Kapitalismens kris är också en kris för den post-sovjetiska världsordningen, som baserades på USA-imperialismens dominans. I och med Kinas uppgång som världsmakt, Rysslands allt mer trotsiga hållning och USA:s misslyckade militära interventioner, så har världspolisens batong inte samma tyngd, och kan inte garantera följsamhet på samma sätt som tidigare. Det här har stora implikationer för maktfördelningen på den globala arenan.
[Source]
USA besegrades i Irak, Afghanistan och Syrien. De blev utmanövrerade i Libyen. Samtidigt har många andrarangsmakter, många av dem långvariga amerikanska allierade, i allt större utsträckning gått emot Washingtons påbud.
Amerikanerna såg Ukrainakriget som en möjlighet till att underminera sin huvudsakliga rival, Kina, genom att försvaga Ryssland, som är Kinas mäktigaste allierade. Men det sägs att man inte ska röra sig om man fastnat i kvicksand. I stället för att återupprätta USA-imperialismens ställning har det nuvarande kriget förvärrat motsättningarna i världspolitiken, och ytterligare underminerat amerikansk auktoritet.
Allt detta förebådar en ny period av ökad instabilitet och konflikt mellan nationer. För kommunister så understryker det kapitalismens återvändsgränd, och behovet av en bestämd, internationell och klassbaserad kamp för socialism.
Ukrainakriget – som bensin på elden
Sedan proxykriget mellan Ryssland och USA-imperialismen i Ukraina bröt ut har den västerländska propagandamaskinen försökt måla upp följande bild: på ena sidan står Ryssland, parian, ensam och isolerad. På den andra står hela världen, med USA i spetsen, enade i att fördöma tyrannen i Kreml.
Men under ytan på denna välputsade fasad framträder en helt annan bild. USA:s mål i Ukrainakriget var att, i ett enda svep, isolera och lamslå sin ryska rival, och försvaga relationerna mellan Ryssland och Europa, för att stärka sitt grepp om den sistnämnda. ”Låt oss dra ner Ryssland i träsket”, förkunnade västerländska politiker triumferande för varandra.
”Putins Ryssland är inte vår vän, och det är Kinas mäktigaste allierade”, skrev den tidigare republikanska presidentkandidaten Mitt Romney nyligen. ”Att stödja Ukraina försvagar en motståndare, stärker vår nationella säkerhetsfördel, och kräver inget spillt amerikanskt blod”.
Den USA-ledda ”västalliansen” har, med detta i åtanke, pumpat in mängder med vapen och försett Ukraina med en uppsjö av direkt militärt-, ekonomiskt- och underrättelsestöd. Samtidigt har de infört en rad sanktioner mot den ryska ekonomin: de mest långtgående som drabbat något land sedan andra världskriget.
Man har stängt ute Ryssland från västerländska investeringar, nekat dem tillgång till avancerad teknologi och låst ut dem från det elektroniska banksystemet SWIFT. Man har fryst 400 miljarder dollar av den ryska centralbankens tillgångar, och inlett en kampanj för att strypa flödet av rysk gas till Europa.
Men som vi ska se har denna politik fått motsatt effekt, och den amerikanska borgarklassen hotas att själva dras ner i träsket. Larry Summers, USAs före detta finansminister, sa följande i en intervju med nyhetsbyrån Bloomberg:
”Det finns en växande acceptans för fragmentering, och – kanske än mer oroande – så tror jag att det finns en växande insikt om att vårt fragment inte är det bästa att tillhöra. Vi är på rätt sida om historien – med vårt engagemang för demokrati, och vårt motstånd mot rysk aggression, men det verkar ganska ensamt på rätt sida av historien, eftersom de som i mycket lägre grad verkar stå på rätt sida av historien mer och mer sluter sig samman i en mängd olika strukturer.”
Om vi ser bortom det hycklande frasmakeriet om den ”rätta sidan”, så kan vi se det ovanstående uttalandet som en illavarslande varning, som kommer från en seriös borgerlig strateg.
Även om striderna på slagfältet ännu inte tippat över till endera sidans fördel, så har den politiska utvecklingen på världsarenan inte gått i linje med USA-imperialismens mål.
Det är tydligt att en stor del, om inte majoriteten, av världens härskande klasser utöver dem i västländerna och Japan inte har något intresse av att dras in på västsidan i Ukrainakonflikten.
I stället för att isolera Ryssland har USA:s agerande snarare stärkt de redan existerande spänningarna i de internationella relationerna, vilket har tydliggjort det amerikanska inflytandets gränser, och försvagat dess auktoritet.
Sanktionerna slår tillbaka
En nyligen publicerad artikel i den brittiska högertidningen The Spectator konstaterade följande:
”Västländerna har gått ut i sitt sanktionskrig med en överdriven bild av det egna inflytandet. Som vi har upptäckt, saknar icke-västerländska länder viljan att införa sanktioner mot såväl Ryssland som ryska oligarker.”
”I april förra året förutspådde IMF att den ryska ekonomin skulle krympa med 8,5 procent 2022, och ytterligare 2,3 procent det här året. Men resultatet blev att BNP sjönk med endast 2,1 procent under förra året, och i år förutspår IMF en mindre ökning på 0,7 procent. Och allt detta trots att kriget i Ukraina går mycket sämre än vad någon kunde ha föreställt sig i februari förra året.”
”Den ryska ekonomin har inte blivit förstörd; den har endast omformats och riktats österut och söderut snarare än västerut.”
Det är visserligen sant att vissa sektorer av den ryska ekonomin har drabbats, och att den lider brist på vissa avancerade komponenter, men sanktionerna har trots det misslyckats med att uppnå sitt mål: att lamslå den ryska ekonomin till den grad att det skulle bli ohållbart att fortsätta kriget.
Rusande priser på den fossila bränsleexporten, till stor del omdirigerad till Indien och Kina, har hållit den ryska ekonomin flytande. Och Ryssland har lyckats få tillgång till avancerad teknologi via tredjepartsländer som Kina, Turkiet och Gulfstaterna.
Den kinesiska presidenten Xi Jinpings senaste besök i Moskva var en mycket betydelsefull uppvisning av stöd till Putin, som öppet trotsade USA-imperialismens försök att isolera honom. Den av medierna skapade bilden av total rysk isolering föll som ett korthus. Handeln mellan de två länderna har ökat med 40 procent under det senaste året. Det är tydligt att Ryssland skulle fått mycket svårt att fortsätta sin militära kampanj i Ukraina, om det inte hade varit för stödet man fått från Beijing.
Kina har hittills avstått från att förse Ryssland med vapen, åtminstone enligt vad som är allmänt känt. Men landet har passerat Europa som den största importören av rysk råolja. Man har också blivit en viktig kanal som Ryssland använder för att kringgå sanktioner på importen av nyckelvaror, som integrerade kretsar.
Snarare än att isolera Ryssland och tillåta USA-imperialismen att fokusera på sin huvudsakliga rival, har Washingtons agerande knuffat Ryssland i famnen på den kinesiska regimen: en allians som utgör ett växande problem för amerikanerna.
Resten av världen illa till mods
Det ser inte mycket ljusare ut för USA i resten av världen.
I oktober fördömde FN Rysslands annektering av fyra ukrainska regioner med röstsiffrorna 143 mot 5. Resultatet lyftes av väst för att säga: ”Ser ni? Se på Rysslands ställning på den internationella arenan. Det är alldeles ensamt.”
Men till och med tidskriften Times tvingades erkänna att omröstningen egentligen visade att ”Ryssland inte är så isolerat som väst skulle önska”, eftersom de 35 länder som avstod, inklusive Kina och Indien, står för nära hälften av världens befolkning. Även om vi ignorerar det stora antalet nedlagda röster, så kvarstår ett större problem: FN-resolutioner består enbart av ord – men i politiken är det handlingar och endast handlingar som verkligen räknas.
Sett till handlingar framträder en helt annan bild.
En intressant artikel i The Economist, med rubriken ”How to survive a superpower split” (Hur man överlever en splittring mellan supermakterna), kom fram till att endast 52 länder (beskrivna som ”väst” och dess vänner) är beredda att ”fördöma och bestraffa Rysslands agerande” (vår kursivering). Samtidigt har 127 stater vägrat att tydligt positionera sig på någon av sidorna, och hjälper därmed i praktiken Ryssland att komma runt sanktionerna.
Turkiet, en viktig Nato-medlem, har spelat en nyckelroll i att hjälpa Ryssland att komma runt sanktionerna.
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan har hyllat landets ”speciella relation” till Ryssland, och har vägrat att införa sanktioner mot Moskva. Turkiets export till Ryssland ökade med 45 procent under krigets första halvår, och importen ökade med hela 125 procent.
Saudiarabien, som traditionellt varit allierade med USA, stod emot de västerländska imperialisterna och skrev under ett avtal med Ryssland om att minska oljeproduktionen med 5 procent, med målet att hålla olje- och gaspriserna höga under en global lågkonjunktur. Washingtons upprördhet möttes inte med mer än en axelryckning från Riyadh.
Även Israel har ställt sig mer eller mindre neutralt i Ukrainakonflikten, trots att landet är USA-imperialismens starkaste fäste i Mellanöstern, och har vägrat att införa sanktioner eller sända vapen till Ukraina.
I Latinamerika har Brasilien, Argentina, Mexiko, Chile och till och med Colombia, som tidigare har varit allierade med USA, alla stått emot sin grannes påtryckningar och vägrat att sända vapen till Ukraina.
Efter sitt besök i Kina i april anklagade Brasiliens president Lula väst för att förlänga kriget genom att skicka mer vapen till Ukraina. Han förklarade:
”(USA) måste sluta att uppmuntra kriget och börja tala om fred, EU måste börja tala om fred, så att vi kan övertyga Putin och Zelenskyj om att fred är i allas intresse och att krig endast är i deras intressen.”
På annat håll har Indien hjälpt Ryssland att ta igen nästan hela den förlorade försäljningen av olja och gas. Indien har sina egna anledningar att hålla sig på god fot med Moskva. Men priser under marknadsvärdet på rysk olja och gas gör det säkerligen mer lockande. Landets oljeimport från Ryssland har 22-dubblats sedan krigets utbrott. Indien till och med raffinerar och säljer en viss del vidare som diesel för den europeiska marknaden!
Ryssland är också fortsatt Indiens största försvarsleverantör, med planer på att utöka vapenarsenalen med de mest avancerade ryska luftvärnssystemen.
Den sydafrikanska regeringen har också ignorerat USA:s protester mot den gemensamma militärövning som man hade med Kina och Ryssland utanför landets östkust i februari. Landet gav också nyligen Putin diplomatisk immunitet, vilket gör att han kan delta på BRICS-mötet i Sydafrika; ett öppet trotsande av den arresteringsorder som utfärdats av den internationella brottmålsdomstolen.
Ukrainakriget har kraftigt pressat upp priset på olja, gas, mat och gödsel. Det här är särskilt känsliga produkter i fattiga länder, där miljoner nu riskerar att falla ner i elände på grund av den globala ekonomiska krisen. Rysk export av gödsel och spannmål har ökat runt om i Afrika, och även i Latinamerika.
För att undvika en explosion av klasskamp väljer många länder att handla med Ryssland, som kan erbjuda dem dessa varor under marknadspriset, snarare än att införa sanktioner, vilket bara skulle pressa upp priserna ytterligare.
Det finns mängder av exempel. Med världsekonomin på väg utför och ökade spänningar på alla nivåer, så har de flesta länders härskande klasser inte råd att blint följa USA in i ännu en destabiliserande konflikt.
Europa
På pappret är Västeuropa den enda region som lydigt följer USA-imperialismens påbud. Men även här finns det djupa sprickor i den rosiga bilden av en enad, harmonisk ”västallians”.
Ukrainakriget har slagit hårt mot den europeiska ekonomin genom att strypa tillförseln av billig rysk gas. Detta har underminerat den europeiska kapitalismens ställning på världsmarknaden, i synnerhet Tysklands och Frankrikes. Det är därför alla de stora EU-länderna har dragit fötterna efter sig så fort frågan om ytterligare sanktioner eller vapenförsändelser kommit upp på dagordningen.
Under tiden har amerikanerna antagit den så kallade ”Inflation Reduction Act”: ett 400 miljarder stort stödpaket vars främsta syfte är att stödja amerikanska företag och underminera europeiska kapitalister. Washington försöker även dra Europa djupare ned i sin konflikt med Kina, som råkar vara Europas största handelspartner.
Trots all kritik mot Donald Trump har Bidenadministrationen i praktiken fortsatt med samma ”America first”-politik, till sina traditionella allierades stora förtret.
Tysklands förbundskansler Olaf Scholz besökte Kina i november i ett försök att visa upp en viss självständighet. Han tvingade också igenom det kinesiska företaget Coscos delvisa uppköp av en containerterminal i Hamburg, vilket mötte starka fördömanden från De grönas krigshetsande utrikesminister Annalena Baerbock, samtidigt som flera tyska företagsledare ställde sig bakom Scholz.
Scholz resa följdes av den franska presidenten Emmanuel Macrons uppmärksammade besök i våras. Detta ledde till en märkbar ökning av spänningarna mellan USA och dess europeiska allierade.
Macron sade, i en illa dold pik mot USA, att det skulle vara en ”fälla för Europa” att dras in i kriser som inte är dess egna, och att en sådan utveckling skulle förvandla de europeiska länderna till ”vasallstater”. Macrons kommentarer handlade specifikt om konflikten mellan USA och Kina, men det är tydligt att han också syftade på Ukraina.
En rad företagsledare följde med Macron på hans resa – vilket understryker den ekonomiska betydelsen av Frankrikes handel med Kina, som Macron hoppades kunna förhandla med.
Det mest irriterande för den amerikanska imperialismens strateger var det avtal som slöts av Airbus, som offentliggjorde försäljningen av 200 passagerarflygplan till Kina, ett helikopter-avtal samt öppnandet av en ny Airbus-fabrik i Tianjin. Eftersom Kina är världens snabbast växande marknad för kommersiell flygtrafik, så går ett sådant avtal rakt emot det amerikanska företaget Boeings intressen. Det kommer också att resultera i den typ av tekniköverföring som USA-imperialismen obevekligt motsätter sig.
Den franska borgarklassen har alltid haft sina egna ambitioner på världsarenan, och strävar efter att spela en mer självständig roll. Landets kärnvapen står till exempel utanför Nato:s kontroll. Den franska imperialismen har också sina egna intressen, särskilt i Afrika. Trots sitt begränsade inflytande på det internationella planet försöker Frankrike att balansera USA och Kina mot varandra, för att på så sätt försäkra sig om en viss grad av självständighet. Samtidigt vill den kinesiska regimen utnyttja motsättningarna mellan EU och USA för egen vinning.
Macrons besök var visserligen, åtminstone delvis, ett försök att avleda uppmärksamhet från den massiva proteströrelsen mot de franska pensionsreformerna, men hans uttalanden representerade också den delen av den västeuropeiska bourgeoisien som har mycket att förlora och lite att vinna på att blint följa Washingtons diktat på den internationella arenan.
EU skapades med målet att ena länder som inte kunde spela en självständig roll på världsarenan. I dag är unionen fullkomligt paralyserad av motsättningar mellan medlemsstaterna, som ständigt exploateras av de större imperialistmakterna.
Splittring
De internationella relationerna var under en lång period efter andra världskriget relativt stabila, då två supermakter med jämförbar styrka (och kärnvapen) ställdes mot varandra. Stalinismens kollaps 1989–1991 rubbade denna relativa jämvikt.
Efter Sovjetunionens fall stod USA ensamt kvar som planetens enda supermakt. Precis som Ikaros i den grekiska mytologin, som flög för nära solen, såg man ingen gräns för sin makt. Man intervenerade i land efter land, för att bestraffa varje brist på lydnad, och mötte litet motstånd. Under det imperialistiska kriget i Persiska gulfen 1991 avstod till exempel både Ryssland och Kina från att rösta om den resolution i säkerhetsrådet som godkände användandet av militära medel mot Irak. Det pratades till och med om ett ryskt Nato-medlemskap, samtidigt som landet förödmjukades av Nato under incidenten vid Pristinas flygplats i Kosovo 1999.
Men i och med millennieskiftet och invasionerna av Irak och Afghanistan började vinden att vända. Förlusterna i dessa krig visade begränsningarna för världens mäktigaste land. Än viktigare var att de gav upphov till ett utspritt motstånd hos den amerikanska arbetarklassen mot ytterligare militära äventyr.
Som en konsekvens av detta har det varit omöjligt för USA att mobilisera den egna armén för interventioner i storskaliga krig. 2014 misslyckades Barack Obama till och med att få kongressen att godkänna en begränsad bombkampanj mot den syriska Assadregimen.
Denna svaghet har kraftigt begränsat USA:s förmåga att utöva sin makt. I Syrien såg vi till exempel hur Ryssland och Iran lyckades besegra den USA-ledda koalitionen. Även i Libyen utmanövrerades västmakterna av ryskt och turkiskt stödda miliser.
Tillsammans med den reella förlusten i Irak och det förödmjukande tillbakadragandet från Afghanistan, så har detta slagit hårt mot USA:s auktoritet.
En parallell process har förlöpt på det ekonomiska och diplomatiska planet.
Omedelbart efter andra världskriget så stod USA för 40 procent av världens BNP. Med detta som bas, och med ”frihandel” som sitt huvudsakliga slagord, kunde Washington riva ner handelshinder och öppna upp världsmarknaden, kontrollerad av USA-dominerade institutioner som IMF och Världsbanken. Följden blev en enorm expansion av världshandeln, med dollarn som den stabila valutan.
I dag har USA:s andel av världsekonomin sjunkit till 24 procent, medan Kinas har vuxit från försumbar till 18 procent. Kina är inte ens nära att gå om USA på det ekonomiska planet, men Kinas tillväxt har bidragit till USA:s relativa försvagning inom världsekonomin.
Den globala ekonomiska krisen har samtidigt spätt på motsättningarna mellan nationerna. För att försvara sin egen ställning har den amerikanska kapitalismen därför gått från att vara frihandelns mest tongivande förespråkare, till att bli den starkaste kraften för protektionism i världspolitiken.
Handelskriget mot Kina, som inleddes av Trump-administrationen, fortsätter med oförändrad styrka under Bidens presidentskap. USA vidtar också åtgärder för att försvara den inhemska produktionen. Samtidigt har dollarn – och dollar-baserade finansiella system som SWIFT – använts som vapen mot de som vågar ställa sig på tvären.
Det här har skakat förtroendet för den post-sovjetiska världsordningen. Om ryska tillgångar kan frysas, vem står då näst på tur?
Trotskij noterade att den brittiska imperialismen, vid sin höjdpunkt, tänkte i århundraden och kontinenter. Den amerikanska imperialismen försökte åtminstone under sin uppgångsperiod att tänka innan man handlade.
Men i dag karakteriseras den amerikanska bourgeoisien av extrem dumhet och kortsynthet. Detta är i sig en återspegling av kapitalismens organiska kris, och av finanskapitalets och aktiemarknadens dominans, som inte kan se längre än till nästa spekulativa bubbla, eller i bästa fall till nästa kvartalsrapport.
I en period av allmän kris för kapitalismen, är det bästa borgarna kan hoppas på att upprätthålla status quo. Men detta har blivit omöjligt.
Likt en berusad elefant klampar den amerikanska imperialismen nu runt på den internationella arenan utan någon tydlig plan. Därmed underminerar de hela den världsordning som baserades på USA:s absoluta dominans efter Sovjetunionens fall. Ukrainakriget och sanktionerna mot Ryssland har accelererat denna process.
Missta er inte, i dag finns det ingen kraft som kan utmana USA på det militära eller det ekonomiska planet. Arbetets produktivitet är fortfarande långt högre i USA än i Kina (även om gapet minskar). USA:s militärutgifter är större än de tio följande länderna tillsammans, och står för 39 procent av världens sammanlagda militärutgifter. Men sprickor håller på att uppstå i den USA-dominerade världsordningen. Mindre makter som Kina, och till en viss grad också Ryssland, utnyttjar dessa sprickor, vilket förstärker den rådande instabiliteten.
Kina och BRICS-länderna
Den kinesiska staten har effektivt utnyttjat den växande känslan av ökad osäkerhet. Under sin resa till Moskva kringgick Xi Jinping USA:s utspel om ”röda linjer”. I stället kom han beväpnad med en fredsplan.
Chansen att den lyckas är nära noll, men det var inte heller dess syfte. Avsikten var att sända ett meddelande till resten av världen: ”Vad har ert omfamnade av USA gett er, förutom krig och instabilitet? Omfamna oss, så får ni fred, stabilitet och handel.”
Detta meddelande utnyttjar skickligt den förfäran som drabbat både USA:s fiender och dess allierade runt om i världen.
I mars medlade Kina ett avtal mellan Iran och Saudiarabien, som i många år har kämpat om inflytande i Mellanöstern. Det här var ett kraftigt slag mot USA, som var regionens huvudsakliga stormakt under många års tid och den saudiska regimens främsta uppbackare.
Saudiarabien har också tilldelats status som dialogpartner i Shanghai Cooperation Organization (SCO) – en politisk och ekonomisk organisation ledd av Kina, med Ryssland som hantlangare. En saudisk analytiker, Ali Shihabi, kommenterade beslutet så här:
”Det traditionella monogama förhållandet med USA är nu över. Och vi har gått in i ett mer öppet förhållande; starkt med USA, men lika starkt med Kina, Indien, Storbritannien, Frankrike och andra.”
Många mindre imperialistmakter drar fördel av splittringen mellan stormakterna, för att själva tränga sig fram. Som den brasilianska presidenten Lula da Silva uttryckte det på sitt besök i Beijing, skulle de vilja samarbeta med USA och Kina för att ”balansera världspolitiken”.
”Balansera” är ett bra sätt att uttrycka det. Den brasilianska borgarklassen har inte råd att helt vända USA ryggen. Men de kommer inte att lyda den amerikanska regeringens minsta vink; de har bland annat vägrat att sända vapen till Ukraina. Lula var djärv nog att, under sitt besök i Kina, besöka en Huawei-fabrik som producerar 5G-utrustning som förbjudits av USA. Brasiliens viktiga jordbruksindustri är också beroende av ryskt gödsel.
Länder som Brasilien, Sydafrika och Indien har länge varit stora och mäktiga nog för att föra en delvis självständig linje, utan att helt vända ryggen åt den västerländska imperialismen.
Den så kallade BRICS-gruppen har länge utgjort ett halv-formellt block, som en uttalad motvikt till det västerländska G7, med Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika som de ursprungliga medlemmarna.
Men enligt den sydafrikanska utrikesministern har inte mindre än 12 länder ansökt om att få gå med i sammanslutningen. Många av dem som nu knackar på dörren är länder som under många årtionden varit USA-imperialismens lojala knähundar, däribland Saudiarabien, Förenade arabemiraten och Egypten.
Kinas uppgång försvagar onekligen USA:s grepp över många delar av världen. Men det skulle vara ett misstag att tro att Kina är på väg att ersätta eller ens motsvara dess makt på det internationella planet.
Bara på det militära området är skillnaden mellan dem enorm. Den amerikanska ekonomin är mycket större och mer utvecklad, och USA utövar en avgörande kontroll över världsekonomins viktigaste hävstänger.
Det är också tydligt att Kina står inför en ekonomisk kris utan motstycke – och kopplat till det, en period av djup samhällskris och klasskamp, vilket kommer att bryta den utveckling som landet genomgått under den föregående perioden.
Kampen mot imperialismen och kommunisternas uppgifter
År 1928, då den amerikanska imperialismen fortfarande var på uppgång, skrev Leo Trotskij följande:
”…det är just USA:s internationella styrka och den oemotståndliga expansion som uppstår ur denna, som tvingar henne att inlemma hela världens krutdurkar i sina grundvalar, det vill säga alla motsättningar mellan öst och väst, det gamla Europas klasstrider, de koloniala massornas uppror och alla krig och revolutioner.”
”Å ena sidan förvandlar detta den nordamerikanska kapitalismen till vår moderna epoks grundläggande kontrarevolutionära kraft, ständigt ute efter att upprätthålla ”ordningen” i varje vrå på jordklotet. Men å den andra sidan lägger detta grunden till en gigantisk revolutionär explosion i denna redan dominerande och fortfarande växande världsimperialistiska makt”
De här orden är ännu mer sanna i dag än när de skrevs. Den amerikanska imperialismen är den mest reaktionära kraften på jordklotet. Dess ekonomiska, militära, diplomatiska och kulturella tentakler sträcker sig djupt in i varje land. Och den utgör ett hot mot arbetarklassen, var än massorna på ett bestämt sätt börjar röra sig mot revolution.
Samtidigt har uppsvinget för den amerikanska kapitalismen skapat världens största arbetarklass, med förmågan att avgöra historiens gång. Kampen mot imperialismen är en väsentlig del i arbetarklassens kamp för socialismen.
Idéer om ett ”pax americana” och det ”amerikanska århundradet” har utgjort användbara verktyg för den amerikanska borgarklassen, i dess försök att skära igenom klasskampen. Men i dag så är den cyniska lögnen om ”det goda” USA som sprider ”demokrati” runt om i världen nedsmutsad och avslöjad, precis som den så kallade ”amerikanska drömmen”.
För varje bakslag och förlust för USA-imperialismen försvagas den härskande klassens ställning på hemmaplan, till arbetarklassens fördel.
Kommunisternas uppgift i varje skede är att utarbeta en självständig hållning för arbetarklassen. Vi måste avslöja etablissemangets hycklande och cyniska prat om att ”försvara demokratin” och att stå upp mot ”översittare” som Putin för vad det egentligen är: en avledningsmanöver för att dölja kapitalisternas inskränkta och rovgiriga intressen.
Listan över imperialismens brott är närmast oändlig: De miljoner liv som gick förlorade under de senaste årtiondenas krig i Mellanöstern. Jugoslaviens blodiga sammanbrott. Plundringen av Ryssland och Östeuropa under 1990-talet. Västimperialismens strypgrepp om Afrika. Stödet till islamistisk fundamentalism. Regimskiften, kupper och kontrarevolutioner som kostat miljoner människoliv – sedvänjan att störta progressiva regeringar och ersätta dem med blodiga diktaturer som praktiserats i Latinamerika i hundratals år.
Västmakternas mordiska historia har lett till ett djupt rotat hat mot imperialismen i de förtryckta koloniala, halvkoloniala och före detta koloniala länderna.
Det är de ryska arbetarnas uppgift att störta den reaktionära Putin-regimen. Den amerikanska arbetarklassen har som uppgift att kämpa mot sin egen härskande klass, som i många årtionden har varit alla genuina revolutionära rörelsers största fiende.
En multipolär värld
Det finns de som menar att vi, eftersom vi motsätter oss den västerländska imperialismen, borde stötta dess fiender.
Teorin om den så kallade ”multipolära världen”, som kommer i många former och skepnader, gör gällande att vi borde kämpa för en värld dominerad av ett flertal imperialistiska stater, som balanserar ut varandra, i stället för en ensam supermakt.
I inledningen till sin bok Beyond US Hegemony?: Assessing the Prospects for a Multipolar World från 2006, skrev Samir Amin:
”[Jag] vill se byggandet av en multipolär värld, och det innebär så klart ett nederlag för USAs hegemoniska projekt för militär kontroll över hela planeten. Det är, i mina ögon, ett övermodigt projekt, brottsligt till sin själva natur, som drar in världen i krig utan slut och som kväver varje hopp om sociala eller demokratiska framsteg, inte bara för länderna i syd utan också, om än i mindre skala, för de i nord.”
Den här idén har i dag fått förnyad livskraft hos delar av den internationella vänstern, som menar att vi borde stödja Kinas uppgång och Rysslands återintåg på den internationella arenan.
I en sådan multipolär värld skulle enligt teorin den kinesiska och ryska imperialismen, och kanske även andra länder som Indien och Brasilien, hålla det amerikanska imperiet i schack, vilket skulle leda till en mer fredlig och rättvis värld.
Här har vi själva essensen i den gamla teorin om folkfronten (fast på en internationell skala!) som stalinisterna förde fram under sina glansdagar.
Snarare än att stärka kampen mot kapitalismen sår det illusioner i möjligheten att hitta en lösning inom det nuvarande systemets gränser.
Ryssland och Kina må vara mindre mäktiga än USA, men det gör varken Putin eller Xi ett uns mer progressiva. Det här är kapitalistiska regimer som baseras på arbetarklassens exploatering. De är arbetarnas och de fattigas fiender.
Och även om det inte är det västerländska proletariatets uppgift att störta dem, så är det helt klart uppgiften för det kinesiska och ryska proletariatet. För dem finns det ingen väg framåt inom kapitalismens trånga murar.
För att skära igenom klasskampen och samla nationen bakom sina respektive regimer, har både Xi och Putin demagogiskt baserat sig på hotet från USA-imperialismen och de ryska och kinesiska arbetarnas anti-amerikanska sympatier.
I stället för att så illusioner i dessa regimer är det kommunisternas plikt att avslöja denna demagogi, och att påvisa hur dessa regimer har intressen som står i direkt motsättning till arbetare och fattiga.
Som tur är för våra ”multipolära” vänner inom vänstern, så stöddes deras idé av Vladimir Putin och Xi Jinping under deras senaste möte i Moskva. Där beskrev de sin avsikt att ”understödja en multipolär världsordning, ekonomisk globalisering och demokratisering av de internationella relationerna”, och att ”verka för utvecklingen av en rättvisare och mer rationell global styrning.”
Deras konflikt med den västerländska imperialismen har en helt annan klasskaraktär än massornas anti-imperialism.
När Xi och Putin talar om ”ekonomisk globalisering och demokratisering av de internationella relationerna” och utvecklingen av en ”rättvisare global styrning”, menar de inte ett slut på imperialism och nationellt förtryck utan endast en ny uppsättning av internationella relationer – där deras egna härskande klasser får en större del av kakan.
Kina är ute efter nya investeringsmöjligheter, källor till råmaterial och energi samt kontroll över handelsrutter, allt i de kinesiska kapitalisternas intresse. Detta är ingen verklig kamp mot imperialismen. Det är endast ett erbjudande om att ersätta en imperialism med en annan.
För att de kinesiska och ryska massorna verkligen ska kunna kämpa mot imperialismen måste de först ta makten i sina egna händer, och koppla sin kamp till de västerländska arbetarnas. Bara under såna omständigheter kan en genuin, internationell och anti-imperialistisk kamp inledas.
Arbetare i alla länder, förena er!
Det tjugoförsta århundradet lyftes fram som det nya amerikanska århundradet. När USA skrek ”hoppa!” så frågade världen ”hur högt?” i kör. I dag är kören inte lika samstämmig som den en gång var.
När nya spelare kliver in på scenen, och den amerikanska imperialismens begränsningar avslöjas, så försöker regionala stormakter att sprida sitt inflytande och inta en mer självständig hållning. Amerikanerna blir varse om att tidigare allierade nu tror att de kan få det bästa av två världar, genom att balansera mellan USA, på ena sidan, och Kina och Ryssland, på den andra.
I den här nya maktbalansen, där USA:s auktoritet har blivit underminerad, men där det samtidigt saknas rivaler som kan matcha dess ekonomiska och militära styrka, så kommer vi att se nya sammanstötningar.
Denna nya ”multipolära” värld kommer inte att innebära en era av fred, utan av allt mer intensiv konkurrens mellan mindre imperialistmakter som vill visa sina muskler.
Dessa sammanstötningar kommer att krossa mindre nationer politiskt och ekonomiskt; eller, som vi såg i Libyen, Syrien och Ukraina, militärt.
Vi står inför en period av extrem turbulens, med ”små” krig och proxykonflikter – vilka alla kommer att bidra till och sammansmälta med det kapitalistiska systemets allmänna kris.
Det här ställer oss den brådskande uppgiften att en gång för alla krossa detta döende system: att införa en internationell, socialistisk ordning, fri från nationalstatens och vinstintressets kvävande tvångströja.
Den Internationella marxistiska tendensen är en revolutionär kommunistisk organisation som finns i mer än 40 olika länder. Gå med oss i kampen för socialistisk revolution i ditt land och runt om i världen!