Erik De Bruyn intervjuades av alla större tidningar och var huvudgäst i Terzake, det viktigaste analytiska nyhetsprogrammet, som ses av nästan en kvarts miljon människor. Han pratade om behovet att gå tillbaka till socialismens rötter. Om hur jakten på profit tillåts styra människors liv, längre arbetsdagar och hårdare arbetstempo. Han pekade på att Marx är relevant idag, behovet av att nationalisera energi sektorn och hur viktigt det är att vinna tillbaka arbetarrösterna från extrem högern.
Människor har tagit emot detta budskap som en frisk fläkt i ett politiskt klimat som allt för länge har dominerats av högern. Som en person skrev på ett Internet forum "Jag gillar den här snubben från SP.a. Vi behöver verkligen en sådan person med mod. De kan göra vårt samhälle bra igen. Så att människor kan känna igen sig, något som de vågar ställa sig på barrikaderna för."
Valförlust
I valet den 10 juni gick socialisterna kraftigt tillbaka. I de fransktalande delarna fick Socialistpartiet 29,5 procent, det sämsta resultatet på över ett århundrade. I Flandern var förlusten ännu värre. Det flandriska SP.a fick bara 16 procent, det sämsta resultatet någonsin. Detta utlöste en djup kris särskilt som partiledningen inte tycktes lära sig något av förlusten.
Omedelbart efter valet avgick partiordföranden Johan Vande Lanotte, men han lämnade över makten till Caroline Gennez. En följd av det blev att de vanliga partimedlemmarna revolterade och krävde ett ordförandeval. Ledarskapet backade och utlovade val den 21 oktober. Traditionellt är sådana val bara för syns skull eftersom ledarskapet har ett fast grepp över partiapparaten. I årtionden har varit val med bara en kandidat.
Innan Erik De Bruyn startade SP.a Rood (Röd) hösten 2005 var det länge sedan det fanns en organiserad vänster i partiet.
Hösten 2005 såg vi en av de största mobiliseringarna av arbetare i Belgiens historia, två general strejker i oktober och 100,000 arbetare i en demonstration i Bryssel (läs Belgium: 100,000 workers march through streets of Brussels). Ilskan riktades mot den så kallade generationspakten, ett regeringspaket som bland annat avskaffade möjligheten till tidigare pensionering. Vad som gjorde människor särskilt arga var den roll som socialistpartiernas ledare spelad (SP.a och PS). De var de största förespråkarna för paketet. Även om parlamentet till slut godkände pakten, så lyckades man aldrig övertyga de vanliga medlemmarna.
I oktober 2005, samtidigt som general strejken, samlade Erik De Bryun några vanliga medlemmar med uttalat socialistiska åsikter, tillsammans med facken protesterade de mot ledningens linje. Erik De Bruyn var redan då sedan länge känd som socialist och facklig kämpe och som ledande marxist i Vonk (Socialistens belgiska syster organisation). Denna vänstergrupp döptes till "SP.a Rood" och spred ett upprop som signerats av femton lokala partimedlemmar och fackföreningsledare mot parti linjen. Uppropet fick omedelbart uppmärksamhet i arbetarrörelsen och av media särskilt som en före detta parlamentsledamot, Jef Sleeckx, hade ställt sig bakom.
Tyvärr bröt Sleeckx med partiet några månader senare och förlorade sig i en allians med Ultra-vänstern (vilket slutade i valförlust och kris som vanligt). Även fast resten av SP.a Rood stannade i partiet, fick Sleeckx´ äventyr effekten att de utmålades som splittrare. I Flandern, som traditionellt domineras av högern, ser man inte milt på splittrare i Socialistpartiet. Men med tiden blev de mer accepterade av parti medlemmarna, genom några väl utförda kampanjer som i kommunal valen 2006 (där ett antal SP.a Rood kandidater valdes in), partiets "ideologiska" kongress (som godkände några SP.a Rood tillägg) och kampanjen i parlamentsvalet 2007. Dock var det den stora förlusten för SP.a som blev avgörande och gjorde att missnöjet i alla mindre frågor samlades.
Fram till dess hade SP.a Rood varit marginaliserad i massmedia. Ibland var det möjligt för vänstern att tränga igenom, genom smarta kampanjer som i kampen mot privatiseringar av allmän egendom (posten, soptippar, simhallar med mera) eller i försvaret av fackföreningarna och flyktingars rättigheter. Men för det mesta beskrevs vänstertendensen som " en marginaliserad ultravänster grupp i SP.a" av massmedia, om de överhuvudtaget nämndes.
Från ingenting till hjälte
Omedelbart efter valet spred SP.a ett upprop som pekade på att den blairitska politiken bar skulden till förlusten. I samma upprop deklarerade man att man tänkte ställa upp med en egen kandidat i ordförandevalet. I juli bestämdes att Erik De Bruyn skulle ställa upp eftersom han är en ledande talesperson för tendensen. Elke Heirman, ett ungt kommunalråd och en av de ursprungliga femton Sp.a Rood medlemmarna, ställer upp som hans partner. På grund av krisen i SP.a gav media en del uppmärksamhet åt den här utmaningen, men åter igen beskrevs det som en marginaliserad grupp, utan någon verklig chans att bli nominerad. Enligt partiets regler var dessa relativt okända kandidater tvungna att övervinna hindret att få stöd från minst tio partiavdelningar i minst två olika provinser, med minst 5,000 medlemmar (partiet har 55,000 medlemmar). Fram till dess hade SP.a Rood mest varit baserad i Antwerpen och i Bryssel
Trots denna svåra uppgift, började SP.a Rood kontakta flera partiavdelningar under sommaren. Erik De Bruyn och Elke Heirman bjöds in för att prata och snabbt blev det uppenbart att bland de vanliga medlemmarna fanns det liknande analyser av situationen. Även före jordbävningen i Antwerpen hade över femton partiavdelningar modet att stödja SP.a Roods kandidat. Partiets ledarskap kände att något höll på att hända, och i ett försök att framstå som mer vänster presenterade man Dirk Van der Maelen, tillsammans med Caroline Gennez, som sina kandidater. Van Der Maelen är före detta ledare för SP.a:s parlaments grupp och har ett rykte om sig att vara mer till vänster, även om han aldrig riktigt hade mycket inflytande över partilinjen trots sin ledande position, eller kanske på grund av sin ledande position. ( Vi får inte glömma att han var ledare för SP.a:s parlaments grupp när den röstade för generations pakten...) Genom denna manöver trodde ledarskapet att man hade säkrat vänsterflanken
Men så förra söndagen, ur ingenting, röstade Antwerpens partiavdelnings generalförsamling för att nominera Erik och Elke med 58 mot 38 procent för den officiella kandidaten. Detta hände mot styrelsens och Antwerpens populära borgmästares förslag. Det var verkligen en enastående generalförsamling. Ledarskapet hade enbart tryckt upp 75 kopior av "avsikts förklaringar" för båda kandidaterna. De blev väldigt förvånade när 193 medlemmar dök upp. Anledningen är solklar, för ledarskapet var det bara att fortsätta som vanligt, men för de vanliga medlemmarna kändes det som om denna gång skulle deras röst räknas. Det var häpnadsväckande att se hur alla vanliga medlemmar som talade under mötet, gav sitt stöd till Erik De Bruyn, oftast mycket känslofyllt. Erik fick också stöd från "det gamla gardet" när Bob Cools, den före detta borgmästaren i Antwerpen, höll ett passionerat tal. Han pratade om statligt ägande av de strategiska delarna av ekonomin, François Mitterand, George Buch, "den belgiska banan republiken", kapitalisten Albert Frére och oktoberrevolutionen (!). Ni skulle ha sett minen som personerna i ledningen hade när rösterna räknades... Resultatet var verkligen en kalldusch för dem!
Självklart provocerade Atwerpens demokratiska beslut fram en del sura kommentarer från partiledningen. Före detta partiordföranden Louis Tobback kritiserade ledningen i Antwerpens för att man hade haft en generalförsamling. "Ingen partiavdelning är tvungen att lägga fram en ordförandekandidat för sina medlemmar. Det verkar som om ledarna för Antwerpen var övertygade om att Gennez skulle vinna." Med andra ord, om man inte är säker på val utgången ska man inte ha något val. Sannerligen rösten från en diktator!
Patrick Janssens, borgmästaren i Antwerpen betonade det faktum att även om medlemmarna hade röstat på Erik De Bruyn "så stödjer alla SP.a människor som vanliga människor känner till Gennez till 100 %". På vilket Erik De Bruyn svarade i tidningen De Morgen (11 september): "Det är synd att Patrick Janssens har uppfunnit en ny gräns i partiet: det verkar som om dom oviktiga SP.a medlemmar i Antwerpen har röstat på SP.a Rood, medan de viktiga medlemmarna stödjer Caroline Gennez."
Och vad var Gennez egna reaktion? "Antingen röstar partiet för ett öppet parti som med självsäkerhet ser på framtiden, och som vill vara ett brett Flandriskt socialistparti eller så röstar de på ett kommunistinspirerat ultravänster parti." Erik svarade på TV och i tidningarna: "Det är som om Gennez vill återvände till 50-talet när socialistpartiets ledare kallade alla som inte stödde partilinjen för ‘smutsiga kommunister'."
Hans analys av omröstningen sammanfattades i De Standaard (10 september): "Det var första gången på årtionden som vanliga medlemmarna hade en chans att visa vad man tycker. Under lång tid har partimedlemmarna känt sig vilsna i sitt eget parti. Mitt projekt är en tydlig socialism som skiljer sig från de andra partierna. Det är en protest mot dom ojämlika ekonomiska relationerna i samhället." I regionala TV (ATV 10 september) sa han: "Det handlar inte bara om pengar det handlar också om folks vardag, om den dagliga stressen, det faktum att folk måste arbeta längre och hårdare, att deras familjeliv är under press, den ökande aggressiviteten och stressen i samhället, och det faktum att som en konsekvens så håller värden som solidaritet på att försvinna."
Det plötsliga framträdandet av socialistiskt budskap på den flandriska politiska scenen, har helt förändrat situationen. SP.a Roods socialism har mottagits med stor entusiasm i arbetarrörelsen. En av de största fackliga nyhetssidorna har noggrant bevakat händelserna, även om de socialistiska fackföreningsledarna säger att "de inte väljer sida". Median rapporterar att till och med i Caroline Gennez hem bas Mechelen har en lokal politiker förklarat att han stödjer SP.a Rood. Och medan detta skrivs fortsätter nyheterna att komma in: SP.a Bruges har röstat för SP.a Rood (68 procent mot 20 procent och 11 procent till en annan västerkandidat); SP.a Aalst (Dirk Van Der Maelens hemområde) har sagt att för tillfället stödjer man ingen kandidat, vilket indirekt är ett stöd till Erik De Bruyn; i Ostend (ordförande Vande Lanottes stad) fick SP.a Rood 31 procent och i Sint-Niklaas fick man ett respektabelt 35 procent trots att den populära "vänster" borgmästaren uppmanade till stöd för Gennez.
Att bryta igenom högerns demagogi
Allt detta har hänt under en djup politisk kris i Belgien. Mer än tre månader efter valet, har Belgien fortfarande inte någon regering, även om höger vann en klar seger den 10 juni. Det verkade klart att första gången sedan 80-talet, skulle man kunna bilda en enhetlig högerregering med kristdemokrater och liberaler. För första gången på två årtionden skulle socialisterna stå utanför regeringen, arbetsgivarna skulle få möjlighet att starta ett frontalangrepp på arbetarnas levnadsvillkor.
Trots dessa möjligheter har högerpartierna inte kunnat bilda en regering. I grunden beror detta på den nationella frågan. De är oeniga om hur de ska tillämpa sitt hårda kapitalistiska program. Traditionellt har det alltid gjorts genom den Belgiska nationalstaten, men för en allt större del av den Flandriska bourgeoisien så går detta inte tillräckligt snabbt. De klandrar det "lata" fransktalande Belgien och PS styrka där. Eftersom högern är starkare i Flandern hoppas de kunna få igenom sitt program genom en ytterligare splitring av Belgien, till en början genom att dela upp socialsystemet mellan de två regionerna. Att splittra socialsystemet är ännu ett steg i nermonteringen av välfärdsstaten och öka privatiseringarna.
När en sådan högerregering tillsist kommer att bildas kommer den att börja med att attackera levnadsstandarden, precis som vi såg i Nederländerna under den kristdemokratiske statsministern Balkenende. En höger regering kommer att vara full av motsättningar, samma motsättningar som nu gör regeringsbildandet så svårt. Det skulle vara lätt för Socialistpartiet att underminera regeringen och fälla den, om de bara vågade slåss för ett program där motsättningen mellan arbete och kapital står i centrum (och inte den mellan Flandern och Vallonien). Tyvärr blir det nog inte vad Socialistpartiet kommer att göra. Tvärtom har den nuvarande partiledningen med Johan Vande Lanotte sagt, att även om man nu är en del av oppositionen i parlamentet, så vill man ge sitt stöd till regeringens planer på mer reformer i socialförsäkringssystemet. I denna situation framstår SP.a Roods budskap som ett nytt sätt att lösa arbetarnas problem. Många vanliga människor lider under kapitalismens stress och letar efter en väg ut.
Oavsätt vad resultatet blir av ordförandevalet, så kommer vänster att stärkas kraftigt och Erik De Bruyn kommer att ses som en opinionsbildare och vänsterledare. Arbetarna ser detta som en alternativ politik, som på allvar bryr sig om deras liv och villkor. Detta förklarar varför socialistfackets delegation från GM:s bilfabrik i Antwerpen har bjudit in Erik och Elke till fabriken, för att prata med dem och förklara sina krav. Två av de största anti-krigs organisationer (Verde och Forum vor Verdesactie) har gjort likadant. Detta är bara en liten indikation på det gensvar som finns för ett socialistparti med verkligt stöd i fabrikerna och i bostadsområdena.
Ett sådant parti skulle enkelt kunna smula sönder högerns propaganda. Som Erik De Bruyn sa i De Morgen (11 september): " Jag är lite irriterad eftersom partiet inte längre bryr sig om de arbetare som brukade rösta på oss, men som nu röstar på det höger extrema Vlaams Belang. SP.a:s ledare ser dem som ‘förlorade för alltid´. Jag skulle vilja att vi utvecklar en strategi för att vinna tillbaka dem. Min ambition är att vinna stöd på extremhögerns bekostnad, inte bara genom att samla alla som är mot extrem högern som man gjorde i när man vann valet i Antwerpen [När SP.a förra året för första gången på flera år fick fler röster än Vlaams Belang, översättarens anmärkning]."
Så är det, med ett radikalt program och med mobilisering i bostadsområdena och på arbetsplatserna skulle socialisterna kunna vinna tillbaka de hjärtan man tidigare förlorat.