Nu slår man återigen på krigstrumman i Washington, och dess makabra musik varnar om en nära förestående amerikansk attack mot Syrien. I Storbritannien ekar samma toner villigt från den trogna vapendragaren David Cameron. Det brittiska parlamentet förväntades backa upp en militär intervention vid ett krismöte torsdag den 29 augusti, men koalitionsregeringen led ett förödmjukande nederlag i omröstningen.
En direkt imperialistisk intervention innebär en grundläggande förändring i situationen i Syrien. Det stegrande sekteristiska inbördeskriget har slagit undan den revolutionära potential som fanns i de protester mot regimen som började i januari 2011, inspirerade av den arabiska vårens händelser.
Fångad i det blodiga inbördeskrigets mekanismer, har revolutionen blivit skoningslöst nedtrampad. Den sekteristiska stegringen stärkte Assadregimens grepp över alawitiska och kristna minoriteter, men även över den urbana befolkningen som hotas av den större vågen av fundamentalistisk sunni-islamistisk reaktion inom oppositionen. Reaktionen tog över på båda sidor.
När oppositionen skiftat från att vara en massrörelse bland ungdomar mot förtryckarregimen till en militär kamp, blev folkmassorna åsidosatta och därmed neutraliserades den revolutionära ungdomens förmåga att appellera till folket och med hjälp av klasskamp slå sönder den sekteristiska barriären. Alltså blev frågan om vem som hade tillgång till vapen, utrustning, etc., alltmer betydelsefull inom oppositionens läger, vilket innebar att den svarta reaktionen tog över i form av sunni-jihadistiska arméer framförallt runt Jabhat Al-Nusra. Dessa arméer, som följdes av utländska legoknektar och drevs med hjälp av generösa donationer och vapen från Quatar och andra Gulfstater, hamnade i stridens frontlinjer. Alla kvarvarande revolutionära element har sedan dess antingen blivit fullständigt marginaliserade eller krossade.
Precis som vi varnade för i juni (se Marxist.com), valde USA-imperialismen till slut att öka sina direkta interventioner genom att ge vapen till och träna den fria syriska armén, i ett desperat försök att ändra maktbalansen inom oppositionen och förhindra jihadisterna från att konsolidera sin ledande position.
Detta försök var för litet, och kom för sent. Obama misslyckades fullständigt att vinna kongressens uppbackning, samtidigt som den militära situationen snabbt svängde till Asssadregimens fördel – den håller tydligt på att vinna kriget -- vilket tvingar den amerikanska imperialismen till en mer direkt intervention för att sakta ner och slutligen förhindra konsolideringen av den syriska regimens militära frammarsch.
Nyckeln till att förstå den nuvarande situationen ligger precis i den dramatiska vändningen i händelserna på det syriska stridsfältet.
Använder Assadregimen kemiska vapen?
På onsdag den 21 augusti kom nyheten om en attack med Sarin – eller någon annan kemisk gas – som dödat hundratals civila i ett oppositionskontrollerat område i Damaskus. Nästan omedelbart (och i vissa fall till och med innan den påstådda attacken ägt rum) publicerades videos som visade mängder med lik och sjukhus fulla av lidande civila, särskilt barn, med påståendet att attacken genomfördes av regeringsstyrkor.
Rättfärdigandet för den tillkännagivna amerikanska attacken baseras på påstådda "bevis", insamlade i ännu en dokumentation av USA:s säkerhetstjänst som hävdar att Assadregimen använt kemiska vapen mot den civila befolkningen.
Under helgen därefter samlade USA:s president Obama sin nationella säkerhetsgrupp och beordrade den att förbereda en rapport som ska publiceras offentligt, innan några militära aktioner påbörjas. På måndagen uppgav den amerikanska utrikesministern John Kerry att bevisningen "skriker ut" att kemiska vapen användes i Syrien, och att Syriens användnig av kemiska vapen borde "chocka världens samvete".
Som har sagts många gånger de senaste månaderna från amerikanska regeringskällor, och upprepats av en vice nationell säkerhetsrådgivare till Obama den 14 juni, "strider användningen av kemiska vapen mot internationella normer och går över gränser som har existerat i den internationella samfundet under årtionden" – vilket därmed innebär en lyckosam ursäkt för att stödja planer för en attack på Syrien.
Vi vet inte om det finns ett enda korn av sanning i denna "dokumentation". Både den syriska armén och de beväpnade oppositionsgängen har mest troligt tillgång till kemiska vapen. Om kemiska vapen överhuvudtaget användes i just denna attack, så kan det ha varit ett tragiskt misstag från den syriska arméns sida, som vissa kommentatorer föreslagit, eller en desperat aktion som har spunnit ur kontroll genomförd av en av fraktionerna i den beväpnade oppositionen i syfte att provocera fram amerikansk intervention – eller så kan det helt enkelt vara falskt.
Men säkert är att det inte finns något intresse att göra sanningen känd, varken från USA:s regering – som desperat behöver en ursäkt för att intervenera – eller från de demoraliserade arméerna i den beväpnade oppositionen, som ser en amerikansk intervention som det enda sättet att rädda sina chanser att vända kriget.
Till den som hyser hopp om att FN skulle kunna spela en roll i att förhindra att konflikten eskalerar (vilket tyvärr verkar vara fallet bland de flesta av ledarna för den internationella vänstern och fackföreningsrörelsen), räcker det att upprepa det vi konstaterade i juni: "FN är irrelevant. Diplomatin har blivit åsidosatt av händelserna på slagfältet. Kriget kommer nu att avgöra allt."
Å andra sidan, kan vi inte nog betona att Assadregimen inte behöver använda kemiska vapen för att krossa sina fiender – och faktum är att det vore fullständig galenskap för den att göra det, eftersom det ger USA en mycket efterlängtad ursäkt för att direkt intervenera i konflikten.
Styrkebalansen i detta krig har vänt dramatiskt under de senaste månaderna och den syriska armén har visat sig vara mycket förmögen att övermanna oppositionens beväpnade kapacitet.
"I krig är sanningen alltid det första offret" lyder den ökända frasen som sägs härröra från Aischylos – men till och med i jämförelse med krigspropagandans låga standard, framstår detta som en fullständig fars.
Denna situation kan inte låta bli att påminna oss om den "dokumentation" som George Bush och Tony Blair dyrt och heligt svor på – och dyrt och heligt ljög om – som sa att Saddam Husseins irakiska regim hade "massförstörelsevapen", vilket skulle rättfärdiga den amerikanska anfallet mot Irak 2003.
Vilka är den amerikanska imperialismens egentliga mål?
Men poängen rör inte bara om kemiska vapen har blivit använt eller inte och av vem de i sådana fall använts. Efter mer än 100 000 dödsfall i detta blodiga inbördeskrig i Syrien under de senaste två åren, har den amerikanska regeringen plötsligt blivit oerhört bekymrad över mördandet av kvinnor, barn och oskyldiga civila generellt. Hur många har tidigare blivit slaktade av de vapen som imperialisterna gett till den ena eller andra sidan i detta blodiga proxykrig – utomstående parter understödjer olika sidor i inbördeskrig – med Ryssland och Iran som stödjer Assadregimen och den oheliga alliansen med USA, Storbrittanien, Frankrike, Quatar och Saudiarabien på andra sidan?
Antalet döda talar för sig själv. Spelar det någon roll att barn blir avrättade på gatorna eller framför sina föräldrar av reaktionära banditer för att de brutit mot så kallat islamiska lagar, eller blir dödade i någon av de många bombräderna mot hela stadsdelar som utförs av rebellerna (eller av den syriska armén), med "konventionella" vapen? Spelar det någon roll att hela familjer tillfångatas och låses in i en byggnad så som hände i Khalidiya bara på grund av att de råkar vara av kristen eller alawitisk härkomst? Detta passerar tydligen inte det imperialistiska krigets "röda linje".
Och kommer de amerikanska "intelligenta" missilerna skilja mellan militärer och civila när de utraderar delar av syriska städer i ett hav av eld? Vem kommer att ta konsekvenserna för förstörelsen av infrastruktur, kommunikation, energi och vattenreserver, och de långsiktiga katastrofala konsekvenserna av det "kirurgiska" användandet av amerikanska "konventionella" massförstörelsevapen (som det utarmade uran i bomberna som fälldes över forna Jugoslavien)? Det kommer vara samma barn och civila som dessa stinkande hycklare påstår sig försvara.
Hur kommer dessa barn och civila hjälpas av en störtflod av missiler som möter deras land? Men framförallt – vilka är de egentliga målen för den imperialistiska interventionen?
Det påstådda målet att slå mot den syriska regimens militära tillgångar som en "varning att inte använda kemiska vapen" är skrattretande. Deras förevändning är även att förstöra lagren av kemiska vapen, som om den syriska armén väntat tålmodigt och gett de amerikanska militärstrategerna utrymme att ta god tid på sig de senaste månaderna – utan att ha vidtagit enkla motåtgärder för att skydda sina lager av vapen och försvara sin militära förmåga från luftangrepp.
Kanske ges en glimt av de riktiga målen med hotelsen om militär attack från denna kommentar, som publicerades på söndagen av New York Times:
"Men Obamaadministrationen borde motstå frestelsen att intervenera kraftfullare i det syriska imbördeskriget. En vinst från endera sida skulle vara precis lika oönskad för USA."
"I detta läge är ett förlängt dödläge den enda utgången som inte skulle vara skadlig för amerikanska intressen." (NYT, 25 augusti)
Det mest sannolika målet med en amerikansk intervention verkar vara att kraftigt förminska den syriska arméns möjlighet att dra nytta av den styrfart som de fått i sin offensiv mot oppositionsarméerna. De amerikanska militärstrategerna försöker köpa sig lite tid så att de kan omorganisera och återetablera en situation med dödläge, där kriget fortsätter utan att någon av deltagarna kan vinna det. Detta scenario skulle öppna upp möjligheten för imperialisterna att manövrera och nå en överenskommelse bakom ryggen på det lidande folket genom diplomati och så kallade "fredskonferenser". Det är alltså adjö till skriken om att försvara obeväpnade barn och civila från hotet om den monstruösa Assadregimen!
Det är en farlig – till och med en desperat – åtgärd från den amerikanska imperialismens sida, som i bästa fall blir ineffektiv och drar in dem i betydligt större deltagande i konflikten – vilket amerikanska militärstrateger är rädda för. Det syriska kriget har redan karaktären av ett proxykrig mellan viktiga imperialistmakter i regionen.
Enligt vissa källor har den ryska militären redan skeppat avancerade S-300 luftvärnsrobotar till Assad, som sköts av ryska tekniker. Vad konsekvenserna skulle vara av att en amerikansk flygattack dödade ryska soldater kan man bara spekulera kring. Den amerikanska attacken kan ske från de fyra missilbestyckade jagare som den amerikanska flottan placerat i området under de senaste dagarna. Men USA:s kapacitet att attackera Syrien inkluderar luftvärnsbaser i flera medelhavsländer, bland dem Turkiet.
Delvis som svar på detta har Ryssland, för första gången på årtionden, annonserat att man ska etablera permanent närvaro i Medelhavet och har flyttat flera stora landstigningsfartyg, förrådsfartyg och jagare till området.
Genom internationell media ser vi början till en propagandakampanj riktad mot den allmänna opinionen, för en direkt militär intervention från den amerikanska imperialismen och dess mindre partners.
Det är ett grundläggande ansvar för revolutionärer internationellt att avslöja imperialismens verkliga intressen och motsätta sig interventionen, som inte har något med humanitära överväganden att göra. Det syriska folket är bara pjäser i imperialistmakternas cyniska schackspel.
Imperialismen har inget att erbjuda det syriska folket och arbetarmassorna i mellanöstern. Under de senaste tre åren har miljoner tagit till gatan för att kräva anständiga levnadsvillkor, arbete, bröd, anständighet, ett slut på korruptionen och de brutala repressiva regimerna. De revolutionära styrkorna har lyckats störta vissa av dessa hatade regimer, men har än så länge misslyckats med att störta det system som skapade dem och de härskande klasser som tjänat på dem. I vissa fall, som i Libyen och Syrien, har priset för detta misslyckande varit inbördeskrig och blodig reaktion, och vi har sett att till och med folkmassornas mest grundläggande strävanden aldrig kan uppnås inom det kapitalistiska systemet.
Vår uppmaning till den syriska ungdomen och arbetarklassen, oavsett religiösa eller etniska skiljelinjer, är att varken lita på Assad eller på den reaktionära oppositionen och islamisterna, utan att förbereda för att ansluta er till era bröder och systrar och mellanösters folkmassor i den gemensamma kampen mot kapitalism och imperialistiskt förtryck. Större revolutionära anstormningar förbereds i hela regionen, och det är genom detta som vägen mot befrielsen av arabvärldens folkmassor går.