Efter revolutionära ledares död blir det ofta deras öde att de som tidigare attackerat och svartmålat dem börjar hylla dem, samtidigt som man förvränger och urvattnar deras idéer. På detta sätt görs de ofarliga, precis som man kastrerar en stökig hankatt.
När Karl Marx dog började vissa av de som påstod sig höra till hans anhängare tolka hans idéer på ett sådant sätt att de tömdes på revolutionärt innehåll. Personer som Bernstein och Kautsky utsåg sig själva till de "sanna uttolkarna" av Marx samtidigt som de förde fram sin revisionistiska reformism som "nya idéer".
Naturligtvis vill de alltid framställa sig själva som försvarare av "nya idéer" i motsats till den revolutionära socialismens "gamla idéer." Så var det med Heinz Dietrich i vår tid som påstod sig ha uppfunnit en helt ny och originell teori om "socialism i det 21 århundradet." (se Alan Woods bok Reformism or Revolution?, övers. anm.)
I den välkända sagan ur Arabiska nätter går den onda trollkarlen runt och ber och ropar "byt din gamla lampa mot en ny!" Aladdins flickvän går dumt nog fram och byter ut hans slitna men värdefulla lampa i utbytte mot en som är ny men helt värdelös. Samma sak gäller de så kallade "nya" versionerna av socialism som vid en närmare undersökning bara visar sig vara dåliga kopior av Proudhons och de utopiska socialisternas gamla idéer, som Marx motbevisade för 150 år sedan.
Lenin påstod aldrig att han hade hittat på några "nya och originella" idéer. Tvärtom vigde han hela sitt liv åt att försvara Marx och Engels "gamla idéer" mot revisionisterna. Efter Lenins död reviderade Stalin och hans anhängare Lenins idéer för att rättfärdiga att en byråkratisk kast ryckte åt sig makten i Sovjetunionen.
Stalin lät mumifiera Lenin och placerade honom i ett mausoleum. Lenins änka Krupskaja kritiserade detta skarpt: "Vladimir Ilyich bekämpade i hela sitt liv ikoner och nu har de förvandlat honom till en ikon."
Vad kommer Hugo Chavez öde bli? Kommer de begrava hans idéer tillsammans med honom? De som nu håller hyllningstal till Chavez – försvarar de verkligen hans idéer och försöker de genomföra dem i praktiken? Det är denna fråga varje ärlig försvarare av den bolivariska revolutionen ställer sig idag.
Hotet från kontrarevolutionen
En sak är alla överens om. Sexton år efter sin begynnelse, är den bolivariska revolutionen i fara. Kontrarevolutionens krafter skapar upplopp och förstörelse på landets gator precis som de gjorde 2002. Bakom ryggen på den uppretade småborgerligheten, på "sifrinos" (ungdomar från över- och medelklassen) och trasproletariatets massor står oligarkin och drar i trådarna. Och bakom oligarkerna står Washington. Genom de beväpnade fascistiska gängen på gatorna försöker borgarklassen störta den demokratiskt valda regeringen. Detta är en del av den kapitalistiska offensiven.
Den andra delen är försöket att destabilisera landets ekonomi med sabotage. De undergräver landets ekonomi med en kapitalstrejk. De plundrar ekonomin genom spekulation och överpriser. De provocerar fram brist genom att gömma undan varor.
De pratar alltid om demokrati, men de är inte villiga att underställa sig majoritetens vilja. De kommer aldrig kunna förlika sig med en regering som genomför en politik som gynnar folket. Om vi inte har lärt oss detta efter 16 år så kommer vi aldrig att lära oss det. Det är dags att en gång för alla slutföra jobbet.
Ställd inför kontrarevolutionens öppna hot har Maduro vädjat till arbetarklassen att förena sig och mobilisera till försvar av revolutionen. Han har uppmanat arbetarna att "stärka arbetarmiliserna". Och han stödjer förslaget att skapa anti kupp-kommittéer. Dessa åtgärder är helt och hållet korrekta och nödvändiga. Men vi måste också ställa oss frågan: hur är det möjligt att revolutionen fortfarande är i fara, efter alla dess landvinningar? Hur kan det komma sig, efter så lång tid, att den inte har blivit oåterkallelig?
Reformisterna kommer hävda att revolutionen har gått för långt och att det är nödvändigt att göra eftergifter till den "civiliserade oppositionen" och vinna medelklassens stöd. För inte så länge sedan vädjade det bolivariska ledarskapet om "fred och kärlek". De försöker vinna oppositionens gillande, precis som en man som försöker passivisera en hund genom att klia den på magen. Tyvärr har den hund vi har att göra med här väldigt vassa tänder och dåligt temperament.
Romarna brukade säga "Si pacem vis, para bellum" – "om du vill ha fred, förbered dig på krig." Detta är ett mycket bra råd! Kriget mellan klasserna är ännu mer skoningslöst än kriget mellan nationer. Gapet mellan fattiga och rika, mellan de förtryckta och förtryckarna, utnyttjade och de som utnyttjar, kan man inte överbrygga genom vackra ord och tal. Det kan man bara avgöra i strid, och ve den som förlorar!
Bilden är tydlig. Men tyvärr finns det ingen så blind som den som vägrar se. Och det finns inga så blinda som reformisterna, som själva anser sig vara de bästa realisterna trots att de egentligen är de värsta utopisterna. Den ena dagen vädjar man till massorna att försvara revolutionen, men nästa dag vädjar man till oppositionen om samförstånd, och erbjuder eftergifter i frågor som exempelvis utrikeshandeln.
Fungerar denna "smarta" taktik? Har den någonsin fungerat? Nej, det har den inte! Tvärtom har hela den bolivariska revolutionens historia sedan 2002 bevisat bortom allt rimligt tvivel att alla försök att passivisera oppositionen genom eftergifter och dialog har fått ett rakt motsatt resultat mot vad man hade tänkt. Kontrarevolutionärerna tolkar detta som ett svaghetstecken. Och svaghet öppnar för angrepp.
Vad hände med kuppmakarna från 2002 och sabotörerna från 2003? Majoriteten av ledarna för den kontrarevolutionära oppositionen har tillåtits gå fria och är nu de huvudsakliga organisatörerna av den nuvarande reaktionära offensiven. Lite eller inget har gjorts mot dem som har ansvaret för den agitation som slutade med att minst 11 människor dog efter Maduros valseger den 15 april 2013. Budskapet från Miraflores är blandat och motsägelsefullt. Men situationen tillåter inte tvetydighet. Ett tydligt och modigt ledarskap är det som behövs.
Den byråkratiska sjukdomen
Under Chavez år vid makten anklagade hans fiender honom för många saker. Men ingen försökte anklaga honom för korruption. Vem som helst som kände honom det minsta kunde omedelbart se att han var okorrumperbar. Han kämpade inte för att berika sig själv, utan för socialismens sak.
För ett par år sedan hade jag en intressant konversation med presidenten när han bjöd in mig till en valkampanj på ön Margarita. Mitt i folkets entusiasm vände sig presidenten till mig och sa: "Du förstår Alan, trots alla sina brister så lever fortfarande den bolivariska revolutionen."
Det kunde man tydligt se i alla de som omringade bilen för att skrika "viva Chavez!" ("Leve Chavez!") Just då avbröts vår konversation av massornas jubel och applåder som ännu en gång omringat och saktat ner bilen för att kunna nå president Chavez och ge honom deras stöd, slängkyssar och upprop. Trots detta var Chavez ändå uppenbart bekymrad över visa saker. Han vände sig mot mig i en frustrerad gest och sa: "Ser du allt detta, och ändå har vi inte kunnat vinna guvernören här." Han pekade på kandidaten William Fariñas och frågade: "Alan, om den här mannen blir vald, vad borde han göra då?" På vilket jag genast svarade: "Han måste lyssna på folket, förstå deras budskap och utföra det."
"Precis", sade Chavez, "men det är det som är problemet. Efter att de blivit valda förlorar vissa guvernörer kontakten med massorna. De omger sig med rika människor och vackra kvinnor, etc. och förlorar på så sätt kontakten med folket. Detta är ett ideologiskt problem. Så länge som vi inte har guvernörer som är ideologiskt förberedda så kommer vi alltid ställas inför samma problem. Vi måste vinna slaget om idéerna. Du är ju en duktig författare, kan inte du skriva några pamfletter som på ett enkelt sätt förklarar socialism? Här skulle vi kunna sprida dem massivt."
Jag svarade: "Ja, jag kan göra det, och jag håller med om att en ideologisk kamp är nödvändig i partiet, men det som också behövs är mekanismer som stärker kontrollen underifrån." Nu lät presidentens röst för första gången en smula trött: "Jag kan inte göra allt," sade han. "Det är absolut nödvändigt att folket deltar i denna process och tar kontrollen i sina egna händer."
Vid denna tidpunkt skrev jag: "Dessa är några av den bolivariska revolutionens motsättningar som måste lösas." Men ett år efter Hugo Chavez död har de problem som bekymrade honom ännu inte lösts. Tvärtom har de fördjupats och blivit mer omfattande.
Medan Chavez levde var borgarklassen och byråkraterna tvungna att ligga lågt. De var tvungna att dölja sin karriärism under sina röda tröjor. På öppna möten och PSUV:s kongresser lärde man sig skrika "Viva Chavez! Viva la Revolucion!" och de skrek alltid högst av alla. Samtidigt arbetade man med att undergräva Chavez och revolutionen. De var respektfulla och tjänstvilliga när han var inom synhåll, men bakom hans rygg viskade de: "Vad är allt detta nonsens om socialism? Han vet inte vad han pratar om. Han är en hopplös utopist", och så vidare. Bakom ridåerna pågick ett dolt krig mot Chavez och vänstern. Vänsterministrar och aktivister röjdes systematiskt undan, isolerades och neutraliserades.
Chavez inspirerades alltid av sin kontakt med de revolutionära massorna, och på samma sätt inspirerade han massorna på ett sätt som ingen annan bolivarisk ledare kunde. Byråkraterna, som inte har någon som helst kontakt med massorna och ingen känsla för deras bekymmer, vars hela liv går från ett luftkonditionerat kontor till ett annat, skyr massorna som pesten. De kände sig alltid obekväma när Chavez träffade massorna och gjorde allt de kunde för att begränsa dessa möten. De fungerade som ett tjockt filter som hindrade presidenten från att träffa vanliga medlemmar, aktivister och militanta vänsterpersoner.
Under sitt liv var presidenten omringad av en järnring av byråkrater som systematiskt saboterade hans dekret och förhindrade all kontakt med marxister och vänsteranhängare. Jag såg detta med mina egna ögon för tio år sedan, när presidenten fortfarande var i livet. Jag var själv utsatt för detta under flera år, och bevittnade det sabotage, fört till extrema nivåer, som klicken närmast Chavez utförde. De försökte med alla medel hindra mig från att kontakta honom, men de lyckades inte alltid. De sade rakt ut till mig: "Vi vill inte att du pratar med presidenten." Mina erfarenheter är inte på något sätt unika.
Nu när Chavez är död så är problemet löst. De personer som Chavez beskrev som kontrarevolutionära byråkrater känner att de kan verka utan hinder. De känner att det är de som är herrarna i huset nu. Detta är livsfarligt för revolutionen. Byråkratin är som en cancer som gnager på revolutionens landvinningar och slukar den inifrån.
Golpe de Timon – Byt riktning
Högeroppositionen tar fasta på varje problem och överdriver dem för att svärta revolutionens rykte. Naturligtvis måste vi avslöja oppositionens lögner och bekämpa kontrarevolutionärernas intriger. Problemet uppstår när några av de problem som högern försöker utnyttja i alla fall till viss del är sanna.
Sexton år efter att revolutionen inleddes har stora sociala landvinningar uppnåtts. Det är absolut nödvändigt att försvara dessa framsteg och bekämpa kontrarevolutionen. Men kan man ärligt säga efter sexton år, att revolutionen har uppnått sina mål? Hugo Chavez tyckte inte det, och det gör inte vi heller.
Han höll inga försonande tal för att lugna byråkraterna, tvärtom uttryckte han sitt missnöje med hur saker och ting sköttes. Detta kan vi se tydligt i hans sista tal till ministerrådet som publicerades under rubriken: "Golpe de Timon" (byt riktning).
Den 20 oktober 2012, ett par dagar efter att han vann presidentvalet med 56 procent, höll Chavez sitt första ministermöte. Han kritiserade bristen på framsteg inom revolutionen hårt och begärde självkritik från sina ministrar för deras misslyckanden.
Det centrala i hans kritik var att inte tillräckligt hade gjorts för att uppmuntra demokratiskt styrning av samhället genom kommunerna. Med det menade han demokratiska organ under folkligt styre. Det är intressant att citera vad han sade om det:
"Sedan kommer vi till ämnet demokrati – det centrala i socialismen är att den är absolut demokratisk, medan kapitalismen till sin grundläggande natur är antidemokratisk, exkluderande, baserad på kapital och den kapitalistiska elitens intressen. I motsats till detta är socialismen frigörande, och socialismen är demokrati och demokrati är socialism, politisk, social och ekonomisk."
"Det finns vissa faktorer som är avgörande för övergången: en av dem är att förändra den ekonomiska strukturen i landet och göra den i grunden och rakt igenom demokratisk, för den ekonomiska basen i kapitalistiska länder är inte demokratisk; den är odemokratisk, exkluderande och skapar därigenom välstånd och överflöd för en minoritet, en elit, borgarklassen och de stora monopolen, samtidigt som man skapar misär och fattigdom för majoriteten."
I detta tal understök Chavez den centrala iden att samhället måste genomgå en grundläggande förändring, både vad gäller produktionen och staten. Chavez insisterade på att kapitalismen är slaveri och man kan bara uppnå socialismen genom ett radikalt avskaffande av kapitalismen, med andra ord genom en revolution.
Han kritiserade skarpt att kommuner inte hade upprättats trots att det fanns ett regeringsdepartement för kommunerna. Av detta drog Chavez den korrekta slutsatsen att: "Eftersom många människor tror att det är upp till ministeriet att bilda kommuner. Det är ett stort misstag som vi håller på att göra. Låt oss inte göra det längre!" och han lade till: "Kommunerna betyder folkstyre, inte styre från Miraflores eller för den delen styre från det ena eller andra ministeriet som kommer lösa alla problem."
Det är ett grundläggande misstag att tro att sovjeter kan skapas med administrativa order från ovan, från ministerierna. Även om ministerierna hade ett intresse av att skapa sovjeter (det har de naturligtvis inte), så skulle de inte ha någon aning om hur man skulle börja. Byråkraternas tjänstemannamentalitet, med sin organiska föraktfulla attityd mot "vanliga människor" gör dem inte bara skeptiska till att skapa folkmakt, utan aktivt fientliga mot en sådan.
Kommuner och sovjeter
Idén om kommuner är en referens till Pariskommunen 1871, det första exemplet på en arbetarstat. Kommunen var en ärorik period i den internationella arbetarklassens historia. Här störtade massorna med arbetarklassen i spetsen för första gången den gamla staten och åtminstone påbörjade uppgiften att omvandla samhället. Utan någon förutbestämd plan, ledning eller organisation, visade massorna ett fantastisk prov på mod, initiativförmåga och kreativitet. Marx och Engels följde händelserna i Frankrike väldigt noga och baserade sin ide om "proletariatets diktatur" på dessa erfarenheter. Lenin gick i samma spår när han använde Pariskommunen som en modell för arbetarmakt i Ryssland:
"Kommunen skapades spontant. Ingen förberedde den på ett organiserat sätt. Det misslyckade kriget mot Tyskland, svårigheterna under belägringen, de arbetslösa i arbetarklassen och de bankrutta ur medelklassen; massornas förakt mot överklassen och mot myndigheterna som hade visast sig vara totalt inkompetenta, den underliggande jäsningen i arbetarklassen, som var missnöjd med sin situation och ville ha ett nytt samhälle; den reaktionära sammansättningen i nationalförsamlingen som väckte oro för republikens öde – allt detta och många andra faktorer sammanstrålade till att driva massorna till att göra revolution den 18 mars, som oväntat lade makten i händerna på nationalgardet, i händerna på arbetarklassen och småborgerligheten som hade ställt sig på dess sida." (Lenin, Till minne av Pariskommunen)
Massorna lär sig alltid av sina erfarenheter, inte av böcker. Självklart är det varje revolutionär tendens plikt att förbereda sig innan, genom att träna och utbilda sina kadrer. Men dessa kadrer måste veta hur man når ut till massorna. Byråkrater ser alltid sig själva som de smartaste människorna, som står över de "ovetande" massorna. De ser på arbetarna som små barn som bara klarar av att ta order "uppifrån". Vilken kontrast mot Marx och Engels, som utan att idealisera Pariskommunen det minsta eller blunda för dess förvirring, tillkortakommanden och misstag, insåg dess verkliga betydelse redan från allra första början!
Hugo Chavez åsikter har inget gemensamt med de högfärdiga byråkraterna. Han förstod att utan kommunerna – det vill säga utan massornas aktiva deltagande i styrandet av industrin, samhället och staten – skulle socialismen bara vara ett meningslöst ord på byråkraternas läppar.
Trots alla framgångar de senaste sexton åren är staten i Venezuela fortfarande en kapitalistisk stat som man har smort med lite "socialistisk olja". Många tjänstemän kommer från den gamla fjärde republiken, och bland de nya är många karriärister som bara ger läpparnas bekännelse till revolutionen för att få behålla sina jobb men som skulle kunna byta åsikt imorgon om kontrarevolutionenen verkade stå inför att segra.
Byråkratin fungerar som en trojansk häst inom staten. Marx sade att "det sociala varat bestämmer medvetandet." Om en tjänsteman tjänar miljoner så kommer han givetvis bete sig som en kapitalist. Hur ska vi avskaffa denna byråkratiska kapitalistiska stat och ersätta den med en stat under arbetarnas, böndernas och massornas kontroll? Svaret ges av Lenins fyra villkor för en sådan stat, som han hämtade ur erfarenheterna från Pariskommunen:
- Demokratiska val till alla statliga positioner med rätt att avsätta valda delegater.
- Ingen stående arme utan ett beväpnat folk.
- Ingen tjänsteman ska kunna tjäna mer än en vanlig arbetare.
- Alla positioner ska med jämna mellanrum roteras. Som Lenin sa: "Om alla är byråkrater så är ingen byråkrat."
Oktoberrevolutionen 1917 förde en ny revolutionär regering till makten, som tog sina order från den allsovjetiska kongressen. Regeringens omedelbara uppgift var att sprida sovjetmakten – arbetarklassens styre – över hela Ryssland. Den 5 januari 1918 gav regeringen ut ett dekret som deklarerade att alla lokala sovjeter från den tidpunkten hade den makt som myndigheterna hade haft tidigare och lade till: "Hela landet måste täckas av ett nätverk av nya sovjeter."
I början var sovjeten – den mest demokratiska och flexibla formen av folkmakt som skapats – bara en förlängd strejkkommitté. Födda ur massornas kamp, fick sovjeterna (arbetarråden) ett extremt stort genomslag och förvandlades till sist till organ för revolutionärt direktstyre. Delegater valdes på alla nivåer, och kunde omväljas omedelbart om det behövdes. Ingen delegat eller tjänstemän tjänade mer än en genomsnittlig arbetare. Det fanns ingen byråkratisk elit.
Precis som Chavez ville Lenin att massorna skulle engagera sig i styret av industrin och staten. I november 1917 skrev han en appell i Pravda:
"Kamrater, arbetande folk! Kom ihåg att det är ni själva som nu kontrollerar staten. Ingen kommer hjälpa er om ni inte själva förenar er och tar över alla statens affärer... Påbörja jobbet själva; börja direkt på botten, vänta inte på någon." (LCW, vol. 26, s. 297)
I december 1917 skrev Lenin:
"En av de viktigaste uppgifterna idag, om inte den viktigaste, är att utveckla arbetarklassens spontana initiativ, och alla de arbetande och förtryckta folkens spontana initiativ generellt, utveckla det så brett som möjligt i kreativt organisatoriskt arbete. Framför allt måste vi bryta den gamla, absurda, primitiva och förkastliga fördomen att bara de så kallade högre klasserna, bara de rika och de som har gått i de rikas skolor kan administrera staten och utveckla det socialistiska samhällets organisationer." (LCW, vol. 26, s. 409)
Den demokratiska regimen som upprättats av Lenin och Trotskij avskaffades av Stalin och ersattes av en byråkratisk karikatyr. Tyvärr är inte ett litet antal av PSUV:s "kader" själva före detta stalinister som blivit felskolade i den stalinistiska "marxism-leninismen" och har aldrig förstått eller accepterat Lenins idéer om arbetardemokrati. I många år gav dessa personer sitt okritiska stöd till den stalinistiska byråkratiska regimen och försvarade alla dess brott. Det var illa nog, men efter Sovjetunionens fall har de dragit den falska slutsatsen att socialism inte fungerar och stödjer nu helhjärtat kapitalismen. Dessa före detta "kommunister" har blivit värsta sortens reformister samtidigt som man har behållit alla stalinistiska byråkratiska metoder. Man har helt gett upp perspektivet på socialism – de har inget förtroende överhuvudtaget för den kreativa potentialen i arbetarklassen och inget förtroende för att de ska kunna styra industrin och samhället. Det är raka motsatsen till vad Hugo Chavez stod för.
Sabotage av arbetarkontrollen
Istället för att uppmuntra arbetarkontroll och självstyre, som är förutsättningen för ett genuint demokratiskt samhälle, har byråkratin fört ett krig mot den och gjort allt som stod i deras makt för att sabotera och förgöra den.
Problemet är precis det att byråkrater och ministrar systematiskt har försökt förhindra och släcka ut alla försök till genuin folkmakt i Bolivar och andra områden. Denna attityd, som går på tvären mot Chavez, som helhjärtat stödde iden om arbetarkontroll när den kom från arbetarna själva, har gjort många vanliga aktivister uppgivna och har därför försvagat revolutionen samtidigt som man har stärkt reaktionen.
Också när man utvecklade den nya arbetslagen (LOT) utelämnades arbetarråden eftersom byråkratin var emot dem. Hur som helst är enda sättet att införa arbetarkontroll nedifrån, genom arbetarnas direkta handlingar och egna initiativ. Men här stöter de på aktivt motstånd från byråkraterna – inklusive fackbyråkraterna.
Ledarskapet för Bolivariska socialistiska arbetarcentret (CBST) är öppet fientliga mot skapandet av arbetarråd. CBST:s ordförande Will Rangel påstår att arbetarråd i statliga företag och på andra företag bara kommer att "skapa mer sprickor" på arbetsplatserna. Rangel glömmer bekvämt nog att det var arbetarkontroll som räddade revolutionen under chefernas lockout 2002-2003. Och att erfarenheten visar att när arbetarna får chansen att styra sina egna företag så går produktiviteten drastiskt upp.
I Venezuela finns en levande rörelse för arbetarkontroll, som delvis grundar sig på erfarenheten från ockuperade fabriker som INAF, Inveval och Gotcha. Men till sist kan bara arbetarkontroll fungera om det leder till en större rörelse för att expropriera alla de viktigaste delarna av ekonomin, framför allt bankerna och de viktigaste industrierna för att upprätta en socialistiskt planerad demokratiskt styrd ekonomi.
PSUV
Över hela landet gör byråkraterna och reformisterna, dessa så kallade revolutionärer som har på sig röda tröjor men som egentligen stödjer borgarklassens sak i rörelsen, gör allt i sin makt för att stoppa och sabotera massornas revolutionära initiativ, precis som de gjorde allt i sin makt för att stoppa varje revolutionärt initiativ som President Chavez förde fram när han levde.
Chavez skapade PSUV för att förändra samhället i Venezuelas folkmajoritets intresse: arbetarna, bönderna, de fattiga och utsatta. Han hade aldrig för avsikt att det skulle bli ett verktyg för att hjälpa karriärister. Det finns ett omfattande missnöje bland de bolivariska massorna över det sätt som rörelsen kontrolleras av byråkraterna på alla nivåer. Till exempel har processen med att välja kandidater redan skapat stora problem på flera platser, med alternativa revolutionära kandidater som står mot de officiella.
President Maduro har upprepade gånger uppmanat till enighet och disciplin. Vi är självklart förespråkare av enighet och disciplin, men det kan man bara garantera genom största möjliga interndemokrati. På kongressen måste man ha en öppen och rättvis diskussion om olika idéer. Ledarskapet måste vara genuina representer för medlemmarna. Bara då kommer det bli möjligt att kräva enighet och disciplin från medlemmarna. Men inför den kommande PSUV-kongressen ser det inte ljust ut. Det har redan tillkännagivits att hälften av delegaterna kommer vara borgmästare och guvernörer. Medlemmarna knuffas åt sidan av karriärister och tjänstemän.
Jorge Martin skriver:
"Sedan presidentvalet i april 2013 har en rad framstående radikala vänsterjournalister avsatts från statliga radio och TV-kanaler utan förklaring. Det finns en känsla av att detta är eftergifter som man gjort till oppositionsmedia så att de ska tona ned sin kritik av regeringen. Oavsett om detta stämmer eller inte är resultatet tydligt: radikala vänsteröster tystas eller förnekas tillgång till en stor publik. Ingen av dessa eftergifter har fått resultatet att mildra oppositionen, tvärtom kan det demoralisera de mest aktiva delarna av den revolutionära rörelsen."
Samtidigt som man visar den mest rörande känslighet inför korrupta tjänstemän, arméofficerare och liknande är byråkratin skoningslös mot vänstern. Min vän Eduardo Samans öde är ett tydligt exempel på det. Eduardo är känd som en man vars ärlighet och integritet inte går att förneka, en hängiven anhängare av den bolivariska socialistiska revolutionen. Han respekteras av massorna för sin hängivna kampanj mot borgarklassens ekonomiska krig.
Denna beundran delas inte av den bolivariska revolutionens femtekolonnare som hatade honom. Saman har som flera gånger tidigare blivit avsatt från en position utan någon trovärdig förklaring. Många andra trovärdiga aktivister har marginaliserats, blivit utslängda eller avsatta från sina poster. Dessa handlingar från byråkratin är det som underminerar revolutionen. De sår desillusionering och skepticism bland massorna och har en förödande effekt på de vanliga chavisternas moral. Det är detta som håller på att bryta ned revolutionen inifrån och förbereder en ny offensiv från kontrarevolutionen.
Fullborda arvet efter Chavez
Jag kommer mycket väl ihåg talet som president Chavez höll när han för första gången förklarade att han var socialist. Jag kommer ihåg hur tusentals chavister i sina röda tröjor ställde sig upp och började applådera och jubla. Men jag märkte också att denna euforiska entusiasm inte delades av alla Bolivariska ministrar. De fanns några väldigt dystra ansikten uppe på podiet. Inte alla verkade vara för presidentens revolutionära socialistiska agenda.
Från allra första början har Chavez revolutionära socialistiska meddelande attackerats från två håll: av revolutionens öppna fiender och av dess gömda fiender i de egna leden. Reformisterna har aldrig kunnat förlika sig med idén om ett socialistiskt Venezuela. Men all historia, i synnerhet Latinamerikas historia, visar att man inte kan göra en halv revolution. Revolutionen kan inte stanna på mitten, och om den gör det så kommer det följas av en katastrof. På mötet där Chavez en gång för alla bestämt uttalade sig för socialism, häcklade han de reformister som tror att det finns en "tredje" väg mellan kapitalism och socialism. Han erkände själv att han en gång trott på den idén, men att han nu avvisade den bestämt och kallade den för en "fars". "Det finns ingen tredje väg mellan socialism och kapitalism," sade han. Och han hade hundra procent rätt.
En av reformismens främsta motsägelser är att den gör det omöjligt för den kapitalistiska marknadsekonomin att fungera, och samtidigt inte inför en socialistisk planerad ekonomi. På så sätt får vi det värsta av alla världar. Ett tag kunde Venezuelas ekonomi överleva på sina stora oljereserver. Men det kunde inte vara för evigt. Misslyckandet med att slutföra exproprieringen av oligarkin gör det omöjligt att planera produktionen.
Det är sant att det finns ett ministerium för planering i Caracas. Men man kan inte planera det man inte kontrollerar och man kan inte kontrollera det man inte äger. Eftersom viktiga delar av ekonomin ligger i privata händer, borgarklassens, som alltid har varit fientlig till revolutionen, kan de sabotera ekonomin med en kapitalstrejk. Pengar har strömmat ut ur landet, vilket paralyserat investeringarna i produktionsmedel. Regeringen försöker stoppa det med hjälp av kontrollåtgärder. Men det kommer inte åt problemets kärna, vilket är att privata kapitalister kontrollerar nyckelområden av de produktiva investeringarna.
Detta är ett stort hot mot revolutionens framtid. Välmående tjänstemän, borgmästare och guvernörer håller regelbundet lydiga tal fulla av storslagen retorik och ljus optimism. Om man lyssnar på dem så kan man tro att det inte finns några problem överhuvudtaget och att allt är för det bästa i den bästa av bolivariska världar. Men vanliga människor vet bättre.
Den stadigt ökande inflationen (56,3 procent i årlig inflation i januari) visar att den ekonomiska krisen håller på att förvärras, på samma sätt som en högre temperatur indikerar en förvärrad sjukdom. Det råder också större brist på vissa produkter (rekordhöga 28 procent i bristindex i januari). Dessa två faktorer minskar lönernas värde, vilket leder till en lägre levnadsstandard. Detta prövar i sin tur massornas lojalitet och tålamod. Det gör också medelklassen frustrerade, och driver den in i armarna på reaktionen.
Vid varje viktig vändpunkt har det varit massorna som har räddat revolutionen och drivit den framåt. År 2002 så gick massorna – revolutionens sanna motor – ut på gatorna för att rädda revolutionen samtidigt som byråkraterna låg och skakade under sina sängar eller köade för att ta sig ombord på första bästa flygplan ut ur landet. Den bolivariska revolutionen kommer överleva så länge som massorna – arbetarna, bönderna och de fattiga – fortsätter att vara lojala mot den. Men massornas förtroende för revolutionen har genomgått en allvarlig prövning, och detta sätter revolutionen i stor fara.
Den enda kraft som kan försvara revolutionen är de revolutionära massorna, och i första hand arbetarklassen. Arbetarna skulle slåss mycket bättre och vara mer hängivna om man försvarade sina egna fabriker under arbetarkontroll. Genom att sabotera försöken till arbetarkontroll, beter sig byråkraterna som en man som sågar av samma gren som han sitter på. Till slut kommer arbetarna att säga: "Vad är det för vits att svara på deras appeller? Vi har hört det förut. De pratar om socialism och revolution, men vi kan inte se så mycket skillnad mellan de bolivariska cheferna och dem vi hade förut."
Det enda effektiva sättet att försvara revolutionen är att fullfölja dess uppgifter, genom att ersätta den gamla kapitalistiska staten med en ny revolutionär stat baserad på arbetarråden och kommunerna, samt expropriationen av produktionsmedlen under demokratisk planering. Det skulle vara den bästa hyllningen till den kamp som Hugo Chavez vigde sitt liv åt.
Alan Woods, 5 mars 2014.
Översättning: Alexandra Bryngelsson