Vad är historiematerialism?

Detta är det tredje kapitlet i Vad är marxism? av Alan Woods och Rob Sewell – den bästa introduktionen till marxismen på svenska. Boken finns att beställa på Bokförlaget Stormklockan.

[Source]

Alla håller med om att hela universum är lagbundet – från de minsta partiklarna till de mest avlägsna galaxerna, och de processer som styr alla arters evolution. Varför skulle vi då acceptera att detta, av någon konstig anledning, inte skulle gälla vår egen historia? Den marxistiska metoden analyserar de dolda drivkrafter som det mänskliga samhällets utveckling bygger på, från de tidigaste stamsamhällena fram till modern tid. Den metod med vilken marxismen spårar denna slingrande väg kallas den materialistiska historieuppfattningen.

En vetenskaplig syn på historien

De som förnekar att det finns lagar som styr människans sociala utveckling ser alltid historien från en subjektiv och moralistisk synvinkel. Men utöver isolerade fakta är det nödvändigt att urskilja övergripande tendenser, övergångarna från ett samhälls­system till ett annat och försöka förstå de grundläggande drivkrafterna bakom dessa övergångar. Den viktigaste förutsättningen för vetenskap i allmänhet är att kunna se längre än det enskilda och nå det generella.

Före Marx och Engels såg de flesta historien som en serie osammanhängande eller, för att använda en filosofisk term, ”slumpartade” händelser (tillfälligheter). Det fanns ingen allmän förklaring och historien hade inga inneboende lagar. Genom att fastställa det faktum att all mänsklig utveckling i grund och botten utgår från produktivkrafternas utveckling ställde Marx och Engels för första gången studiet av historien på en vetenskaplig grund.

Denna vetenskapliga metod gör det möjligt att förstå historien som en del av en tydlig och sammanhängande process, snarare än som en rad slumpartade och oförutsedda händelser. Historien består av en rad handlingar och reaktioner som täcker politiken, ekonomin och hela spektrat av samhällets utveckling. Att blottlägga det komplexa dialektiska förhållandet mellan alla dessa fenomen är historiematerialismens uppgift. Mänskligheten förändrar ständigt naturen genom sitt arbete, och genom detta även sig själv.

En karikatyr av marxismen

Under kapitalismen tenderar vetenskapen att bli mindre vetenskaplig ju närmare samhället den kommer. De så kallade samhällsvetenskaperna (sociologi, ekonomi, politik) och den borgerliga filosofin tillämpar i allmänhet inte en vetenskaplig metod. Därför ägnar den sig åt illa dolda försök att rättfärdiga kapitalismen, eller åtminstone misskreditera marxismen (vilket i sista hand är samma sak).

Trots de borgerliga historikernas ”vetenskapliga” anspråk återspeglar historieskrivandet oundvikligen en klasståndpunkt. Det är ett faktum att krigens historia skrivs av vinnarna – och det gäller även kriget mellan klasserna. Utgången i dessa konflikter påverkar historikerns urval och tolkning av händelserna, men också vad han eller hon tror att läsaren vill läsa. Dessa uppfattningar kommer i sista hand alltid att påverkas av intressena hos en klass eller grupp i samhället.

När marxister ser på samhället låtsas de inte vara neutrala, utan ger alltid sitt stöd till de utsugna och förtryckta klassernas kamp. Detta utesluter inte på något sätt vetenskaplig objektivitet. En kirurg som utför en svår operation är fast besluten att rädda livet på sin patient. Han är långt ifrån opartisk till utfallet. Men just därför skiljer han på de olika lagren av organismens vävnad med extrem noggrannhet. På samma sätt strävar marxister efter att göra en så exakt vetenskaplig analys av sociala processer som möjligt för att med framgång kunna påverka utfallet.

Ofta görs försök att misskreditera marxismen genom att måla upp en karikatyr av dess metod för att analysera historien. Ingenting är så enkelt som att bemöta argument som man lagt i munnen på sin motståndare. Den vanligaste förvrängningen är att Marx och Engels ”reducerade allt till att handla om ekonomi”. Denna mekaniska karikatyr har ingenting att göra med marxismen. Om detta verkligen var fallet skulle vi inte behöva bedriva en mödosam kamp för att förändra samhället. Kapitalismen skulle kollapsa av sig själv och det nya samhället skulle falla på plats, precis som ett moget äpple kan trilla i huvudet på den som sover under ett träd. Men historiematerialismen har ingenting gemensamt med fatalism.

Denna i grunden absurda uppfattning besvarades i följande utdrag ur Engels brev till Bloch:

”Enligt den historiematerialistiska grundsynen är det verkliga livets produktion och reproduktion de faktorer som till sist avgör historiens gång. Varken Marx eller jag har någonsin hävdat något annat på denna punkt. Om någon vill förvränga detta till att det ekonomiska momentet skulle vara det ensamt avgörande, blir hela satsen genast abstrakt, absurd och intetsägande.” (Brev från Engels till J. Bloch, 21 september 1890)

I Den heliga familjen, som skrevs innan Kommunistiska manifestet, förklarade Marx och Engels sitt förakt för idén om ”historien” som oberoende av individer, och förklarar att detta bara var en tom abstraktion:

”Historien gör ingenting, den ’innehar ingen enorm rikedom’, den ’utkämpar inga strider’. Det är människan, den verkliga, levande människan som gör allt detta, som äger och strider; ’historien’ är inte en egen person som använder människan som ett medel för att uppnå sina egna syften; historien är ingenting annat än människans handlingar för att uppnå sina mål.” (Marx och Engels, Den heliga familjen, kapitel VI)

Marxismen förklarar individens roll som en del av ett givet samhälle som följer vissa objektiva lagar, och att individer i sista hand representerar en särskild klass intressen. Idéerna har ingen självständig existens, och ingen egen historisk utveckling. ”Det är inte medvetandet som bestämmer livet”, skriver Marx i Den tyska ideologin, ”utan det är livet som bestämmer medvetandet.”

Fri vilja?

Människors idéer och handlingar är beroende av sociala relationer, vars utveckling inte beror på människors subjektiva vilja utan äger rum enligt bestämda lagar. Dessa sociala relationer återspeglar i sista hand behovet att utveckla produktivkrafterna. Hur dessa faktorer hänger samman utgör en komplex väv som ofta är svår att se. Studiet av dessa relationer är grunden för den marxistiska historieteorin.

Människor är inte marionetter som styrs av ”blinda historiska krafter”, men kan ändå inte agera helt fritt. De kan inte forma sina öden oberoende av de villkor som ges av den ekonomiska, vetenskapliga och tekniska utvecklingen. I Louis Bonapartes adertonde Brumaire förklarar Marx:

”Människorna skapar sin egen historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande. Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna.”

Senare uttryckte Engels samma idé på ett annat sätt:

”Hurudan historiens gång än är, gör människorna sin historia på följande sätt: var och en fullföljer sina egna, medvetna avsedda syften, och resultaten av dessa många, i olika riktningar verkande viljor och deras mångfaldiga inverkan på yttervärlden är just historien.” (Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut)

Marxismen hävdar – och detta påstående kan knappast förnekas – att ett givet socioekonomiskt systems livskraft i sista hand bestäms av dess förmåga att utveckla produktionsmedlen, det vill säga den materiella grund som samhället, kulturen och civilisationen bygger på.

Uppfattningen att produktivkrafternas utveckling är grunden för all samhällelig utveckling är en sådan självklar sanning att det är minst sagt anmärkningsvärt att vissa människor fortfarande ifrågasätter den. Man behöver inte vara särskilt intelligent för att förstå att människor – innan de kan ägna sig åt konst, vetenskap, religion eller filosofi – först måste ha mat att äta, kläder att ha på sig och hus att leva i. Alla dessa saker måste tillverkas av någon, på något sätt. Och det är lika uppenbart att ett givet socioekonomiskt systems livskraft i sista hand kommer att bestämmas av dess förmåga att åstadkomma detta.

I Till kritiken av den politiska ekonomin förklarar Marx förhållandet mellan produktivkrafterna och ”överbyggnaden” på följande sätt:

”I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter … Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.”

Som Marx och Engels var noga med att understryka, är historiens aktörer inte alltid medvetna om sina drivkrafter och försöker i stället motivera dem med en eller annan förklaring. Men sådana drivkrafter existerar och har sin grund i den verkliga världen.

Av detta kan vi se att historiens utveckling och riktning har formats – och formas fortfarande – av olika samhällsklassers kamp för att forma samhället i enlighet med sina egna intressen, och de klasskonflikter som detta leder till. Som det står i början av Kommunistiska manifestet: ”Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp.” Historiematerialismen förklarar att det är klasskampen som för samhällets utveckling framåt.

Marx och Darwin

Vår art är en produkt av en evolution som pågått under mycket lång tid. Evolutionen är naturligtvis inte ett resultat av någon slags intelligent design i syfte att skapa människor. Det finns ingen förutbestämd plan som bygger på gudomligt ingripande eller någon form av teleologi, men det står klart att evolutionens lagar, som är inneboende i naturen, faktiskt bestämmer utvecklingen från enklare former av liv till mer komplexa former.

De tidigaste livsformerna bar redan embryot till all framtida utveckling inom sig. Det är möjligt att förklara utvecklingen av ögon, ben och andra organ utan att hänvisa till någon förutbestämd plan. I ett visst skede utvecklas det centrala nervsystemet och en hjärna. Med Homo sapiens når vi slutligen det mänskliga medvetandet. Materien blir medveten om sig själv. Detta är den viktigaste revolutionen sedan organisk materia (liv) utvecklades från oorganisk materia.

Charles Darwin förklarade att arterna inte är oföränderliga, utan att de har ett förflutet, en nutid och en framtid, att de förändras och utvecklas. På samma sätt förklarar Marx och Engels att inget givet samhällssystem varar för evigt. Evolutionsteorin förklarar hur olika livsformer har dominerat planeten under mycket långa perioder, men dött ut när de materiella villkor som bestämde deras evolutionära framgång förändrats. Dessa tidigare dominerande arter har ersatts av andra arter som tidigare verkade obetydliga, och till och med av arter som inte ens verkade ha några utsikter om att överleva.

Numera är idén om ”evolution” allmänt accepterad, åtminstone bland utbildade människor. Darwins idéer som var så revolutionerande under sin tid, tas i dag nästan för givna. Evolutionen förstås emellertid i allmänhet som en långsam och gradvis process utan avbrott eller våldsamma omvälvningar. I politiken används liknande argument ofta som ett rättfärdigande för reformismen. Tyvärr bygger de på ett missförstånd. Än i dag missförstås evolutionens verkliga mekanismer.

Detta är knappast förvånande eftersom Darwin själv inte förstod dem. Det var först på 1970-talet som Stephen J. Gould gjorde nya upptäckter inom paleontologin och upptäckte teorin om avbruten jämvikt, som visar att evolutionen inte är en gradvis process. Det finns långa perioder då man inte ser några stora förändringar, men vid ett givet tillfälle bryts evolutionslinjen av en explosion; en verklig biologisk revolution som kännetecknas av en massutrotning av vissa arter och en snabb utveckling av andra.

Vi ser liknande processer i socioekonomiska systems uppgång och fall. Analogin mellan samhälle och natur är naturligtvis bara ungefärlig. Men redan den mest ytliga undersökning av historien visar att idén om att förändringar sker gradvis är grundlös. Precis som naturen genomgår samhället längre perioder av långsam och gradvis förändring. Men också här bryts linjen av explosiva händelser – krig och revolutioner – där förändringsprocessen accelererar enormt. Dessa händelser är i själva verket den historiska utvecklingens huvudsakliga drivkraft. Orsaken till revolutioner är det faktum att ett visst socioekonomiskt system har nått sina gränser och inte längre kan utveckla produktivkrafterna.

Historien har mer än en gång gett oss exempel på hur till synes mäktiga stater kunnat kollapsa på väldigt kort tid. Den visar också hur närapå enhälligt fördömda politiska, religiösa och filosofiska idéer kommit att dominera bland den nya revolutionära makt som uppstått för att ersätta den gamla. Vi bör därför inte låta oss oroas av det faktum att det bara är en liten minoritet som står för marxismens idéer i dag. Varje stor idé i historien har alltid börjat som en hädisk minoritetsuppfattning, och det gäller marxismen i dag lika mycket som kristendomen för 2000 år sedan.

De ”evolutionära anpassningar” som ursprungligen gjorde det möjligt för slaveriet att ersätta barbariet, och senare för feodalismen att ersätta slaveriet, förvandlas till sist till sin motsats. Just de egenskaper som gjorde att kapitalismen kunde ersätta feodalismen och bli det dominerande socioekonomiska systemet har nu börjat orsaka dess sönderfall. Kapitalismen uppvisar alla de symptom som vi förknippar med ett socioekonomiskt system på nedgång. På många sätt liknar dagens situation romarrikets nedgångsperiod så som den beskrivs i Edward Gibbons klassiska verk. I den period som öppnar upp sig framför oss är det kapitalistiska systemet på väg mot sin egen död.

Socialismens utveckling från utopi till vetenskap

Genom att tillämpa den dialektiska materialismens metod på historien blir det omedelbart uppenbart att mänsklighetens historia följer sina egna lagar, och att den därför går att förstå som en process. Olika socioekonomiska systems uppgång och fall kan förklaras vetenskapligt genom deras förmåga eller oförmåga att utveckla produktionsmedlen och därigenom driva den mänskliga kulturen framåt och öka mänsklighetens herravälde över naturen.

Men vilka lagar styr historiska förändringar? Precis som livets utveckling har inneboende lagar som kan förklaras, och har förklarats – först av Darwin och mer nyligen av de snabba framstegen inom genetiken – har även det mänskliga samhällets utveckling sina egna inneboende lagar. Dessa lagar förklarades av Marx och Engels. I Den tyska ideologin, som skrevs innan Kommunistiska manifestet, förklarade Marx:

”Den första förutsättningen för all mänsklig historia är naturligtvis existensen av levande mänskliga individer. Det första sakförhållande som kan fastställas är således dessa individers fysiska egenskaper och deras därav betingade förhållande till den övriga naturen … Man kan säga att människorna skiljer sig från djuren genom medvetandet, genom religionen eller genom vad som helst annars. I verkligheten upphör de att vara djur så snart som de börjar producera sina livsförnödenheter, ett steg som betingas av deras kroppsliga organisation. Genom att människorna producerar sina livsförnödenheter, producerar de indirekt själva sina materiella liv.”

I Socialismens utveckling från utopi till vetenskap, som skrevs långt senare, ger Engels ett mer utvecklat uttryck för dessa idéer. Här har vi en briljant och koncis redogörelse för de grundläggande principerna för historiematerialismen:

”Den materialistiska historieuppfattningen utgår från den satsen, att produktionen – och efter produktionen utbytet av dess produkter – utgör grundvalen för alla samhällsordningar, att i varje historiskt uppträdande samhälle produktfördelningen, och med den den sociala uppdelningen i klasser eller stånd, rättar sig efter frågan, vad och hur man producerar och hur det producerade utbytes. I enlighet härmed måste man söka de yttersta orsakerna till alla samhälleliga förändringar och politiska omvälvningar inte i människornas hjärnor, inte i deras ökade insikt i den eviga sanningen och rättvisan, utan i förändringar i produktions- och utbytessättet.”

Till skillnad från Robert Owens, Saint-Simons och Fouriers utopiskt socialistiska idéer bygger marxismen på en vetenskaplig syn på socialismen. Marxismen förklarar att nyckeln till varje samhälles utveckling är produktivkrafternas utveckling: arbetskraften, industrin, jordbruket, tekniken och vetenskapen. Varje nytt samhällssystem – slaveri, feodalism och kapitalism – har bidragit till att ta det mänskliga samhället framåt genom att det utvecklat produktivkrafterna.

Historiematerialismens grundläggande utgångspunkt är att den yttersta källan till mänsklig utveckling är produktivkrafternas utveckling. Detta är en oerhört viktig slutsats eftersom det bara är genom den som vi kan komma fram till en vetenskaplig historieuppfattning. Marxismen hävdar att det mänskliga samhällets utveckling under miljontals år har varit progressiv i den meningen att den ökat mänsklighetens makt över naturen och därmed skapat de materiella förutsättningarna för att människan ska kunna uppnå verklig frihet. Men detta har aldrig gått i en rak linje, som viktorianerna (med deras vulgära och odialektiska syn på utveckling) felaktigt trodde. Den historiska utvecklingslinjen kan peka såväl uppåt som nedåt.

Om man förnekar det materialistiska synsättet kan man bara förklara historiska händelser med en enda drivkraft, nämligen den roll som spelas av enskilda individer – ”stora män” (eller kvinnor). Med andra ord landar man i en idealistisk och subjektiv syn på den historiska processen. Detta var de utopiska socialisternas ståndpunkt, som trots sina lysande insikter och genomträngande kritik av den rådande samhällsordningen aldrig förstod den historiska utvecklingens grundläggande lagar. För dem var socialismen bara en ”bra idé” som hade kunnat uppfinnas för tusen år sedan lika gärna som någon gång i framtiden. Om den hade upptäckts för tusen år sedan skulle mänskligheten sannerligen ha sluppit många problem!

Det är omöjligt att förstå historien genom att basera sig på subjektiva tolkningar av historiska personligheter. Låt oss ta ett exempel. De tidiga kristna, som förutspådde världens undergång och Kristi återkomst stup i kvarten, var motståndare till privategendom. De praktiserade en slags kommunism inom sina samfund (även om deras kommunism var av utopiskt slag och byggde på konsumtion, inte produktion). Deras tidiga kommunistiska experiment ledde ingenstans – och kunde inte heller göra det – eftersom produktivkrafternas utveckling på den tiden var för låg för att möjliggöra utvecklingen av ett verkligt kommunistiskt samhälle.

Under den engelska revolutionen trodde Oliver Cromwell innerligt att han kämpade för varje individs rätt att tillbe Gud så som de själva önskade. Men historiens gång visade att Cromwells revolution var det avgörande steget i den engelska borgerlighetens väg till makten. Det konkreta stadium som produktivkrafternas utveckling befann sig på i 1600-talets England gjorde att det var den enda möjliga utgången.

Den franska revolutionens ledare kämpade 1789–93 under parollen ”frihet, jämlikhet och broderskap”. De trodde sig kämpa för ett system baserat på rättvisans och logikens eviga lagar. Men oavsett deras avsikter och idéer beredde jakobinerna vägen för borgerlighetens herravälde i Frankrike. Ur en vetenskaplig synvinkel var, återigen, inget annat resultat möjligt vid detta steg i samhällets utveckling.

Stadier i den historiska utvecklingen

Det mänskliga samhället har gått igenom tydligt urskiljbara steg. Varje steg bygger på ett visst produktionssätt som i sin tur uttrycker sig i ett bestämt system av klassrelationer. Dessa visar sig tydligt i en bestämd syn på samhälle, psykologi, moral, lag och religion.

Sambandet mellan samhällets ekonomiska bas och dess överbyggnad (ideologin, moralen, lagen, konsten, religionen, filosofin och så vidare) är inte enkelt och direkt, utan mycket komplicerat och till och med motsägelsefullt. De osynliga trådar som förbinder produktivkrafterna med klassrelationerna återspeglas på ett förvirrat och förvrängt sätt i människors medvetande. Idéer som har sitt ursprung i ett urtida förflutet kan dröja kvar i det kollektiva psyket under mycket lång tid och envist bita sig fast långt efter att den verkliga grund som de härstammar ifrån försvunnit. Religion är ett tydligt exempel på detta. Det inbördes förhållandet är dialektiskt sammanbundet.

Engels förklarade detta tydligt:

”När det gäller de ideologiska områden som svävar ännu högre upp i luften – religion, filosofi etc. – fanns det redan vid vår historias inledande skede ett färdigt begynnelsematerial av vad vi i dag närmast skulle kalla för fåneri. Dessa olika galna föreställningar om människans tillvaro, om naturen, om andar, magiska krafter etc., bygger ursprungligen oftast på ett negativt ekonomiskt element: den förhistoriska periodens låga ekonomiska utvecklingsstadium ses motsvarat och delvis till och med förorsakat av en tokig uppfattning om naturen. Och trots att den ekonomiska nödvändigheten i allt högre grad tvingat människan att förnya sina kunskaper om naturen, vore det säkerligen alltför fantasilöst att försöka hitta ekonomiska förklaringar till alla dessa primitiva dumheter.

Vetenskapens historia är historien om hur man steg för steg lyckats frigöra sig från detta nonsens – eller rättare sagt om hur man ersatt det med nytt men för var gång allt mindre vansinnigt nonsens. De som ombesörjer detta tillhör särskilda avdelningar inom arbetsdelningen och tycker sig arbeta inom ett fristående område. Och i den utsträckning de utgör en självständig grupp inom arbetsdelningen får deras produktioner, inklusive misstagen, en inverkan på hela samhällsutvecklingen, till och med den ekonomiska. Men icke desto mindre befinner de sig själva i sin tur under den ekonomiska utvecklingens dominans.” (Engels brev till C. Schmidt, 27 oktober 1890)

Och igen:

”Som en särskild sfär inom arbetsdelningen har filosofin emellertid under varje epok ett övertaget tankematerial att utgå ifrån. Där ligger förklaringen till att ekonomiskt efterblivna länder kan spela första fiolen inom filosofin.” (Ibid)

Ideologi, tradition, moral, religion och så vidare spelar alla en avgörande roll i att forma folks tänkande. Marxismen förnekar inte detta självklara faktum. I motsats till vad idealister tror är det mänskliga medvetandet generellt sett mycket konservativt. De flesta människor tycker inte om förändringar – och särskilt illa tycker man om plötsliga och våldsamma förändringar. Folk klamrar sig fast vid det de känner till och vant sig vid: idéer, religion, institutioner, moral, ledare och partier som funnits sedan tidigare. Rutiner, vanor och seder väger tungt på mänsklighetens axlar. Av alla dessa skäl släpar medvetandet efter händelseutvecklingen.

Men under vissa perioder tvingar stora händelser människor att ifrågasätta sina gamla föreställningar och antaganden. De väcks ur sin loja och apatiska likgiltighet och tvingas konfrontera verkligheten. I sådana perioder kan medvetandet förändras mycket snabbt. Detta är vad en revolution är. Den samhälleliga utvecklingslinjen – som under långa perioder kan förbli relativt konstant och obruten – har brutits av revolutioner, som är den nödvändiga drivkraften bakom mänsklighetens framåtskridande.

Mänsklighetens tidiga samhälle

Om vi undersöker hela den process som är mänsklighetens historia och förhistoria, är det första som slår oss hur långsamt vår art utvecklats. Människans eller de människoliknande varelsernas gradvisa evolution från djurets tillstånd till ett genuint mänskligt tog miljontals år. Det första avgörande språnget skedde när de första människoliknande individerna skilde ut sig från sina apliknande förfäder.

Den evolutionära processen är naturligtvis blind, det vill säga den har inget särskilt mål eller syfte. Men våra hominida förfäder hittade – först genom sin upprätta gång, sedan genom att med hjälp av händerna börja använda verktyg, och slutligen genom att själva tillverka dem – sin egen nisch i en specifik miljö som drev dem framåt.

För tio miljoner år sedan var apor den dominerande arten på planeten. De fanns i en stor variation – vissa bodde i träd, andra på marken, och det fanns en uppsjö av mellanliggande former. De frodades under de klimatförhållanden som rådde och som skapade en perfekt tropisk miljö. Sedan förändrades allt detta. För omkring sju eller åtta miljoner år sedan dog de flesta av dessa arter ut. Orsakerna till detta är fortfarande okända.

Forskningen om människans ursprung har under en lång tid försvårats av att det finns en idealistisk förutfattad mening som – eftersom den tydligaste skillnaden mellan människor och apor är hjärnan – envist hävdat att våra tidigaste förfäder måste ha varit apor med stora hjärnor. Denna teori om den ”stora hjärnan” dominerade fullständigt den tidiga antropologin. De spenderade många årtionden på att utan framgång söka efter den ”felande länken”, som de var övertygade om skulle vara ett fossilt skelett med en stor hjärna.

De var så övertygade att det vetenskapliga samfundet blev fullständigt grundlurade av ett av de största bedrägerierna i vetenskapens historia. Den 18 december 1912 påstods det att ett fragment av ett fossil från ett kranium och ett käkben var ”den felande länken – Piltdownmannen”. Detta hyllades som en stor upptäckt. Först 1953 avslöjade en grupp engelska forskare att Piltdownmannen var ett avsiktligt bedrägeri. I stället för att vara nästan en miljon år gamla visade det sig att kraniumfragmenten var 500 år gamla och att käken i själva verket tillhörde en orangutang.

Varför var det så lätt att lura det vetenskapliga samfundet? Svaret är att de ställdes inför något som de hade förväntat sig att hitta: ett tidigt, människoliknande kranium med en stor hjärna. I själva verket var det inte storleken på hjärnan, utan den upprätta gången (bipedalism) – vilken frigjorde händerna för arbete – som blev den avgörande vändpunkten i människans evolution.

Detta hade Engels redan förutspått i sitt briljanta arbete om människans ursprung: ”Arbetets andel i apans förvandling till människa”. Den berömda amerikanska paleontologen Stephen J. Gould skrev att det var synd att forskarna inte hade uppmärksammat vad Engels skrev, eftersom detta skulle ha besparat dem hundra år av felaktiga slutsatser. Upptäckten av Lucy, det fossila skelettet av en ung kvinna som tillhörde en ny art som kallas Australopithecus afarensis, visade att Engels hade rätt. Kroppsstrukturen från de tidiga hominiderna liknar våra egna (bäckenet, benen och så vidare), vilket bevisar deras bipedalism. Hjärnan var däremot inte mycket större än hos en schimpans.

Våra avlägsna förfäder var småväxta och långsamma i jämförelse med andra djur. De hade inga starka klor eller tänder. Människor kan inte föda mer än ett barn per år och det mänskliga spädbarnet är dessutom fullständigt hjälplöst vid födseln. Delfiner föds simmande, boskap och hästar kan gå inom några timmar efter födseln och lejon kan springa inom 20 dagar efter födseln. Jämför detta med ett mänskligt spädbarn som behöver flera månader bara för att kunna sitta upp utan stöd. Mer avancerade färdigheter som att springa och hoppa tar flera år för en nyfödd människa att utveckla.

På savannen i östra Afrika hade vår art därför långt färre fördelar än sina konkurrenter. Det manuella arbetet, i kombination med vår samhälleliga organisation byggd på samarbete och det språk som följer med det, var den avgörande faktorn i människans evolution. Tillverkningen av stenverktyg gav våra tidiga förfäder en viktig evolutionär fördel och påverkade samtidigt hjärnans utveckling.

Den första perioden, som Marx och Engels kallade barbari, präglades av en extremt långsam utveckling av produktionsmedlen, produktion av stenverktyg och en existens som jägare-samlare. På grund av detta är utvecklingslinjen under en mycket lång tid i stort sett plan. Livet som jägare-samlare var hela mänsklighetens produktionssätt och villkor under vår tidigaste historia. De överlevande rester som fram till helt nyligen kunde observeras i vissa delar av världen ger oss viktiga ledtrådar och insikter om ett sedan länge bortglömt sätt att leva.

Det stämmer till exempel inte att människor till sin natur är egoistiska. Om detta vore fallet skulle vår art ha dött ut för över två miljoner år sedan. Det var instinkten att samarbeta som höll samman gruppen i svåra tider. De tog hand om små barn och deras mödrar, och respekterade klanens äldre som bar med sig gruppens kollektiva minnen och erfarenheter. Som Anthony Burnett påpekar var begreppet privategendom helt okänt för våra tidiga förfäder:

”Kontrasten mellan människan och andra arter är lika tydlig om vi jämför det territoriella beteendet hos djur med människornas markägande. Territorier upprätthålls av formella signaler som är gemensamma för en hel art. Varje vuxen eller grupp inom varje art har ett territorium. Människor visar ingen sådan enhetlighet: även inom en och samma gemenskap kan stora områden ägas av en person, medan andra inte äger något. Det förekommer än i dag ägande av människor. Men i vissa länder är det privata ägandet begränsat till personliga ägodelar. Inom några stammar är till och med mindre ägodelar gemensamma. Människan har i själva verket inte mer av en ’ägodelsinstinkt’ än någon ’instinkt att stjäla’. Självklart är det lätt att uppfostra barn att bli giriga, men formen av habegär och i vilken utsträckning den är sanktionerad av samhället varierar kraftigt från ett land till ett annat, och från en historisk period till en annan.” (Anthony Burnett, The Human Species, s. 142)

Kanske är ordvalet ”barbari” olyckligt i dag på grund av de negativa associationer det har fått. Den engelske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes beskrev våra tidiga förfäders liv som en ”ständig rädsla och risk för våldsam död, och människans liv var ensamt, fattigt, otäckt, djuriskt och kort”. Utan tvekan var deras liv svårt, men dessa ord kan knappast ge rättvisa åt våra förfäders levnadssätt. Den kenyanska antropologen och arkeologen Richard Leakey skriver:

”Hobbes uppfattning om att de folk som inte ägnar sig åt jordbruk ’inte har ett samhälle’ och är ’ensamma’ kunde knappast ha varit mer felaktig. Att vara jägare-samlare är att leva ett ytterst socialt liv. När det kommer till att ’inte ha konst’ och ’ingen litteratur’ stämmer det att jägar- och samlarfolk besitter mycket lite i form av materiell kultur, men detta är bara en följd av behovet av rörlighet. När !Kungfolket går från läger till läger tar de, liksom andra jägare-samlare, med sig alla sina ägodelar: detta uppgår vanligtvis till totalt tolv kilogram, drygt hälften av ett normalt bagage hos de flesta flygbolag. Detta är följden av en oundviklig konflikt mellan rörlighet och materiell kultur, så !Kungfolket bär sin kultur i sina huvuden, inte på ryggen. Deras sånger, danser och berättelser bildar en lika rik kultur som hos vilket annat folk som helst.” (Richard Leakey, The Making of Mankind, s. 101–3)

Han fortsätter:

”Richard Lee [antropolog och författare till The !Kung San: Men, Women and Work in a Foraging Society, 1979] anser att kvinnorna själva inte känner sig utnyttjade: ’De har ekonomisk prestige och politisk makt, en situation som nekas många kvinnor i den ’civiliserade’ världen’.” (Ibid, s. 103)

I dessa samhällen fanns inga klasser i modern mening. Det fanns ingen stat eller organiserad religion men det fanns djupt rotade idéer om gemensamt ansvar och att man ska dela på saker solidariskt. Egoism och själviskhet betraktades som djupt antisociala och moraliskt frånstötande egenskaper. Betoningen av jämlikhet kräver att man genomför vissa ritualer när en jägare återvänder till lägret efter en framgångsrik jakt. Syftet med dessa ritualer är att tona ned händelsen för att motverka arrogans och högfärdighet: ”Korrekt uppträdande för en framgångsrik jägare”, förklarar Richard Lee, ”är ödmjukhet och underdrift.”

Leakey fortsätter:

”!Kungfolket har inga hövdingar och inga ledare. I deras samhälle löser man för det mesta problem långt innan de blir stora nog för att hota samhällets harmoni … Människors samtal är gemensam egendom, och tvister löser man lätt offentligt. Ingen ger eller tar emot några order. Richard Lee frågade en gång /Twi!gum om !Kung har hövdingar. ’Självklart har vi hövdingar’, svarade han till Richard Lees förvåning. ’Faktum är att vi alla är hövdingar; var och en av oss är huvudman över sig själv!’ /Twi!gum ansåg både hela frågan och hans kvicka svar vara ett roligt skämt.” (Ibid, s. 107)

Den grundläggande princip som styr varje aspekt av livet är att dela med sig. När ett djur dödas bland !Kungfolket inleds en komplicerad process där köttet ska delas upp i enlighet med släktskap, allianser och skyldigheter. Richard Lee betonar detta med eftertryck:

”Att dela med sig genomsyrar !Kungfolkets beteende och värderingar på djupet, inom familjen och mellan familjer, och det utsträcks till det samhälleliga universumets gränser. Precis som principen om profit och rationalitet är central i den kapitalistiska etiken, är delandet centralt i hur jägare-samlare hanterar sitt sociala liv.” (Ibid)

Man ogillade skrytsamhet och uppmuntrade ödmjukhet, som följande utdrag visar:

”En !Kungman beskriver det så här: ’Låt säga att en man har jagat. Han får inte komma hem och skrytsamt meddela: ’Jag har dödat en stor en i djungeln!’ Han måste först sitta i tystnad tills någon annan kommer upp till hans eld och frågar: ’Vad såg du i dag?’ Han svarar tyst, ’Ah, jag är inte en bra jägare. Jag såg ingenting alls... Kanske bara en liten en.’ Då ler jag för mig själv eftersom jag då vet att han har dödat något stort.’ Ju större djur, desto mer spelas det ned … Skämtandet och underdriften åtföljs strängt, återigen inte bara av !Kungfolket, utan av många folk som är jägare-samlare, och resultatet är att även om vissa män utan tvekan är mer kompetenta jägare än andra, tillfaller ingen osedvanlig prestige eller status till någon på grund av hans talanger.” (Ibid, s. 106–7)

Denna etik är inte begränsad till !Kungfolket: det är ett allmänt särdrag hos jägare-samlare. Ett sådant beteende är emellertid inte automatiskt; liksom de flesta aspekterna av mänskligt beteende måste det läras från barndomen. Richard Lee förklarar att varje barn föds med både förmågan att dela med sig och förmågan att vara självisk. ”De egenskaper som vårdas och utvecklas är de som varje enskilt samhälle anser vara mest värdefulla.” I den meningen är dessa tidiga samhällens etiska värderingar enormt överlägsna kapitalismens – som lär människor att vara giriga, själviska och asociala.

Naturligtvis är det omöjligt att med säkerhet säga att detta är en exakt bild av det tidiga mänskliga samhället. Men liknande förhållanden tenderar att ge liknande resultat och samma tendenser kan observeras inom många olika kulturer på samma nivå av ekonomisk utveckling. Som Richard Lee säger:

”Vi får inte föreställa oss att våra förfäder levde på exakt det här sättet. Men jag tror att det vi ser hos !Kungfolket och andra jägar- och samlarfolk är beteendemönster som var avgörande för människans tidiga utveckling. Av de olika typer av hominider som levde för två till tre miljoner år sedan, utvidgade en av dem – den linje som så småningom ledde till oss – sin ekonomiska bas genom att dela på maten och inkludera mer kött i sin kost. Utvecklingen av en jägar- och samlarekonomi var en stark kraft i det som gjorde oss till människor.” (Citerat i Leakey, s. 108–9)

Om man jämför jägar- och samlarsamhällen med vår tid är det tydligt att vi inte alltid är bättre. Jämför till exempel den moderna familjen med sin fasansfulla historia av hustru- och barnmisshandel, föräldralöshet och prostitution med den gemensamma barnuppfostran som vi människor ägnat oss åt under större delen av vår historia: det vill säga innan uppkomsten av den egendomliga sociala ordning som vi så gärna kallar ”civilisation”.

”’Ni vita människor,’ sade en amerikansk urinvånare till en missionär, ’älskar bara era egna barn. Vi älskar hela klanens barn. De tillhör alla människor, och vi tar hand om dem. De är vårt kött och blod. Vi är alla far och mor till dem. Vita människor är vildar; de älskar inte sina barn. Om barn är föräldralösa måste man betala någon för att ta hand om dem. Vi har inga sådana barbariska idéer.’ ” (M.F. Ashley Montagu, Marriage: Past and Present: A Debate Between Robert Briffault and Bronislaw Malinowski, s. 48)

Samtidigt får man inte ha en idealiserad bild av det förflutna. Våra tidiga förfäders liv var en ständig och hård kamp mot naturens krafter för att överleva. Utvecklingen gick extremt långsamt. Det är minst 2,6 miljoner år sedan de tidiga människorna började tillverka stenredskap. De äldsta stenverktygen, så kallade oldowanverktyg, brukades av människan i ungefär en miljon år – tills för omkring 1,76 miljoner år sedan, då man började slå mindre flisor runt kanterna på större flisor, och på så vis skapade ett nytt sorts verktyg: handyxan. Dessa och andra stora skärverktyg kännetecknar den så kallade Acheuléenkulturen. Dessa enkla verktyg, inklusive en mängd nya kärnor och spånblock (utgångspunkten för tillverkning av stenverktyg), fortsatte att tillverkas under en lång period – på vissa platser började de försvinna först för omkring 400 000–250 000 år sedan.

Den neolitiska revolutionen

Hela mänsklighetens historia handlar om att mänskligheten kämpat för att höja sig över djurens nivå. Denna långa kamp började för sju miljoner år sedan när våra avlägsna människoliknande förfäder först ställde sig upprätt och därigenom frigjorde händerna för arbete. Tillverkningen av de första stenverktygen och handyxorna var början på en process då människan blev människa genom arbetet. Sedan dess har olika faser i samhällets utveckling uppstått till följd av förändringar i produktivkrafternas utveckling – det vill säga vår makt över naturen.

Denna process har under den största delen av mänsklighetens historia gått extremt långsamt, som The Economist påpekade i en artikel inför millennieskiftet:

”Under nästan hela mänsklighetens historia har de ekonomiska framstegen gått så långsamt att de varit nästan osynliga inom loppet av en livstid. I flera århundraden var den årliga ekonomiska tillväxten noll. När det faktiskt fanns tillväxt var den så låg att den var osynlig för samtida – och till och med i efterhand uttrycks den inte genom någon höjning av levnadsstandarden (vilket är vad tillväxt innebär i dag), utan bara en försiktig befolkningsökning. För alla utom en liten elit innebar utvecklingen under flera årtusenden bara detta: det blev sakta men säkert möjligt för fler människor att leva på den lägsta möjliga existensnivån.” (The Economist, 31 december 1999).

Den mänskliga utvecklingen börjar accelerera till följd av den första och viktigaste av de stora revolutionerna: övergången från jägar- och samlarsamhällets primitiva produktionssätt till jordbruk. Detta lade grunden för bofasthet och de första städernas uppkomst. Detta var den period som marxister kallar barbari, det vill säga perioden mellan urkommunismen och det tidiga klassamhället när klasser började bildas och med dem även staten.

Så snart människor kunde producera ett överskott utöver det som behövdes för den dagliga överlevnaden gav den utdragna urkommunistiska perioden – där det inte fanns klasser, privategendom eller stat – vika för klassamhället, som nu blivit ekonomiskt möjligt. Barbariet uppstår ur det gamla kollektivets förfall. Här delas för första gången samhället upp av egendomsförhållanden, och klasser och staten börjar ta form – även om det sker gradvis – och övergår från embryostadiet till att så småningom befästas som ett klassamhälle. Denna period tog sin början för omkring 10 000–12 000 år sedan.

I ett längre historiskt perspektiv var klassamhällets framväxt en revolutionär företeelse, eftersom det befriade en privilegierad del av befolkningen – en härskande klass – från den direkta bördan av att behöva arbeta och gav dem den tid som behövdes för att utveckla konsten, vetenskapen och kulturen. Trots sitt hänsynslösa utnyttjande och sin ojämlikhet var klassamhället en nödvändig väg för mänskligheten om den skulle kunna bygga upp de nödvändiga materiella förutsättningarna för ett framtida klasslöst samhälle.

Här finns det embryo från vilket städerna växte fram (exempelvis Jeriko, som dateras till omkring 7 000 år f.Kr.), liksom skrivkonst, en mer storskalig produktion och allt annat som utgör grunden för det vi kallar civilisation. Barbariets period utgör en mycket stor del av mänsklighetens historia, och kan delas in i flera mer eller mindre distinkta perioder. I allmänhet kännetecknas den av övergången från jägar- och samlarsamhällets produktionssätt till boskapsskötsel och jordbruk: det vill säga från den äldre stenålderns barbari, genom det neolitiska barbariet till bronsålderns högre barbari som står på civilisationens tröskel.

Denna avgörande vändpunkt, som Gordon Childe kallade den neolitiska revolutionen, var ett stort steg framåt i utvecklingen av den mänskliga produktionskapaciteten, och därmed också av kulturen. Childe förklarar att:

”Vi står i mycket djup skuld till dessa barbarer från tiden före skrivkonstens utveckling. Varenda odlad växt av någon betydelse har upptäckts av något namnlöst barbarfolk.” (Gordon Childe, Människan skapar sig själv)

Jordbruket utvecklades i Mellanöstern för omkring 10 000 år sedan och innebar en revolution för det mänskliga samhället och kulturen. De nya produktionsvillkoren gav människor mer tid – tid för komplext analytiskt tänkande. Detta återspeglas i den konst som utvecklades baserad på geometriska mönster – de första exemplen på abstrakt konst i historien. De nya villkoren ledde till en förändring av livssynen, de samhälleliga relationerna och de relationer som binder samman människan med naturen och universum – vars hemligheter nu började undersökas på ett helt nytt sätt. Jordbruket kräver att man förstår naturen. I takt med att människans förståelse långsamt utvecklas lär den sig att bemästra och skydda sig från naturens hotfulla krafter – genom storskaligt, kollektivt arbete.

Den kulturella och religiösa revolutionen återspeglar den stora sociala revolutionen – den största hittills i mänsklighetens historia – som ledde till det primitiva kollektivets upplösning och gjorde produktionsmedlen till privategendom. Och produktionsmedlen är medlen för livet självt.

Inom jordbruket var införandet av järnverktyg ett stort framsteg. Det möjliggjorde en ökning av befolkningen och därigenom större och starkare samhällen. Det skapade ett större överskott som samhällets ledande familjer kunde lägga beslag på. I synnerhet innebar införandet av järn en kvalitativ förändring av produktionsprocessen. Järnet var mycket effektivare än brons och koppar för tillverkning av verktyg och vapen. Det var betydligt mer lättillgängligt än de metaller som hade använts tidigare. För första gången blir nu vapen och krigföring demokratiskt. Denna tids viktigaste vapen var järnsvärdet, som först dök upp i England omkring 5 000 år f.Kr. Alla människor kunde äga ett järnsvärd. Krigföringen förlorade därmed sin aristokratiska karaktär och blev en angelägenhet för massorna.

Användandet av yxor och skäror av järn förändrade jordbruket. Omvandlingen syns i det faktum att ett tunnland odlad mark nu kunde försörja dubbelt så många människor som tidigare. Det fanns emellertid fortfarande inga pengar och ekonomin byggde även i fortsättningen på byteshandel. Det överskott som producerades återinvesterades inte, eftersom det inte fanns något sätt att göra det på. En del av överskottet gick till hövdingen och hans familj. En annan del förbrukades på fester, som spelade en viktig roll i detta samhälle.

På en enda fest kunde så många som 200–300 personer utspisas. I kvarlämningarna efter en sådan fest har man upptäckt ben från tolv kor och ett stort antal får, grisar och hundar. Dessa sammankomster var inte bara ett tillfälle att äta och dricka i överflöd – utan de spelade en viktig social och religiös roll. Under sådana ceremonier tackade folk gudarna för överskottet av mat. Där kunde klanerna umgås med varandra och diskutera gemensamma angelägenheter. Sådana påkostade fester gav också hövdingarna möjlighet att visa sin rikedom och makt och därigenom öka sin stams eller klans prestige.

Från sådana mötesplatser uppstod gradvis grunden för permanenta bosättningar, marknader och mindre städer. Privategendomens och rikedomens betydelse växte i takt med att arbetets produktivitet höjdes. Det växande överskottet utgjorde en frestande måltavla för räder och plundring. Dessa ständiga krig, fejder och räder under järnåldern gjorde att man ofta berikade bosättningarna med stora jordvallar.

I Storbritannien byggde man exempelvis borgarna Maiden i Dorset och Danebury i Hampshire. Krigföringen ledde till att man tog ett stort antal krigsfångar, varav många såldes som slavar, och byttes – under den senare perioden – som varor med romarna. Geografen Strabo skriver att ”Dessa människor skulle ge dig en slav för ett vinkrus.” Bytet började alltså i utkanten av dessa samhällen. Genom utbyte med en mer avancerad kultur (Rom) introducerades med tiden pengar. De tidigaste mynten i Storbritannien baserades på romerska modeller.

Privategendomens herravälde innebar för första gången att rikedomarna och makten koncentrerades i händerna på en minoritet. Detta ledde till en dramatisk förändring i relationerna mellan män och kvinnor och deras avkomma. Frågan om arvsrätt kom nu att få en enorm betydelse. Till följd av detta ser vi framväxten av spektakulära gravplatser. I Storbritannien började dessa gravar uppstå cirka 3 000 år f.Kr. De skulle vara en symbol för den härskande klassens eller kastens makt. De utgör också bevis för äganderätten till ett visst territorium. Vi kan se samma sak i andra tidiga kulturer, exempelvis urbefolkningen i Nordamerika, där det finns detaljerade redogörelser från 1700- och 1800-talen.

Här har vi den första stora förekomsten av alienation. Människan har alienerats från sin egen essens i en dubbel eller tredubbel bemärkelse. Först och främst innebär privategendomen alienering från sin egen arbetsprodukt, som någon annan lägger beslag på. För det andra hamnar människans kontroll över sitt liv och öde i händerna på staten, personifierad av en kung eller farao. Sist men inte minst förs denna alienation över från detta liv till nästa – alla människors inre väsen (”själen”) överlåts till eftervärldens gudar, vars välvilja måste förtjänas genom ständiga böner och uppoffringar. Och precis som tjänster till monarken ligger till grund för överklassens ämbets- och adelsmäns rikedom, utgör offer till gudarna grunden för de rikedomar och den makt som innehas av prästkasten som står mellan folket och gudarna och gudinnorna. Detta är början på den organiserade religionen.

Med produktionens tillväxt och den ökade produktivitet som möjliggjorts genom nya arbetstidsbesparingar kom nya förändringar i den religiösa tron och sedvänjan. Även på denna punkt bestäms medvetandet av det samhälleliga varat. I stället för att dyrka förfäder och bygga stengravar för individer och deras familjer ser vi att den religiösa tron får ett betydligt mer ambitiöst uttryck. Byggandet av ett svindlande antal stensättningar vittnar om en imponerande befolkningsökning och produktiv tillväxt som blivit möjlig genom kollektivt arbete i stor skala. Civilisationens ursprung går därför att finna i just barbariet, och ännu desto mer i slaveriet. Barbariets utveckling leder antingen till slavsamhället eller det som Marx kallade det ”asiatiska produktionssättet”.

Det asiatiska produktionssättet

Civilisationens verkligt explosiva tillväxt sker i Egypten, Mesopotamien, Indusdalen, Kina och Persien. Med andra ord sammanfaller klassamhällets utveckling med en massiv utveckling av produktivkrafterna. Till följd av detta kunde den mänskliga kulturen nå helt nya höjder. Numera antar man att städerna, precis som jordbruket, växte fram ungefär samtidigt på olika platser – i Mesopotamien, Indusdalen och Huang Ho-dalen, samt i Egypten. Detta inträffade under det fjärde årtusendet före Kristus. I södra Mesopotamien byggde sumererna Ur, Lagash, Eridu och andra stadsstater. De var ett läskunnigt folk som lämnade efter sig tusentals lertavlor skrivna i kilskrift.

Det asiatiska produktionssättets huvudsakliga kännetecken är:

1. Ett urbant samhälle med sin bas i jordbruk.
2. En ekonomi som i huvudsak bygger på jordbruk.
3. Offentliga byggen som ofta (men inte alltid) kommer ur behovet av bevattning samt underhåll och utbyggnad av kraftiga kanal- och dräneringssystem.
4. Ett despotiskt styrelseskick, ofta med en gudalik konung på toppen.
5. En stor byråkrati.
6. Ett system för utsugning grundat på beskattning.
7. Gemensamt (statligt) ägande av marken.

Även om det fanns slavar (krigsfångar) var detta i själva verket inga slavsamhällen. Arbetarna var inte fria, men de var inte några slavar. Det fanns ett inslag av tvång, men det viktigaste var vana, tradition och religion. Samhället tjänade konungen (eller drottningen) som hade en gudaliknande status.

Staten sammanblandas här med religionen och denna religiösa aura bibehålls än i dag. Folk får lära sig att se på staten med fruktan och vördnad som en kraft som står över samhället. Den står över vanliga människor som måste lyda den blint.

Byn, som var den grundläggande enheten i dessa samhällen, var nästan helt självförsörjande. Den lilla lyx som var tillgänglig för bönderna erhölls från basarer (marknader) eller de kringresande gatuförsäljare som befann sig i samhällets utkant. Pengar existerade knappt. Skatter till staten betalades i natura. Byarna hade ingen kontakt med varandra, och det fanns lite inre handel. Staten stod för den verkliga sammanhållningen.

Det fanns en nästan total avsaknad av social rörlighet, i vissa fall förstärkt av kastsystemet. Tyngdpunkten låg på gruppen snarare än individen. Endogama äktenskap dominerade – det vill säga, människor tenderade att enbart gifta sig inom sin klass eller sin kast. Ekonomiskt tenderade man att följa i sina föräldrars fotspår vad gäller yrkesval. I det hinduiska kastsystemet är detta faktiskt obligatoriskt. Denna brist på rörlighet och den sociala stelheten bidrog till att binda människor till jorden (bygemenskapen).

Som exempel på denna typ av samhälle har vi egyptierna, babylonierna och assyrierna, Shang- eller Yin-dynastin (traditionellt räknad från omkring 1766 till 1122 f.Kr.) som är den första kinesiska dynasti som finns dokumenterad, och civilisationen i Indusdalen (Harappa) som varade från omkring 2300 till 1700 f.Kr. i Indien. Civilisationerna i Peru och Mexiko utvecklades separat från de andra men har likväl kännetecken som med vissa variationer ändå är slående lika.

Skattesystemet och andra metoder för utsugning, såsom arbetsplikt för staten (hoveri) är förtryckande, men accepterades som oundvikligt och naturligt, understött av tradition och religion. Hoveri är ofritt och ofta obetalt arbete som påtvingas folket av en aristokratisk jordägare – som under feodalismen – eller, som i detta fall, av staten. Men även om hoverisystemet liknar det som existerade under den västerländska feodalismen, har jordägandet en helt annan form. De brittiska härskarna i Indien hade mycket svårt att förstå sig på det.

Städerna växer oftast fram längs handelsvägar intill flodernas stränder, i oaser eller nära andra viktiga vattenkällor. Städerna är byarnas administrativa och kommersiella centrum. Här finns handlare och hantverkare: bruksarbetare, snickare, vävare, färgare, skomakare, murare och så vidare. Här finns också statsmaktens lokala företrädare, som är de enda befolkningen är bekanta med: lägre tjänstemän, skriftlärda samt poliser eller soldater.

Det fanns också penningutlånare som krävde bönderna på hutlösa ockerräntor, och som i sin tur skinnades av skatteindrivaren, köpmannen och byns ockrare. Många av dessa uråldriga funktioner har i vissa länder i Mellanöstern och Asien överlevt ända in i modern tid. Men kolonialismen förstörde det gamla asiatiska produktionssättet en gång för alla. Det var en historisk återvändsgränd varifrån ingen fortsatt utveckling var möjlig.

I dessa samhällen beskars det mänskliga tänkandets utveckling kraftigt. Den starkaste kraften i folks liv var familjen eller klanen, som utbildade och lärde dem om deras historia, religion och traditioner. Om politik och världen i stort visste de så gott som ingenting. Deras enda kontakt med staten var byhövdingen som ansvarade för att samla in skatter.

Det verkligt slående med dessa tidiga former av civilisation är dels deras långa livslängd, dels produktivkrafternas oerhört långsamma utveckling och deras extremt konservativa synsätt. Det var en i grunden statisk samhällsform. De enda förändringar som skedde orsakades av regelbundna invasioner: exempelvis av de nomadiska barbarerna från stäpperna (mongolerna med flera) eller av sporadiska bonderevolter (Kina) som ledde till en ny dynasti.

Dock innebär inte ersättandet av en dynasti med en annan någon verklig förändring. De sociala relationerna och staten förändras inte av alla förändringar i samhällets topp. Slutresultatet var alltid detsamma. Angriparna blev en del av samhället och systemet fortsatte lika oberört som innan.

Imperier reste sig och föll. Det pågick en ständig process med sammanslagningar och sönderfall. Men genom alla dessa politiska och militära förändringar förblev allting detsamma för bönderna i samhällets botten. Livet fortsatte sin till synes eviga (och gudomligt ordnade) rutin. Den idé om ett oändlig kretslopp som finns inom asiatisk religion är en återspegling av detta tillstånd. Längst ned fanns det gamla bykollektivet, som byggde på självförsörjande jordbruk och hade överlevt så gott som oförändrat under årtusenden. Att de huvudsakligen livnärde sig på att bruka jorden innebar att rytmen i deras liv bestämdes av årstidernas eviga cykel, den årliga översvämningen av Nilen och så vidare.

De senaste åren har det asiatiska produktionssättet varit föremål för en hel del diskussion inom vissa intellektuella och pseudomarxistiska kretsar. Men även om Marx nämnde det så gjorde han det sällan, och då oftast som en parentes. Han utvecklade aldrig analysen, vilket han utan tvekan skulle ha gjort om han hade ansett det viktigt. Anledningen till att han inte gjorde det var att det var en historisk återvändsgränd, jämförbar med neandertalarna i människans evolution. Det var en samhällsform som, trots allt den uppnådde, i sista hand inte bar på några frön till den framtida utvecklingen. Dessa planterades på andra ställen: i den grekiska och romerska jorden.

Slaveriet

Det grekiska samhället utvecklades under andra förhållanden än de tidigare civilisationerna. De små stadsstaterna i Grekland hade inga vidsträckta odlingsbara marker som Nilens, Indusdalens eller Mesopotamiens stora slätter. De var omringade av karga bergskedjor och hav, och detta faktum avgjorde hela händelseutvecklingen. Eftersom de passade dåligt både för jordbruk och hantverk pressades de till havs, och blev en handelsnation och en mellanhand, liksom fenicierna före dem.

Antikens Grekland hade en annan socioekonomisk struktur och följaktligen en annan anda och ett annat synsätt än de tidigare samhällena i Egypten och Mesopotamien. Hegel säger att den förhärskande andan i öst var frihet för den Enda (det vill säga för härskaren, den gudaliknande kungen). Men i Grekland var det frihet för de många, det vill säga frihet för de medborgare i Aten som inte råkade vara slavar. Slavarna, som utförde det mesta av arbetet, hade inga rättigheter över huvud taget. Det hade inte heller kvinnor eller utlänningar.

För de fria medborgarna var Aten en mycket avancerad demokrati. Denna nya anda, genomsyrad av mänsklighet och individualism, påverkade den grekiska konsten, religionen och filosofin, som är kvalitativt annorlunda än den i Egypten och Mesopotamien. När makten i hela Grekland utgick från Aten hade man varken en statskassa eller ett vanligt skattesystem. Detta liknade varken det asiatiska systemet i Persien eller andra tidigare civilisationer. Men det byggde i sista hand på det arbete som utfördes av slavar, vilka var privategendom.

Den huvudsakliga uppdelningen var den mellan fria män och slavar. De fria medborgarna betalade oftast inte skatt, vilket ansågs förnedrande (precis som kroppsarbete). Men det grekiska samhället präglades även av hård klasskamp och skarpa klassmotsättningar som byggde på ägande. Slavarna var ägodelar som kunde köpas och säljas, och fanns bara till för att producera. Det romerska ordet för en slav var ”instrumentum vocale”, ett verktyg med en röst. Det uttrycker den härskande klassens synsätt väldigt tydligt, och trots alla förändringar som skett under de senaste 2000 åren har den moderna löneslavens verkliga position i grunden inte förändrats.

Slaveri är visserligen en motbjudande och omänsklig institution. Men marxister kan inte närma sig historien från en moralisk utgångspunkt. Det finns ingen överhistorisk moral. Varje samhälle har sin egen moral, religion, kultur och så vidare. Dessa idéer motsvarar en viss utvecklingsnivå och – åtminstone under den period vi kallar civilisation – även en viss klass intresse.

Huruvida ett visst krig var bra, dåligt eller onödigt kan inte fastställas utifrån hur många som dödades och ännu mindre utifrån någon abstrakt moralisk ståndpunkt. Hur starkt vi än fördömer krig i allmänhet finns det en sak som inte kan förnekas: att genom hela mänsklighetens historia har alla allvarliga frågor i sista hand avgjorts på detta sätt. Det gäller både konflikter mellan nationer (krig) och konflikter mellan klasser (revolutioner).

Vår inställning till en viss typ av samhälle och dess kultur kan inte bestämmas utifrån moraliska överväganden. Det som avgör om en viss socioekonomiskt system är historiskt progressiv eller inte är först och främst dess förmåga att utveckla produktivkrafterna – den verkliga materiella grund utifrån vilken all mänsklig kultur uppstår och utvecklas.

Hegel, denne beundransvärt djupsinnige tänkare, skriver: ”Det var inte från slaveriet, utan genom slaveriet, som mänskligheten blev frigjord.” (Filosofins historia) Trots sin ohyggligt förtryckande karaktär var slaveriet ett steg framåt eftersom det gjorde att samhällets produktivkrafter kunde utvecklas vidare. Vi har Grekland och Rom att tacka för alla den moderna vetenskapens fantastiska framsteg – det vill säga, i sista hand måste vi tacka slavarnas arbete.

Romarna använde brutalt våld för att underkuva andra folk, sålde hela städer som slavar, slaktade tusentals krigsfångar på den offentliga cirkusen för sitt eget höga nöjes skull och införde så raffinerade avrättningsmetoder som korsfästning. Ja, allt detta är helt sant. För oss är det både ohyggligt och monstruöst. Om vi trots detta börjar fundera kring var hela vår moderna civilisation, vår kultur, vår litteratur, vår arkitektur, vår medicin, vår vetenskap, vår filosofi, även i många fall vårt språk kommer ifrån, är svaret likväl – från Grekland och Rom.

Slavsamhällets nedgång

Slavsamhället bar på en inneboende motsättning som kom att leda till dess undergång. Även om den enskilde slavens arbete inte var särskilt produktivt (slavar måste tvingas till arbete) kunde ett stort antal slavar tillsammans producera ett stort överskott, exempelvis i gruvor och latifundier (storskaliga jordbruksenheter) i Rom under republikens och rikets sista period. Under imperiets höjdpunkt fanns det gott om billiga slavar. Roms krig var i grunden massiva slavjakter.

Men vid ett visst stadium nådde detta system sina gränser och kom in i en lång nedgångsperiod. Eftersom slavarbete bara är produktivt när det används i stor skala, är förutsättningen för dess framgång en stor tillgång på slavar till en låg kostnad. Men eftersom slavar fortplantar sig mycket långsamt i fångenskap är kontinuerlig krigföring det enda sättet att garantera tillräckligt många nya slavar. När imperiet hade nått gränsen för sin expansionsmöjlighet under Hadrianus blev detta allt svårare.

Man kan redan börja se tecken på en kris i Rom under republikens senare period, som kännetecknades av akuta sociala och politiska omvälvningar och klasskrig. Det hade alltid funnits en våldsam kamp mellan rika och fattiga i Rom. I Titus Livius och andras skrifter finns det detaljerade redovisningar av kampen mellan plebejerna och patricierna, som slutade i en osäker kompromiss. Senare, när Rom blivit härskare över Medelhavet efter att dess mäktigaste fiende Karthago besegrats, ser vi en kamp som egentligen handlar om hur man skulle fördela bytet.

Tiberius Gracchus krävde att Roms rikedomar skulle delas upp bland dess fria medborgare. Hans mål var att förvandla Italien till en republik av småbönder i stället för av slavar, men han besegrades av adeln och slavägarna. Detta var i det långa loppet en katastrof för Rom. De ruinerade bönderna – ryggraden i republiken och dess armé – begav sig till Rom där de utgjorde ett trasproletariat, en icke-produktiv klass som levde på allmosor från staten. Även om de hyste agg mot de rika hade de ett gemensamt intresse av att utsuga slavarna – den enda verkligt produktiva klassen under republikens och imperiets tid.

Spartacus slavuppror var en storslagen episod i antikens historia. Detta skådespel – när samhällets allra mest förtryckta reste sig med vapen i hand och vållade världens mäktigaste armé nederlag efter nederlag – är en av historiens mest fantastiska händelser. Om de hade lyckats störta den romerska staten skulle historien ha sett väldigt annorlunda ut.

Den grundläggande orsaken till att Spartacus slutligen misslyckades var att slavarna inte förenade sig med städernas proletariat. Så länge som de sistnämnda fortsatt stöttade staten var slavarnas seger omöjlig. Men till skillnad från det moderna proletariatet var det romerska proletariatet inte en produktiv utan en parasitär klass som levde på slavarbete och var beroende av sina herrar. Den romerska revolutionens misslyckande har sina rötter i detta faktum.

Slavarnas nederlag ledde raka vägen till den romerska statens undergång. I avsaknad av en fri bondeklass var staten tvungen att förlita sig på en legoarmé för att utkämpa sina krig. Dödläget i klasskampen skapade en situation som liknar det mer moderna fenomenet bonapartism. Den romerska motsvarigheten är vad vi kallar caesarismen.

De romerska legionärerna var inte längre lojala mot republiken utan mot sin befälhavare – den man som garanterade hans lön, hans krigsbyte och ett stycke jord när han gick i pension. Republikens sista period kännetecknades av en intensifierad klasskamp där ingendera sida kunde vinna en avgörande seger. Till följd av detta började staten (som Lenin beskrev som ”grupper av beväpnade män”) få allt större självständighet, höja sig över samhället och framstå som den slutliga skiljedomaren i Roms fortsatta maktkamper.

En hel rad militära äventyrare dyker upp: Marius, Crassus, Pompejus, och slutligen Julius Caesar som var en briljant general, en smart politiker och slug affärsman. Efter hans militära segrar i Gallien, Spanien och Britannien växte hans anseende, och han började koncentrera all makt i sina egna händer. Ihop med Crassus och Pompejus bildade han triumviratet, för att slutligen besegra även dem och bli envåldshärskare. För att stabilisera sin makt gav Caesar läpparnas bekännelse till republikens yttre former, samtidigt som han riktade dödsstöten mot den.

Efter att Caesar mördats av en konservativ fraktion som ville bevara republiken, upprätthölls denna charad av den första kejsaren Augustus. Själva titeln ”kejsare” (imperator på latin) är en militär titel som uppfanns för att undvika benämningen kung, som var stötande för republikanska öron. Men en kung var han, i allt utom namnet.

Den gamla republikens former överlevde under en lång tid därefter. Men de var bara det – ihåliga former utan verkligt innehåll, ett tomt skal som till sist skulle blåsas bort av vinden. Senaten saknade all verklig makt och auktoritet. Julius Caesar hade chockerat opinionen genom att göra en gallier medlem av senaten. Caligula toppade det genom att göra sin häst till senator. Ingen såg några problem med detta – eller om de gjorde det, så talade de väldigt tyst om detta.

Det händer ofta i historien att förlegade institutioner kan överleva långt efter att deras existensberättigande har försvunnit. De för en eländig tillvaro, likt en bruten gammal man som klamrar sig fast vid livet, tills de sveps bort av en revolution. Det romerska rikets nedgång varade i nästan fyra århundraden. Detta var inte en oavbruten process. Det fanns perioder av återhämtning och till och med framgångar, men den allmänna linjen pekade nedåt.

Under perioder som denna finns det en allmän känsla av missnöje. Skepsis, brist på tro och pessimism inför framtiden blir alltmer dominerande. De gamla traditionerna, moralen och religionen – som fungerar som kraftfullt cement för att hålla ihop samhället – förlorar sin trovärdighet. Folk söker nya gudar i den gamla religionens ställe. Under sin nedgångsperiod höll Rom på att drunkna i en ström av religiösa sekter från öst. Kristendomen var bara en av dessa, och även om den till sist blev framgångsrik var den tvungen att brottas med många konkurrenter, däribland Mithraskulten.

När människor känner att världen de bor i är osäker, att de förlorat all kontroll över sin tillvaro och att deras liv och öden bestäms av osynliga krafter, får mystiska och irrationella tendenser ett övertag. Folk tror att världens undergång är nära. De tidiga kristna trodde innerligt på detta, men många andra misstänkte samma sak. I själva verket var det inte världen som närmade sig sitt slut utan bara en särskild samhällsform – slavsamhället. Kristendomens framgång berodde på att den kunde anknyta till den allmänna stämningen. Världen var ond och full av synd. Det var nödvändigt att vända världen och allt den innebar ryggen för att i stället hoppas på ett annat liv efter döden.

Varför barbarerna segrade

När barbarerna invaderade befann sig hela det romerska imperiet på randen till kollaps – inte bara ekonomiskt, utan också moraliskt och andligt. Inte undra på att barbarerna välkomnades som befriare av slavarna och de fattigare delarna av befolkningen. De genomförde bara en uppgift som hade förberetts under lång tid dessförinnan. Barbarernas attacker var en historisk tillfällighet som uttryckte en historisk nödvändighet.

När imperiet hade nått sin gräns och slaveriets inneboende motsättningar började göra sig gällande trädde Rom in i en lång nedgångsperiod som varade i flera århundraden innan de till sist invaderades av barbarerna. Den massiva migration som medförde imperiets kollaps var ett vanligt fenomen bland nomadiska herdefolk under antiken och kunde inträffa av många olika anledningar – utarmning av betesmarker på grund av befolkningstillväxt, klimatförändringar och så vidare.

Det kom flera vågor av barbarer från öster: goter, västgoter, östgoter, alaner, langobarder, sveber, alemanner, burgunder, franker, thüringar, friser, heruler, gepider, angler, saxare, jutar, hunner och magyarer trängde sig in i Europa. Det allsmäktiga och eviga imperiet slogs i spillror. Med anmärkningsvärd snabbhet kollapsade imperiet under barbarernas hammarslag.

Slavekonomins förfall och imperiets monstruösa förtryckande natur, med dess uppsvällda byråkrati och giriga skatteindrivare, höll redan på att undergräva hela systemet. En strid ström av människor flyttade till landsbygden där grunden till utvecklingen av ett nytt produktionssätt, feodalismen, redan hade börjat läggas. Barbarerna gav bara nådastöten till ett redan ruttet och döende system.

Marx och Engels skrev i Kommunistiska manifestet:

”Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning mot varandra, och förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp som varje gång slutade med hela samhällets revolutionära omgestaltning eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.” (Min kursiv, AW)

Det som hände romarriket är ett slående exempel på den sistnämnda varianten. De förtryckta romerska klassernas misslyckande i att förenas för att störta den brutalt förtryckande slavstaten ledde till en inre utmattning och en lång och smärtsam period av social, ekonomisk och kulturell förruttnelse som beredde vägen för barbarerna.

Den omedelbara effekten av barbarernas våldsamma angrepp var att civilisationen utraderades och samhället och det mänskliga tänkandet kastades tusen år bakåt i tiden. Produktivkrafterna drabbades av ett våldsamt avbrott. Städerna förstördes eller övergavs. Inkräktarna var jordbruksfolk som inte kände till byar och städer. Barbarerna var i allmänhet fientligt inställda till städerna och deras befolkning (en inställning som har varit ganska vanlig bland bönder i alla tider). Denna process av förödelse, våldtäkt och plundring skulle komma att fortsätta i flera århundraden och lämna efter sig den fruktansvärda tillbakagången under medeltidens mörka århundraden.

Trots att barbarerna lyckades besegra romarna införlivades de själva relativt snabbt i systemet och förlorade till och med sitt eget språk. De började till slut att tala en dialekt av latin. På samma sätt var frankerna, som gav namn åt det moderna Frankrike, en germansk stam som talade ett språk besläktat med modern tyska. Detsamma hände med de germanska stammar som invaderade Spanien och Italien. Detta är vad som normalt sett händer när ett mindre ekonomiskt och kulturellt utvecklat folk erövrar en mer framskriden nation. Samma sak skedde senare med de mongoliska horder som erövrade Indien. De införlivades av den mer framskridna hinduiska kulturen och grundade till slut en ny indisk dynasti – mogulerna.

Feodalismen

Det feodala systemets framväxt efter romarrikets kollaps åtföljdes av en lång period av kulturell stagnation i hela Europa norr om Pyrenéerna. Med undantag för två uppfinningar: vattenhjulet och väderkvarnen, skedde inga betydande uppfinningar under ett årtusende. Tusen år efter romarrikets fall var de romerska vägarna fortfarande de enda ordentliga vägarna i hela Europa. Med andra ord föll kulturen ned i ett becksvart mörker. Detta var ett resultat av att de produktivkrafter som kulturen i sista hand beror på kollapsade. Det är detta vi menar när vi pratar om en nedåtgående utvecklingslinje i historien. Det vore ren inbillning att tro att något liknande inte skulle kunna hända igen.

De barbariska invasionerna, krigen och sjukdomarna innebar att framstegen avbröts av perioder med tillbakagång. När förbindelserna bröts blev resultatet att handeln kollapsade. Penningekonomin underminerades och ersattes mer och mer av byteshandel. I stället för slavsystemets internationella ekonomi under imperiet började små isolerade jordbrukssamhällen sprida ut sig. Stadslivet förföll snabbt över i stort sett hela Europa.

Men med tiden ersattes de kaotiska förhållanden som sammanföll med romarrikets fall av en ny jämvikt: feodalismen. De barbariska inkräktarna införlivades stegvis och på 900-talet började Europa att långsamt träda in i en ny period av uppgång.

Naturligtvis är detta påstående bara relativt. Kulturen kunde inte nå samma nivåer som den hade nått under antiken förrän i början av renässansen, under de sena 1300- och 1400-talen. Bildningen och vetenskapen var strängt underordnade kyrkans makt. Människors energi uppslukades antingen av oavbrutna krig eller i klosterlivets drömmar, men gradvis nådde den nedåtgående spiralen ett slut och ersattes av en lång stigande trend.

Grunden för feodalismen lades redan i det romerska samhället när slavarna befriades och gjordes till colonus (en slags ofria bönder) som var bundna till jorden och senare blev livegna. Denna process, som skedde vid olika tidpunkter och tog olika form i olika länder, påskyndades av barbarernas erövringar. De germanska krigsherrarna blev herrar över de erövrade landområdena och deras invånare, och erbjöd militärt beskydd och en viss grad av säkerhet i utbyte mot att de kunde exploatera de livegnas arbetskraft.

Under feodalismens tidiga period gjorde adelns atomisering det möjligt med relativt starka monarkier, men senare hamnade kungamakterna i strid med starka gods som hade förmågan att utmana och störta dem. Baronerna hade sina egna feodala arméer som de ofta ledde i strid mot varandra, och även mot kungen.

Det feodala systemet i Europa var ett i huvudsak decentraliserat system. Monarkins makt begränsades av aristokratin. Centralmakten var oftast svag. Feodalherrens tyngdpunkt, hans maktbas, var hans herrgård och egendom. Statsmakten var svag och byråkratin obefintlig. Centralmaktens svaghet var det som senare möjliggjorde städernas oberoende (genom privilegiebrev) och framväxten av bourgeoisin (borgarklassen) som en särskild klass.

Den romantiska idealiseringen av medeltiden bygger på en myt. Detta var en blodig och turbulent period som kännetecknades av grymhet och barbari, och det Marx och Engels kallade för en brutal kraftutveckling. Korstågen kännetecknades av osedvanlig brutalitet och omänsklighet.

Medeltidens sista period var en orolig tid som kännetecknades av fortsatta omvälvningar, krig och inbördeskrig – precis som vår tid. I alla avseenden var det gamla systemet redan dött. Även om det vägrade falla sågs dess existens inte längre som något normalt – eller som något som det bara var att acceptera eftersom det var oundvikligt.

I hundra år stred England och Frankrike mot varandra i ett blodigt krig som förvandlade stora delar av Frankrike till ruiner. Striden vid Agincourt var medeltidens sista och blodigaste strid. Där slogs två konkurrerande system mot varandra på slagfältet: den gamla feodala, militära ordningen, som byggde på adeln och idéer om ridderlighet och förpliktelser, drabbade samman med en ny legoarmé, som byggde på lönearbete.

Den franska adeln decimerades och led ett skamligt nederlag mot en armé bestående av simpla legosoldater. Under de första 90 minuterna hade 8000 ur den franska aristokratins kärna slaktats och 1200 av dem tagits till fånga. Vid dagens slut låg inte bara den franska adeln död och blodig på slagfältet, utan hela den feodala ordningen.

Detta fick viktiga sociala och politiska konsekvenser. Från och med denna stund började den franska adelns maktposition försvagas. När engelsmännen drevs ut ur Frankrike var det av ett folkligt uppror som leddes av bondflickan Jeanne d’Arc. Mitt i allt kaos och all blodsutgjutelse blev det franska folket medvetet om sin nationella identitet och agerade därefter. Borgerligheten började kräva rättigheter och koncessioner. En ny monarkisk centralmakt som lutade sig på borgarna och folket grep makten och skapade nationalstaten, ur vilken det moderna Frankrike slutligen uppstod.

Digerdöden

När ett givet socioekonomiskt system hamnar i kris och nedgång märks det inte bara i att produktivkrafterna stagnerar, utan på alla samhällets områden. Feodalismens nedgång var en epok under vilken det intellektuella livet antingen hade dött eller låg för döden. Kyrkans kalla hand förlamade alla kulturella och vetenskapliga initiativ.

Den feodala strukturen byggde på en pyramid där Gud och kungen stod högst upp i en komplex hierarki där varje del var bunden till de andra genom sina förpliktelser. I teorin ”skyddade” feodalherrarna bönderna, som i gengäld gav dem mat att äta och kläder att ha på sig – de livnärde dem och gjorde det möjligt för dem att leva ett liv i lyx och lättja; prästerna bad för deras själar, riddarna försvarade dem och så vidare.

Detta system varade under en väldigt lång tid. I Europa varade det i omkring tusen år: från mitten av 400-talet till mitten av 1400-talet. Men redan på 1200-talet hade feodalismen i England och andra länder nått sina gränser. Befolkningstillväxten orsakade kolossala påfrestningar på hela systemet. Man tvingades att börja odla på ofruktbar mark och stora delar av befolkningen lyckades knappt hålla sig vid liv på den lilla mängd mat som kunde odlas på deras små jordlotter.

Det var en situation på randen till kaos, där hela den bräckliga strukturen hade kunnat kollapsa av ett tillräckligt kraftigt slag utifrån. Och vilket slag kunde vara mer kraftfullt än detta? Digerdödens framfart, som dödade mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning, visade tydligt de orättvisor, det lidande, den ignorans och det intellektuella och andliga mörker som hörde 1300-talet till.

Det är nu allmänt accepterat att digerdöden spelade en viktig roll i att underminera feodalismen. Detta märks särskilt tydligt i England. Efter att ha dödat halva Europas befolkning kom pesten till England under sommaren 1348. När pesten spred sig inåt landet, till byarna på den engelska landsbygden, utplånades hela byar, familjer och till och med befolkningar. Ungefär hälften av befolkningen dog. De som lyckades överleva upptäckte ofta att de nu ägde ganska stora mängder jord. En ny klass av rika bönder höll på att skapas.

De kolossala befolkningsförlusterna ledde till ett extremt underskott på arbetskraft. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med arbetare som kunde samlas och skörda det som såtts eller hantverkare som kunde fylla andra nödvändiga funktioner. Detta lade grunden för en djupgående samhällsomvandling. Bönderna kände nu sin styrka och krävde – och fick – högre löner och lägre jordräntor. Om feodalherren vägrade att möta deras krav kunde de helt enkelt ta sig därifrån och hitta en annan herre som var villig att acceptera deras krav. Vissa byar övergavs helt och hållet.

De gamla förpliktelserna lättades och bröts sedan helt. När bönderna kastade av sig de feodala skyldigheternas bojor strömmade många av dem in till städerna för att smida sin egen lycka. Detta ledde i sin tur till att städerna växte, vilket främjade borgerlighetens framväxt. År 1349 godkände kung Edward III den kanske första lönepolitiken i historien: Statute of Labourers (Stadgan för arbetare). Denna förordnade att lönerna skulle förbli på de gamla nivåerna. Men lagen var redan från början ett slag i luften. Lagen om utbud och efterfrågan var redan starkare än någon kunglig förordning.

Överallt fanns en ny upprorisk stämning. De gamla auktoriteterna hade redan underminerats och misskrediterats. Hela den ruttna konstruktionen höll på att falla samman. Ett enda hårt slag, verkade det som, skulle kunna få den att rasa samman. I Frankrike skedde en hel rad så kallade jaqueries (bondeuppror). Än mer allvarliga var bondeupproren i England 1381, då upprorsmännen ockuperade London och hade kungen under sin kontroll för en tid. Men i slutändan kunde inte upproren lyckas.

Dessa uppror var bara tidiga föraningar om den borgerliga revolutionen vid en tid då förutsättningarna för den inte hade mognat fullt ut. De var ett uttryck för feodalismens återvändsgränd och det djupa missnöje som fanns bland massorna, men de kunde inte erbjuda en väg framåt. Resultatet blev att det feodala systemet – även om det förändrats väsentligt – kunde överleva för en tid, trots att det uppvisade alla symptom på en sjuk samhällsordning på väg mot sin egen undergång.

Känslan av att världens undergång är nära dyker upp under varje historisk period där ett givet socioekonomiskt system har kommit in i en oåterkallelig nedgång. Detta var en period när ett stort antal män gick ut på gatorna, barfota och iklädda trasor, och piskade sig själva tills de blödde. De självplågande sekterna väntade på jordens undergång, som de ängsligt utropade skulle äga rum var och varannan timme.

Den allmänna uppfattningen (eller snarare känslan) att jordens undergång närmade sig var inte helt fel. Det var dock inte jordens undergång som hade ankommit, utan det feodala systemets undergång – och det som anlände var inte ett tusenårigt rike, utan det kapitalistiska systemet. Men vi kan inte förvänta oss att dåtidens människor skulle förstå detta. En sak var dock uppenbar för alla. Den gamla världen höll på att förfalla snabbt och oåterkalleligt. Människor slets mellan motstridiga tendenser. Allt de trodde på hade krossats och de kastades ut på öppet hav i en kall, omänsklig, fientlig och obegriplig värld.

Bourgeoisins framväxt

När alla gamla sanningar hade krossats var det som att själva stommen som höll upp världen hade avlägsnats. Resultatet blev en skrämmande turbulens och osäkerhet. Vid mitten av 1400-talet hade de gamla trossystemen börjat nystas upp. Människor vände sig inte längre till den gamla kyrkan för att frälsas eller få tröst och uppmuntran. I stället uppstod frikyrklighet i många olika former, vilket fungerade som en täckmantel för social och politisk opposition.

Bönderna trotsade de gamla lagarna och restriktionerna, krävde fri rörlighet och gjorde den gällande genom att migrera till städerna utan tillstånd. Samtida krönikor uttrycker herrarnas irritation över arbetarnas ovilja att lyda order. Det bröt till och med ut några strejker.

Mitt i allt detta mörker höll nya krafter på att vakna till liv, och en ny makt och civilisation gav sig till känna, som gradvis höll på att växa fram mitt i det gamla samhället. Handelns och städernas framväxt förde med sig en ny aspirerande klass, bourgeoisin (borgarklassen), som började knuffa undan de feodala härskarklasserna – kyrkan och adeln – i kampen om makt och positioner. Det nya samhällets födelse gav sig till känna i konsten och litteraturen, där nya trender började växa fram under det följande århundradet.

Feodalismen sågs inte längre som något normalt eller oundvikligt. Städernas framväxt, dessa öar av kapitalism i ett hav av feodalism, undergrävde successivt det gamla systemet. Den nya penningekonomin som dök upp i samhällets utkanter, började undergräva den feodala ekonomins grundvalar. De gamla feodala restriktionerna hade blivit ohållbara och oacceptabla hinder för framsteg. Det var nödvändigt att slå sönder dem, och det var också vad som skedde. Men borgerlighetens seger kom inte omedelbart. En lång period krävdes för att vinna den slutliga segern över det gamla systemet. Bara gradvis tändes städernas livsgnista på nytt.

Handelns långsamma återhämtning ledde till bourgeoisins framväxt och ett återupplivande av städerna – särskilt i Flandern, Holland och norra Italien. Nya idéer började uppstå. Efter att Konstantinopel hade fallit i turkarnas händer 1453 uppstod ett nytt intresse för den klassiska antikens idéer och konst. Nya konstformer dök upp i Italien och Nederländerna. Boccaccios Decamerone kan kanske betraktas som den första moderna romanen. I England är Chaucers skrifter fulla av liv och färg, vilket återspeglar en ny anda inom konsten. Renässansen höll på att ta sina första trevande steg. Så småningom reste sig ett nytt system ur kaoset.

Reformationen

På 1300-talet var kapitalismen väletablerad i Europa. Nederländerna blev Europas fabrik, och handeln blomstrade längs floden Rhen. Städerna i norra Italien var mäktiga drivkrafter bakom den ekonomiska tillväxten och handeln, och öppnade upp handeln med Bysantinska riket och öst. Från omkring 400-talet till 1100-talet bestod Europa av mer eller mindre isolerade ekonomier. Men inte längre! Upptäckten av Amerika, rundningen av Godahoppsudden och handelns allmänna utökning gav inte bara nya drivkrafter till att skapa rikedomar utan också till att utveckla tänkandet.

Dessa förhållanden gjorde den gamla intellektuella stagnationen omöjlig. Mattan drogs undan under fötterna på de konservativa och reaktionära, som Marx och Engels förklarade i Kommunistiska manifestet:

”Upptäckten av Amerika och rundseglingen av Afrika skapade ny terräng för den uppstigande bourgeoisin. Den ostindiska och kinesiska marknaden, koloniseringen av Amerika, utbytet med kolonierna, bytesmedlens och varornas ökning över huvud taget gav handeln, sjöfarten och industrin ett tidigare okänt uppsving, och därmed en snabb utveckling åt det revolutionära elementet i det sönderfallande feodala samhället.”

Det är ingen slump att bourgeoisins framväxt i Italien, Holland, England och senare Frankrike åtföljdes av en extraordinärt blomstrande kultur, konst och vetenskap. Som Trotskij en gång sade har revolutionen alltid varit historiens drivkraft. I länder där de borgerliga revolutionerna segrade under 1600- och 1700-talet åtföljdes produktivkrafternas och teknologins utveckling av en parallell utveckling av vetenskapen och filosofin som undergrävde kyrkans ideologiska herravälde för all framtid.

Under borgarklassens uppgångsepok, när kapitalismen fortfarande utgjorde en progressiv historisk kraft, fick den nya klassens första ideologer utkämpa en hård strid mot feodalismens ideologiska bastioner, till att börja med mot den katolska kyrkan. Långt innan borgarklassen krossade feodalherrarnas makt tvingades de bryta ned de filosofiska och religiösa försvar som hade ställts upp för att skydda det feodala systemet runt kyrkan och dess väpnade gren inkvisitionen. Denna revolution föregreps av Martin Luthers revolt mot kyrkans auktoritet.

Under 1400- och 1500-talen började Tysklands ekonomi bli mindre centrerad runt jordbruk, och nya samhällsklasser växte fram som hamnade i konflikt med den traditionella feodala hierarkin. Luthers attacker på den romersk-katolska kyrkan blev den tändande gnistan för revolutionen. Borgarna och den lägre adeln försökte bryta prästerskapets makt, undfly Roms grepp och sist men inte minst berika sig själva genom att konfiskera kyrkans egendom.

Men i det feodala samhällets djup höll andra och mäktigare krafter på att vakna. När Luthers upprop mot prästerskapet och idéer om kristen frihet nådde de tyska böndernas öron blev det en katalysator för den undertryckta ilska som fanns hos massorna, som länge hade lidit i tystnad under feodalherrarnas förtryck. Nu reste de sig för att utkräva sin hämnd på alla förtryckare.

Bondekriget började 1524 och spreds längs de germanska delarna av det Tysk-romerska riket under 1525, fram till dess stävjande 1526. Det som följde har återupprepats många gånger genom historien. När Luther ställdes inför konsekvenserna av sina revolutionära idéer blev han tvungen att välja sida och anslöt sig då till borgarna, adeln och prinsarna för att krossa bönderna.

Bönderna hittade en bättre ledare i Thomas Müntzer. Medan Luther predikade om fredligt motstånd attackerade Thomas Müntzer prästerskapet i våldsamma predikningar där han uppmanade folket att ta till vapen. Precis som Luther använde han bibliska referenser för att rättfärdiga sina handlingar: ”Säger inte Jesus: ’Jag har inte kommit med fred utan med svärd’?”

Rörelsens mest radikala flygel var anabaptisterna, som redan hade börjat ifrågasätta privategendomen och hade den primitiva kommunism som de tidiga kristna beskrev i Apostlagärningarna som sin modell. Müntzer hävdade att bibeln inte var ofelbar och att den helige anden hade sätt att kommunicera på direkt, genom förnuftets gåva.

Luther var skräckslagen och skrev den beryktade pamfletten ”Mot de mordiska och tjuvaktiga bondehoparna”. Revolten krossades med ett obeskrivligt barbari som kastade Tyskland flera hundra år tillbaka i tiden. Men den borgerliga revoltens flod, som återspeglades i protestantismens framväxt, hade blivit omöjlig att stoppa.

De länder där de reaktionära feodala krafterna kvävde det nya samhällets embryo innan det hade hunnit födas dömdes till en mardrömslik, lång och försmädlig period av degenerering, nedgång och förfall. Spanien är det tydligaste exemplet på detta.

Den borgerliga revolutionen

Den första borgerliga revolutionen tog sig formen av en nederländsk nationell revolt mot det katolska Spaniens förtryckande styre. För att lyckas blev den rika nederländska borgarklassen tvungna att ta hjälp av de män som inte hade någon egendom: de modiga desperados som främst återfanns bland samhällets fattigaste skikt. Den holländska revolutionens stormtrupper kallades av sina fiender föraktfullt för sjögueuser (från franska ”gueux”; tiggare).

Denna beskrivning är inte helt felaktig. De var fattiga hantverkare, arbetare, fiskare, hemlösa och fördrivna människor som betraktades som samhällets avskum. Men uppeldade av kalvinistisk fanatism åsamkade de det mäktiga Spanien nederlag efter nederlag. Det var detta som lade grunden för den holländska republikens uppkomst och ett modernt och blomstrande borgerligt Holland.

Den borgerliga revolutionens nästa episod hade en ännu större betydelse och fick än mer långtgående konsekvenser. Den engelska revolutionen på 1600-talet utvecklades till ett inbördeskrig. Den tog formen av en dubbelmakt. Kungahusets makt, som vilade på de privilegierade klasserna eller de finare sällskapen inom dessa klasser – aristokraterna och biskoparna med bas i Oxford – konfronterades av borgarklassen, de små godsägarna och de plebejiska massor som hade sin bas runt London.

Den engelska revolutionen lyckades när Oliver Cromwell – som baserade sig på de mest radikala elementen, det vill säga de beväpnade plebejerna – svepte borgarklassen åt sidan och förde ett revolutionärt krig mot rojalisterna. Detta resulterade i att kungen fångades och avrättades. Konflikten avslutades med en utrensning inom parlamentet och att Cromwell blev diktator.

De lägre skikten inom armen försökte under ledning av levellerna – revolutionens yttersta vänsterflygel – att ta revolutionen längre och ifrågasätta privategendomen, men de krossades av Cromwell. Anledningen till detta nederlag måste man söka i periodens objektiva förhållanden. Industrin hade ännu inte utvecklas till den punkt där den kunde utgöra grunden för socialism.

Proletariatet självt befann sig endast på en embryonal utvecklingsnivå. Levellerna själva företrädde småborgerlighetens lägre skikt, och därför var de, trots all sin heroism, oförmögna att hitta någon självständig riktning i historien. Efter Cromwells död nådde bourgeoisin en kompromiss med Charles II, som gjorde att de kunde sitta på den reella makten, samtidigt som de använde monarken för att skydda sig mot alla framtida revolutioner mot privategendomen.

Den amerikanska revolutionen, som tog formen av ett krig för nationellt oberoende, lyckades endast genom att den involverade massan av fattiga bönder som förde ett framgångsrikt gerillakrig mot den engelske kung Georges arméer.

Den franska revolutionen 1789–93 ägde rum på en mycket högre nivå än den engelska revolutionen. Den var en av de största händelserna i mänsklighetens historia. Än i dag är den en outtömlig källa till inspiration. Medan Cromwell kämpade under religionens fana höjde den franska borgarklassen förnuftets fana. Redan innan de fällde Bastiljens väldiga murar hade de fällt kyrkans och religionens osynliga, men för den delen inte mindre väldiga, murar.

I varje skede var det massornas aktiva deltagande som drev den franska revolutionen framåt och svepte undan alla hinder. När detta aktiva deltagande ebbade ut stannade revolutionen av helt och började gå baklänges. Detta var den direkta orsaken till reaktionen, först av den thermidorianska och sedan av den bonapartistiska varianten.

Den franska revolutionens fiender baktalar den alltid med anklagelser om våld och blodspillan. I själva verket var massornas våld en oundviklig reaktion mot det våld som den gamla härskarklassen utsatte dem för. Terrorn hade sitt ursprung i revolutionens reaktion på hotet om ett våldsamt störtande från både inre och yttre fiender. Den revolutionära diktaturen var resultatet av och uttrycket för ett revolutionärt krig.

Under Robespierres och jakobinernas styre fördes revolutionen till ett framgångsrikt avslut av de halvproletära sansculotterna. I själva verket drev massorna ledarna till att gå mycket längre än de först hade tänkt sig. Objektivt sett var revolutionen borgerligt-demokratisk till sin karaktär, eftersom produktivkrafternas och proletariatets utveckling ännu inte hade nått den punkt då socialism kunde sättas på dagordningen.

Processen hade nått sina gränser och började till slut oundvikligen att gå baklänges. Robespierre och hans fraktion krossade vänstern och blev sedan själva krossade. De thermidorianska reaktionärerna i Frankrike jagade ifatt och förtryckte jakobinerna, medan massorna, som hade blivit uttröttade efter flera år av ansträngningar och uppoffringar, hade börjat passiviseras och bli likgiltiga. Pendeln svängde skarpt åt höger men återinförde inte det gamla systemet. Revolutionens grundläggande socioekonomiska erövringar fanns kvar. Den jordägande aristokratins makt var bruten.

Det ruttna och korrupta direktoriet följdes av Bonapartes lika ruttna och korrupta personliga diktatur. Den franska borgarklassen var livrädda för jakobinerna och sansculotterna med deras egalitära och omfördelande tendenser. De var dock ännu mer rädda för hotet om en rojalistisk kontrarevolution som skulle ha drivit dem från makten och vridit tillbaka klockan till tiden innan 1789. Krigen fortsatte och det skedde fortfarande interna revolter bland reaktionärerna. Den enda utvägen var att återinföra en diktatur, men i formen av ett militärt styre. Borgarklassen letade efter en räddare och hittade en sådan i Napoleon Bonaparte.

Med Napoleons nederlag i Waterloo släcktes den sista flämtande glöden av den eld som hade tänts av det revolutionära Frankrike. En lång, grå period lade sig över Europa som ett tjockt täcke av kvävande damm. Den segerrika reaktionens krafter såg ut att sitta stadigt i sadeln. Men detta var bara på ytan. Under den grävde revolutionens mullvad vidare och förberedde för en ny revolution.

Kapitalismens uppsving i Europa lade grunden för en kolossal industriell utveckling och därigenom stärkandet av den klass som är avsedd att störta kapitalismen och inleda ett nytt och högre stadium av social utveckling – socialismen. Marx och Engels skriver i Kommunistiska manifestet:

”Ett spöke går runt Europa – kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har slutit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke, påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser.”

Dessa ord beskriver det reaktionära system som upprättades av Wienkongressen efter Napoleons nederlag 1815. Det syftade till att en gång för alla eliminera risken för revolution, att driva ut den franska revolutionens spöke för alltid. Det verkade som att det ”gamla Europas” brutala diktaturer skulle finnas kvar för alltid. Men med tiden skulle allting vändas till sin motsats. Under den reaktionära ytan höll nya krafter gradvis på att mogna och en ny revolutionär klass – proletariatet – reste sig.

Kontrarevolutionen störtades av en ny revolutionär våg som svepte in över Europa 1848. Dessa revolutioner utkämpades under demokratins fana – samma fana som restes över Paris barrikader 1789. Men den ledande kraften i denna revolution var inte den fega, reaktionära borgarklassen, utan de direkta arvtagarna till de franska sansculotterna – arbetarklassen, som på sina fanor skrev om ett nytt sorts revolutionärt ideal, det kommunistiska idealet.

Revolutionerna 1848–49 besegrades till följd av borgarklassens och dess liberala företrädares feghet och förräderi. Reaktionen härskade återigen fram till 1871 då det hjältemodiga franska proletariatet stormade himlen och upprättade Pariskommunen, som var den första gången i historien som arbetarklassen störtade den gamla borgerliga staten och började skapa en ny sorts stat – en arbetarstat. Denna ärorika episod varade bara i några månader och dränktes till slut i blod. Men den lämnade efter sig ett varaktigt arv och lade grunden för den ryska revolutionen 1917.

Den ryska revolutionen

För marxister var den bolsjevikiska revolutionen den enskilt största händelsen i människans historia. Under Lenins och Trotskijs bolsjevikparti lyckades arbetarklassen störta sina förtryckare och åtminstone påbörja arbetet med samhällets socialistiska omvandling.

Revolutionen ägde emellertid inte rum i ett utvecklat kapitalistiskt land, som Marx hade förväntat sig, utan tvärtom i ett land präglat av fruktansvärd ekonomisk efterblivenhet. För att ge en ungefärlig idé om de villkor som bolsjevikerna befann sig i, kan det nämnas att det på bara ett år, 1920, svalt ihjäl sex miljoner människor i Sovjetunionen.

Marx och Engels förklarade för länge sedan att socialismen – ett klasslöst samhälle – kräver att de rätta materiella förutsättningarna finns för att den ska kunna bli verklighet. Socialismens utgångspunkt måste vara en högre utvecklingsnivå av produktivkrafternas än hos de mest framskridna kapitalistiska samhällena (exempelvis USA). Det är endast på grundval av en högt utvecklad industri, jordbrukssektor, vetenskap och teknologi som det är möjligt att garantera alla människors fria utveckling, vilket börjar med en drastisk förkortning av arbetsdagen. Förutsättningen för detta är arbetarklassens deltagande i samhällets demokratiska styre och administration.

Engels förklarade för länge sedan att i varje samhälle där konsten, vetenskapen och makten är en minoritets monopol, kommer denna minoritet att använda och missbruka sin ställning för sina egna intressen. Lenin insåg snabbt risken att revolutionen, under förhållanden av allmän efterblivenhet, skulle urarta i en byråkratisk riktning. I Staten och revolutionen, som skrevs 1917, utarbetade han ett program baserat på Pariskommunens erfarenheter. Här förklarar han de grundläggande villkoren – inte för socialism eller kommunism – utan för den första perioden efter revolutionen, övergångsperioden mellan kapitalism och socialism. Dessa villkor var:

1. Fria och demokratiska val med rätt att avsätta valda delegater.
2. Ingen funktionär ska kunna tjäna mer än en vanlig arbetare.
3. Ingen stående armé, utan ett beväpnat folk.
4. Alla positioner ska med jämna mellanrum roteras. Som Lenin sade: ”När alla är byråkrater kan ingen vara byråkrat”.

Detta är ett program för fullständig arbetardemokrati. Det riktar sig direkt mot risken för byråkratisering, och låg till grund för det partiprogram som bolsjevikerna antog 1919. I motsats till vad socialismens fiender påstår var Sovjetunionen på Lenin och Trotskijs tid det mest demokratiska samhället i historien.

Däremot överlevde inte den sovjetiska arbetardemokrati som hade bildats av den ryska oktoberrevolutionen. I början av 1930-talet hade alla ovanstående punkter avskaffats. Under Stalin skedde en byråkratisk degeneration i arbetarstaten som slutade med att en monstruös totalitär regim upprättades och att det leninistiska partiet fysiskt förintades. Den avgörande faktorn i den stalinistiska och politiska kontrarevolutionen i Ryssland var revolutionens isolering i ett efterblivet land. På vilket sätt denna kontrarevolution skedde förklarades av Trotskij i Den förrådda revolutionen.

Det är inte möjligt för samhället att hoppa direkt från ett kapitalistiskt samhälle till ett klasslöst samhälle. Det materiella och kulturella arvet från det kapitalistiska samhället är helt otillräckligt för det. Det finns för mycket brist och ojämlikhet som inte omedelbart kan övervinnas. Efter den socialistiska revolutionen måste det följa en övergångsperiod som kommer att lägga den nödvändiga grunden för överflöd och ett klasslöst samhälle.

Marx kallade detta första stadium av det nya samhället för ”kommunismens lägsta stadium”, i motsats till ”kommunismens högsta stadium”, där de sista kvarlevorna av materiell ojämlikhet skulle försvinna. I detta avseende har socialism och kommunism jämförts med de ”lägre” och ”högre” stadierna av det nya samhället.

Marx beskriver kommunismens lägre stadium på detta sätt:

”Det som vi här har att göra med, är inte ett kommunistiskt samhälle som utvecklats på sin egen grundval utan tvärtom, ett sådant som uppstår just ur det kapitalistiska samhället och som alltså i varje avseende, ekonomiskt, moraliskt, andligt, ännu bär märkena efter det gamla samhället, ur vars sköte det föds fram.” (Marx, Kritik av Gothaprogrammet)

”Mellan det kapitalistiska och kommunistiska samhället”, konstaterar Marx, ”ligger den period då det ena revolutionärt omvandlas i det andra. Därtill svarar också en politisk övergångsperiod, vars stat inte kan vara någonting annat än proletariatets revolutionära diktatur”.

Som alla stora marxistiska teoretiker har förklarat är det den socialistiska revolutionens uppgift att föra arbetarklassen till makten genom att krossa det gamla kapitalistiska statsmaskineriet, det repressiva organ som syftar till att hålla arbetarklassen i underkastelse. Marx förklarade att denna kapitalistiska stat, tillsammans med sin statliga byråkrati, inte kan tjäna den nya maktens intressen. Den måste avskaffas. Dock skulle den nya staten som skapats av arbetarklassen skilja sig från alla tidigare stater i historien. Engels beskrev det som en halvstat, en stat som utformats på ett sådant sätt att den är dömd att dö bort.

Men för Marx – och detta är en avgörande fråga – skulle denna lägre nivå av kommunism från allra första början stå på en högre ekonomisk utvecklingsnivå än den mest utvecklade och avancerade kapitalismen. Och varför var detta så viktigt? Jo, för att utan en massiv utveckling av produktivkrafterna skulle bristen bli allmän och den dagliga kampen för överlevnad därmed fortsätta.

Som Marx förklarade skulle en sådan situation innebära en risk för degenerering:

”Denna utveckling av produktionskrafterna är en absolut nödvändig praktisk förutsättning [för kommunismen] därigenom att utan den skulle bara fattigdomen bli allmän, det vill säga om alla levde i nödtorft skulle också striden om det nödvändigaste upprepas och all gammal skit återupprättas.” (Marx och Engels, Den tyska ideologin)

Med dessa profetiska ord förklarade Marx varför den ryska revolutionen, som var så lovande, slutade med en byråkratisk degeneration och den monstruösa, totalitära stalinistiska karikatyr av marxismen, som i sin tur beredde vägen för kapitalismens återupprättande och en ytterligare tillbakagång. ”All gammal skit” återupprättades eftersom den ryska revolutionen isolerades under förhållanden av en fruktansvärd materiell och kulturell efterblivenhet. Men i dag, med de enorma framsteg som har skett inom tekniken och vetenskapen, har vi de nödvändiga förutsättningarna för att detta inte ska hända igen.

Framsteg utan motstycke

Varje fas i mänsklighetens utveckling bygger på all tidigare utveckling. Detta gäller både människans evolution och samhällets utveckling. Vi har utvecklats från lägre stående arter och har ett genetiskt släktskap också med de mest primitiva livsformer, vilket den mänskliga arvsmassan entydigt har bevisat. Den genetiska skillnaden mellan oss och vår närmsta levande släkting, schimpansen, är mindre än två procent. Men denna lilla andel innebär ett enormt kvalitativt språng.

Vi uppstod ur vildhet, barbari, slaveri och feodalism, och alla dessa stadier motsvarade ett bestämt stadium i produktivkrafternas och kulturens utveckling. Hegel uttryckte detta på ett vackert sätt i Andens fenomenologi:

”Knoppen försvinner när blomman slår ut, och man kunde säga att den vederläggs av blomman; likaså förklaras blomman genom frukten för en växtens falska tillvaro och som dess sanning uppträder frukten i blommans ställe. Dessa former inte bara skiljer sig åt, utan såsom oförenliga undantränger de också varandra. Men samtidigt gör deras flytande natur dem till moment i den organiska enhet vari de är inte bara icke motstridande, utan alla lika nödvändiga, och först denna nödvändighet utgör helhetens liv.” (s. 58)

Varje stadium i samhällets utveckling beror på nödvändigheten och uppkommer ur de föregående stadierna. Historien kan bara förstås om varje stadium ses i sin enhet med de andra. Varje stadiums existensberättigande är produktivkrafternas utveckling, som det hamnar i motsättning till i ett givet skede, vilket gör en revolution nödvändig för att kasta bort de gamla formerna och släppa fram nya.

Som vi har sett segrade bourgeoisin med revolutionära medel, ett faktum som kapitalismens nutida försvarare inte gärna vill påminnas om. Och som Marx förklarade har borgarklassen, historiskt sett, spelat en högst revolutionär roll:

”Bourgeoisin kan inte existera utan att oavbrutet revolutionera produktionsinstrumenten, det vill säga produktionsförhållandena, alltså samtliga samhällsförhållanden. Oförändrat bibehållande av det gamla produktionssättet var däremot den första existensbetingelsen för alla tidigare industriella klasser. Produktionens omvälvning, det oavbrutna omskakandet av alla samhällsförhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen kännetecknar bourgeoisins epok gentemot alla andra.” (Kommunistiska manifestet)

Under kapitalismen har produktivkrafterna genomgått en spektakulär utveckling, utan motstycke i människans historia: trots att kapitalismen är det mest utsugande och förtryckande system som någonsin har existerat och trots det faktum att kapitalet med Marx ord ”kom till världen drypande av blod och smuts ur alla porer”, utgjorde det ändå ett kolossalt steg framåt för produktivkrafternas utveckling – och därmed för vår makt över naturen.

Under de senaste tvåhundra åren har vetenskapens och teknologins utveckling gått snabbare än någonsin tidigare. Efter att ha varit plan under större delen av vår historia steg den mänskliga utvecklingskurvan plötsligt brant. Teknologins svindlande utveckling är förutsättningen för människans slutgiltiga frigörelse – avskaffandet av fattigdom och analfabetism, okunskap och sjukdom – och människans herravälde över naturen genom en medveten planering av ekonomin. Vägen ligger öppen för att erövra både jorden och stjärnorna.

Kapitalismens nedgång

I varje epok finns det en illusion om att den kommer att vara för evigt. Varje samhällssystem tror att det utgör den enda möjliga formen av mänsklig tillvaro; att dess institutioner, religion och moral är utvecklingens sista anhalt. Detta trodde såväl kannibalerna och de egyptiska prästerna som Marie-Antoinette och tsar Nikolaj innerligt på. Och detta är vad borgerligheten och deras apologeter påstår i dag utan några som helst bevis när de försäkrar oss om att det så kallade ”fria företagandets” system är det enda möjliga systemet – just vid den tidpunkt då det börjar uppvisa alla tecken på senilt sönderfall.

Det kapitalistiska systemet i dag liknar trollkarlens lärling i Goethes ballad, som frammanade mäktiga krafter som han inte kunde kontrollera. Den grundläggande motsättningen i det kapitalistiska samhället är antagonismen mellan produktionens sociala karaktär och dess privata ägandeform. Som Marx förklarade kommer denna motsättning till uttryck i återkommande kriser:

”Under handelskriserna förintas regelbundet inte bara en stor del av de tillverkade produkterna, utan till och med de redan skapade produktivkrafterna. Under kriserna utbryter en samhällsepidemi, som skulle ha förefallit alla tidigare epoker som en orimlighet – överproduktionens epidemi. Samhället finner sig plötsligt tillbakakastat i ett tillstånd av momentant barbari; en hungersnöd, ett allmänt förintelsekrig tycks ha avskurit det från alla livsmedel; industrin och handeln tycks utplånade, och varför? Därför att det äger för mycket civilisation, för mycket livsmedel, för mycket industri och för mycket handel. De produktivkrafter som står till samhällets förfogande tjänar inte längre till att befrämja de borgerliga egendomsförhållandena; de har tvärtom blivit för väldiga för dessa förhållanden, de hämmas av dem; och så snart de övervunnit detta hinder, bringar de hela det borgerliga samhället i oordning och hotar den borgerliga egendomens existens. De borgerliga förhållandena har blivit för trånga för att inrymma den av dem skapade rikedomen. — Varigenom övervinner bourgeoisin kriserna? Å ena sidan genom det framtvingade förintandet av en mängd produktivkrafter; å andra sidan genom erövringen av nya marknader och grundligare utsugning av äldre marknader. Varigenom således? Därigenom att den förbereder ännu mångsidigare och våldsamma kriser och minskar medlen för att förebygga kriserna.” (Kommunistiska manifestet)

Detta är en exakt beskrivning av dagens situation. Det är en fruktansvärd paradox att ju mer mänskligheten utvecklar sin produktionskapacitet, ju större framsteg som görs inom vetenskapen och teknologin, desto större blir lidandet, svälten, förtrycket och eländet för majoriteten av jordens befolkning. Kollapsen 2008 visade att världskapitalismen var kroniskt sjuk. Detta var inledningen till den största krisen under kapitalismens tvåhundraåriga existens, och den är långt ifrån löst. Detta är ett uttryck för kapitalismens återvändsgränd, som i sista hand är ett resultat av produktivkrafternas revolt mot privategendomens och nationalstatens tvångströja.

Socialism eller barbari

Under tusentals år har kulturen varit ett monopol för en privilegierad minoritet medan den stora majoriteten av mänskligheten exkluderats från kunskap, vetenskap, konst och makt. Detta är fortfarande fallet i dag. Den värld vi lever i är långt ifrån civiliserad. Den har inte gjort sig förtjänt av detta namn. Det är en barbarisk värld, befolkad av människor som ännu inte har övervunnit sitt barbariska förflutna. För den stora majoriteten på planeten är livet en hård och oavbruten kamp för att säkra sin egen existens – inte bara i de fattiga delarna av världen, utan också i de utvecklade kapitalistiska länderna.

Den tyska revolutionären Rosa Luxemburg påpekade att mänskligheten har två valmöjligheter: socialism eller barbari. Frågan ställs därför i skarpast möjliga termer: under den kommande perioden kommer antingen arbetarklassen att ta över samhällets styre och ersätta det fallfärdiga kapitalistiska systemet med en ny samhällsordning baserad på en harmonisk och rationell planering av produktivkrafterna och människors medvetna kontroll över sina egna liv och öden – eller så kommer vi att ställas inför ett skrämmande skådespel med en social, ekonomisk och kulturell kollaps.

Kapitalismens kris utgör inte bara en ekonomisk kris som hotar miljontals människors försörjning och levnadsstandard över hela världen. Den hotar också själva grunden för en civiliserad tillvaro – i den mån den nu existerar. Den riskerar att kasta tillbaka mänskligheten på alla plan. Om proletariatet – den enda verkligt revolutionära klassen – inte lyckas störta bankernas och monopolens styre, kommer vägen att beredas för en kulturell kollaps, och till och med en återgång till barbariet.

Medvetandet

Dialektiken lär oss att saker förr eller senare förändras till sin motsats. Det går att dra paralleller mellan geologin och samhället. Precis som kontinentalplattorna, som rört sig för långsamt, kompenserar för sin försening med en våldsam jordbävning, kompenseras det faktum att medvetandet släpar efter händelseutvecklingen med plötsliga psykologiska förändringar hos massorna. Det mest slående uttrycket för dialektiken är kapitalismens kris själv. Dialektiken utkräver sin hämnd på borgarklassen, som inte har förstått någonting, inte förutsett någonting och inte är förmögen att lösa någonting.

Sovjetunionens kollaps ledde till en pessimistisk stämning och förtvivlan inom arbetarklassen. Kapitalismens försvarare inledde en vildsint ideologisk motoffensiv mot socialismens och marxismens idéer. De utlovade en framtid präglad av fred, välstånd och demokrati till följd av den fria marknadsekonomins underverk. Sedan dess har det gått två decennier, vilket inte är någon särskilt lång tid i ett historiskt perspektiv. Men det finns inte ett spår kvar av dessa betryggande illusioner.

Överallt finns krig, arbetslöshet, fattigdom och svält. Överallt börjar en ny anda av revolt växa fram, och människor söker efter idéer som kan förklara vad som händer i världen. Den gamla, stabila, välmående kapitalismen är död, och så även de gamla, harmoniska relationerna mellan klasserna. Framtiden kommer att innebära år och årtionden av nedskärningar, arbetslöshet och en fallande levnadsstandard. Detta kommer att leda till ett återupplivande av klasskampen överallt.

Embryot till det nya samhället håller redan på att växa fram i det gamla samhällets sköte. Arbetardemokratin finns delvis redan i form av arbetarorganisationer, strejkkommittéer, fackföreningar, kooperativ och så vidare. Under den period som står framför oss kommer det att bli en kamp på liv och död – en kamp för att dessa delar av det nya samhället ska få födas, och ett lika starkt motstånd från det gamla systemets sida för att förhindra att detta sker.

Det är sant att massornas medvetande har släpat långt efter händelseutvecklingen. Men detta håller på att vändas till sin motsats. Stora händelser tvingar människor att ifrågasätta sina gamla föreställningar och antaganden. De väcks ur sin invanda apatiska likgiltighet och tvingas att komma till rätta med verkligheten. Detta kan vi se redan nu i Grekland, Frankrike, Storbritannien och andra länder. Under perioder som denna kan medvetandet förändras väldigt snabbt. Och detta är precis vad en revolution innebär.

Uppkomsten av den moderna kapitalismen och dess dödgrävare, arbetarklassen, har gjort det som är kärnan i den materialistiska historieuppfattningen tydligare. Vår uppgift är inte bara att förstå, utan också att kunna slutföra klassernas historiska kamp genom proletariatets seger och den socialistiska omvandlingen av samhället. Kapitalismen har trots allt misslyckats med att ”avsluta” historien. Marxisters uppgift är att arbeta aktivt för att påskynda störtandet av det gamla, fallfärdiga systemet, och att hjälpa till i den nya och bättre världens födsel.

Från nödvändighet till frihet

Det vetenskapliga förhållningssätt till historien som historiematerialismen ger oss, gör oss inte benägna att dra pessimistiska slutsatser från de hemska symptom på förfall som vi ser överallt. Tvärtom har den allmänna tendensen under mänsklighetens historia gått mot en allt större utveckling av vår produktiva och kulturella potential.

Förhållandet mellan den mänskliga kulturens och produktivkrafternas utveckling stod klar redan för det antika geniet Aristoteles, som i sin bok Metafysiken förklarade att ”människan börjar filosofera när hon har det som är nödvändigt för att överleva”, och lade till att anledningen till att astronomin och matematiken upptäcktes i Egypten var att den prästerliga kasten inte behövde arbeta. Detta är en alltigenom materialistisk förståelse av historien.

De senaste hundra årens stora framsteg har för första gången skapat en situation där alla problem som mänskligheten står inför lätt kan lösas. Potentialen för ett klasslöst samhälle finns redan på en global nivå. Vad som krävs är att åstadkomma en rationell och harmonisk planering av produktivkrafterna så att denna enorma, praktiskt taget oändliga potential kan realiseras.

När produktivkrafterna har befriats från kapitalismens tvångströja finns potentialen där för att producera ett stort antal genier: konstnärer, författare, kompositörer, filosofer, vetenskapsmän och arkitekter. Konsten, vetenskapen och kulturen kan blomstra som aldrig tidigare. Denna rika, vackra och otroligt varierande värld skulle äntligen bli en plats gjord för människor.

I viss mening är ett socialistiskt samhälle en tillbakagång till urkommunismen, men på en betydligt högre produktivitetsnivå. Innan man kan föreställa sig ett klasslöst samhälle skulle alla klassamhällets kännetecken behöva avskaffas, särskilt ojämlikheten och bristen på resurser. Det skulle vara absurt att prata om klassernas avskaffande om det fortfarande fanns ojämlikhet, resursbrist och kamp för att överleva. Det skulle vara en självmotsägelse. Socialismen kan bara framträda i ett visst stadium av det mänskliga samhällets evolution, vid en viss nivå av produktivkrafternas utveckling.

På grundval av en verklig revolution inom produktionen skulle det vara möjligt att uppnå en sådan nivå av överflöd att människor inte längre skulle behöva oroa sig över sina vardagliga behov. Den förödmjukande oron och rädslan som hela tiden fyller människors tankar skulle försvinna. För första gången kommer fria människor att kunna bestämma över sina egna öden. För första gången kommer de att bli verkligt mänskliga. Först då kommer mänsklighetens verkliga historia att börja.

På grundval av en harmoniskt planerad ekonomi där vetenskapens och teknologins enorma produktiva kapacitet tas till vara för att tillfredsställa mänskliga behov, och inte för att berika ett fåtal, kommer kulturen att nå en ny utvecklingsnivå som vi tidigare inte ens kunnat drömma om. Romarna beskrev slavarna som ”verktyg med röster”. Nuförtiden behöver vi inte förslava människor för att de ska jobba. Vi har redan teknologin för att skapa robotar som inte bara kan spela schack och utföra grundläggande uppgifter inom produktionen, utan även köra fordon på ett säkrare sätt än människor och till och med utföra ganska komplexa uppgifter.

På kapitalistisk grundval riskerar denna teknik att tränga undan miljoner arbetare: inte bara lastbilschaufförer och lågutbildad arbetskraft – utan även till exempel revisorer eller journalister – riskerar att förlora sina försörjningsmöjligheter. Miljontals människor kommer att dömas ut, medan de som har fått behålla sina jobb kommer att arbeta fler timmar än tidigare.

I en socialistisk planekonomi skulle samma teknik användas för att förkorta arbetsdagen. Vi skulle omgående kunna introducera en 30-timmars arbetsvecka, följt av en 20-timmars och sedan en 10-timmarsvecka eller ännu mindre, samtidigt som produktionen skulle öka och samhällets välstånd skulle kunna bli mycket större än vad som är tänkbart under kapitalismen.

Detta skulle innebära en grundläggande förändring i människors liv. För första gången skulle människor bli fria från arbetets slavgöra. De skulle vara fria att utveckla sig själva fysiskt, mentalt och man kanske till och med kan säga andligt. Folk skulle vara fria att vända blicken mot himlen och betrakta stjärnorna.

Som Trotskij en gång skrev: ”Hur många Aristoteles är svinaherdar? Och hur många svinaherdar sitter på kungatroner?” Klassamhället gör människor fattiga, inte bara materiellt utan också mentalt. Miljontals människor lever sina liv inom snävast möjliga gränser. Deras mentala horisonter är förkrympta. Socialismen skulle frigöra all den kolossala potential som slösas bort av kapitalismen.

Det är sant att människor har olika personligheter och färdigheter. Alla kan inte vara en Aristoteles, Beethoven eller Einstein, men alla har potentialen att åstadkomma stora saker inom något fält: att bli vetenskapsmän, konstnärer, musiker, dansare eller fotbollsspelare. Kommunismen kommer att ge alla människor de nödvändiga förutsättningarna för att utvecklas till sin fulla potential.

Detta skulle vara den största revolutionen genom tiderna. Den skulle bära mänskligheten till en ny och kvalitativt högre nivå. För att citera Engels skulle den innebära mänsklighetens språng från nödvändighetens till frihetens rike.

London, 8 juli 2015.