till problemen. Den främsta orsaken är blockaden. Den andra är den totalt ojämlika relationen mellan Kubas planerade ekonomi och den kapitalistiska omvärlden. Den tredje är pandemin som orsakat både en hälsokris och en ekonomisk kris. Och slutligen har vi den byråkratiska styrningen av ekonomin som leder till slöseri, ineffektivitet, lättja med mera.
Ställda inför en sådan här situation, vilken hållning bör vi som revolutionärer ha? Först och främst måste vi vara tydliga med att de protester som kallades av Luis Otero Alcántara och andra liknande personer är öppet kontrarevolutionära, även om de försöker utnyttja missnöjet som finns med de väldigt svåra objektiva förhållanden som råder. Problemen och nöden är verkliga och genuina. Men protesterna under slagorden "hemland och liv" och "ned med diktaturen" är kontrarevolutionära. Det finns utan tvekan förvirrade element som deltar. Men mitt i all denna förvirring är det ofrånkomligt att de som dominerar dessa protester, från ett politiskt perspektiv, är kontrarevolutionära. De är organiserade, motiverade och har tydliga mål. Därför är det nödvändigt att ställa sig mot dem och försvara revolutionen. Om de som står bakom dessa protester (och deras rådgivare i Washington) uppnår sina mål – störtandet av revolutionen – så kommer de hälsomässiga och ekonomiska problem som den kubanska arbetarklassen lider under inte lösa sig. Tvärtom kommer de att förvärras. Det räcker med att se till Bolsonaros Brasilien eller grannlandet Haiti för att övertyga sig om detta.
I den kamp som nu inleds på Kuba står vi ovillkorligen på den kubanska revolutionens sida. Vi ser redan nu hur gusanos i Florida kräver en militär intervention. Under en presskonferens i Miami uppmanade borgmästarna i Miami och Miami-Dade County Biden att intervenera på Kuba "inom Monroe-doktrinens ramverk".
Men vårt ovillkorliga försvar för den kubanska revolutionen innebär inte att vi är okritiska. I debatten om vilket som är det mest effektiva sättet att försvara den kubanska revolutionen står vi tydligt för ett klassbaserat och internationalistiskt perspektiv och för arbetardemokrati.
För det andra måste det sägas klart och tydligt att de metoder som byråkratin försöker använda för att lösa problemen som revolutionen står inför är otillräckliga och i många fall kontraproduktiva (exempelvis den ekonomiska omorganiseringen). Pro-kapitalistiska åtgärder försvagar planeringen och det statliga ägandet. Det ökar den sociala differentieringen och stärker de kapitalistiska elementen på Kuba. Detta skapar en social bas för sådana här protester. Bristen på arbetardemokrati leder inte bara till en desorganisering av ekonomin, det göder också lättja, ointresse och ineffektivitet.
Metoderna som byråkratin använder för att svara på de kontrarevolutionära provokationerna är också i många fall kontraproduktiva. Censur, byråkratiska restriktioner och godtycklighet är inga bra sätt att försvara revolutionen när det som behövs är politisk diskussion, en revolutionär ideologisk upprustning, ansvarsutkrävande och arbetardemokrati.
Våra paroller måste vara:
- Försvara den kubanska revolutionen!
- Ned med den imperialistiska blockaden – hands off Kuba!
- Nej till återinförandet av kapitalism – för mer socialism!
- Mot byråkrati – för arbetardemokrati och arbetarkontroll!