Medan striderna har spridit sig till de två huvudsakliga städerna i Syrien: Damaskus och Aleppo, har massrörelsen, generellt sett, ebbat ut och ersatts av guerillaliknande väpnad kamp ledd av miliserna inom den Fria Syriska Armén (FSA). Så, var är Syrien på väg och vad kommer resultatet bli av revolutionen, eller som man mycket väl kan hävda, de rester av revolutionen som kvarstår?
Revolutionens svagheter
I flera tidigare artiklar har vi förklarat anledningarna till varför den syriska revolution har blivit väldigt utdragen och blodig samtidigt som regimen kunnat sitta kvar vid makten. Vi räknar upp dessa anledningar nedan, men våra läsare kan gärna gå tillbaka till våra gamla artiklar för mer information: (Se www.marxist.com/syria.)
1. Den syriska revolutionen började som en rörelse framför allt inom ungdomen, som inspirerats av den arabiska våren. En stor del av det syriska samhället togs emellertid på sängen, särskilt i städerna, kom den revolutionära rörelsen som en överraskning. Om inte Syrien hade inspirerats av revolutionerna i Tunisien och Egypten hade det antagligen dröjt ytterligare något antal år innan den revolutionära rörelsen brutit fram av sig själv.
2. Den syriska arbetarklassen har under årtionden krossats och atomiserats. Framför allt har den syriska arbetarklassen saknat, och saknar fortfarande, oberoende organisationer som kan ge uttryck för deras klassintressen och spela en ledande roll i den pågående kampen. Detta har avgörande betydelse för revolutionen. Den egyptiska och tunisiska arbetarklassens massstrejker paralyserade staten och tippade över maktbalansen till massornas fördel. Detta hände aldrig i Syrien. Samtidigt som massdemonstrationer ägde rum i många delar av landet fortsatte fabriker, kraftverk, järnvägar, telekommunikationer, flygplatser, hamnar, regeringsdepartement etc. fungera som vanligt, vilket gav regimen omfattande stabilitet och stadig tillgång till de resurser den behövde för att krossa massornas uppror.
3. Syrien är ett väldigt mångsidigt samhälle med stora religiösa och etniska minoriteter och en väldigt heterogen social struktur. Huvuddelen av regimen baserar sig på landets alawitiska minoritet. Regimen har säkrat sitt stöd bland majoriteten av alawiter, kristna, druser och liberala sunnimuslimer genom att spela på deras rädsla för en efterföljande islamistisk och fundamentalistisk regim som skulle förtrycka och marginalisera dem eller begränsa deras sociala friheter och sätt att leva. Vi måste ta med i beräkningen att många av de grupper som kämpar mot regimen har lyft fram religiösa slagord och använt sig av ett religiöst språkbruk som på ett mycket behändigt sätt har spelat regimen i händerna.
4. Syrien ligger i en politisk väldigt känslig region och gränsar till Irak, Jordanien, Israel, Libanon och Turkiet. Det har blivit skådeplats för mötet mellan olika intressen och grupper i regionen: Sunniarabiska monarkier på ena sidan mot shiiter uppbackade av Iran på den andra, som i sin tur återspeglar de motsatta intressena hos Ryssland-Kina och USA i regionen, samtidigt som Turkiet och Frankrike försöker framhäva sina intressen. Vi får heller inte glömma att, efter USA:s ockupation och förödelse av Irak 2003, är många syrier väldigt rädda för imperialistisk inblandning i deras interna angelägenheter och de katastrofala konsekvenser det kan få. Regimen lyckades skickligt spela på dessa rädslor och uppbåda stöd från en bred grupp av befolkningen från olika religiösa och sociala bakgrunder.
5. Alla de just nämnda faktorerna kunde enkelt ha övervunnits, och alla de olika etniska och religiösa grupperna kunna ha enats, om det hade existerat ett revolutionärt ledarskap i Syrien som fört fram ett tydligt ekonomiskt, socialt och politiskt program. Det vill säga med ett tydligt socialistiskt klassprogram som kan locka till sig hela arbetarklassen i Syrien.
6. Den officiella syriska oppositionen som företräds av Syriens nationella råd (SNR) är långt ifrån ett sådant ledarskap. Det är dess motsats. SNR har kopplingar till rika affärsmän som vill ta Assad-regimens plats och inte har några som helst gemensamma intressen med de kämpande massorna. Tvärtom står deras intressen i motsättning till massornas intressen. SNR är ett direkt redskap under USA-imperialismen som har sin bas utomlands och finansieras av imperialismen, och saknar koppling till oppositionen på marken. SNR:s (och också ledningen för FSA:s) ständiga uppmaningar till imperialismen att ingripa har bara skadat revolutionen och alienerat stora grupper av massorna från revolutionen och lett dem i armarna på Assad-regimen. Många syrier skulle ha gett sitt helhjärtade stöd till en revolution under ett annat ledarskap och med andra slagord och krav.
Kampen fortsätter
I december 2011 skrev vi en artikel under namnet Syria: Assad regime beginning to crack as revolution moves to higher level [Syrien: Assad-regimen börjar spricka medan revolutionen når en högre nivå] där gav vi uttryck för följande analys:
Den syriska revolutionen utvecklas under speciella omständigheter, utan oberoende fackföreningar, och utan ett revolutionärt parti som kan leda revolutionen och genomföra de nödvändiga uppgifterna för att den ska kunna segra. Trycket från revolutionen väntar inte på rätt instrument, den har brutit ut och uttrycker sig genom Fria syriska armén. Detta är för tillfället den enda massorganisationen i den syriska revolutionen. På grund av bristen på alternativ har det också blivit den ledande organisation i revolutionen. Det betyder att alla revolutionens krav under rådande omständigheter kommer få sitt uttryck i denna organisation.
Frågorna om den Fria syriska arméns natur hopar sig: är det verkligen en organisation av genuint revolutionära soldater, revolutionens milis? Domineras den av muslimska islamister, eller är det bara ett instrument för imperialismen? En seriös betraktare kan inte komma fram till någon annan slutsats än att det är varken är en fundamentalistisk milis eller ett redskap för imperialismen: sanningen är att dess natur är ännu inte är helt avgjord.
Utvecklingen under de senaste månaderna har bekräftat vår analys. FSA har vuxit i storlek, styrka och popularitet. Den har blivit fokus för hela kampen mot Assad-regimen. Fast det är inte hela sanningen. Denna utveckling har kommit på massrörelsens bekostnad. Det är mycket tydligt att massornas deltagande har sjunkit och att man överlämnat kampen till FSA. Till exempel var upproren i många områden i Damaskus i huvudsak en FSA-operation. Vi har sett liknade exempel i Aleppo. I själva verket var regimen i Damaskus så svag vid ett tillfälle att om massan bara deltagit i tillräcklig omfattning, kunde det ha lett till att den kollapsade helt. Men så blev det aldrig. Massrörelsen har i stort sett försvunnit och det som finns kvar av den håller mer och mer på att bli ett bihang till FSA. Det här är ett stort steg bakåt och en reaktionär utveckling. Vi måste också fråga oss samma viktiga fråga som vi ställde i december 2011: Vad är FSA? Utgörs den helt och hållet av revolutionära krafter eller finns det andra delar med andra avsikter inblandade?
Det är ingen hemlighet att reaktionära krafter som Saudiarabiens och Qatars regeringar, såväl som rika privata finansiärer, har skickat både miljontals dollar och vapen till de miliser som utgör FSA. Turkiet står också värd för militära träningsläger för FSA, med den klara målsättningen att få igenom sin egen agenda i Syrien. Frankrike spelar också en stor roll i att stärka de reaktionära krafter som dykt upp inom miliserna. På detta sätt försöker Frankrike vinna tillbaka det inflytande man tidigare haft i regionen, och detta förklarar att landet är så pass involverat. Efter att ha bränt sina fingrar i Irak och Afghanistan har USA inget intresse av att sugas in i ännu ett krig, även om man öppet erkänt att man hjälpt delar av milisen.
Frågan är vem som får denna hjälp. Distribueras den till alla stridande milismän? Detta är långtifrån fallet. Det är vanligt förekommande att FSA:s soldater klagar över bristen på resurser och vapen, och uttrycker frustration över andra stridande grupper som vägrar dela resurser med dem. Vilka är dessa grupper som får utländsk hjälp och vad är deras agenda? Det är väldigt viktigt att man är klar över detta: dessa grupper är reaktionära fanatiker, och inte bättre än Assads styrkor. De förespråkar en fundamentalistisk ideologi och försvarar sina finansiärers intressen, det vill säga de vars intressen står i direkt motsättning till de syriska massornas. De är kontrarevolutionens styrkor som även om de bekämpar regimen, samtidigt arbetar för att underminera det som är kvar av den genuina revolutionen.
Den verkliga situationen är denna: FSA har i sina led tusentals ärliga revolutionära kämpar, söner och döttrar till syriska arbetare, bönder och städernas fattiga befolkning. De är ofta kopplade till de lokala koordinationskommittéerna och revolutionära råden. Men FSA har också en reaktionär flygel som har tillgång till utländsk hjälp och som dag för dag har växt på den reaktionära flygelns bekostnad. Massrörelsens ebb har gravt underminerat och isolerat revolutionärerna och har skapat ett farligt vakuum som fylls av reaktionära och opportunistiska krafter.
I frånvaron av ett klart alternativ och ett skifte till den väpnade kampen, står det klart att de grupper kommer ta ledningen som är bättre organiserade, mer disciplinerade och framför allt, har bättre tillgång till vapen, kommunikationer, logistik och finansiering. Och detta är de mer konservativt, reaktionärt och sekteristiskt baserade grupperna omkring Muslimska brödraskapet, Salafisterna och till och med organisationer med kopplingar till al-Qaida. Dessa grupper gynnas av finansiering och stöd från Qatar, Saudiarabien och andra källor. Hjälp och stöd kommer med krav om politisk lydnad.
Den i det föregående beskrivna situationen visar en allmän process som har pågått inom och utanför FSA: det vill säga degenereringen av den revolutionära rörelsen. Detta märks inte bara i kvantitativa mått, som att massans deltagande i revolutionära aktiviteter minskar, utan också i kvalitativa mått. Många av de paroller som förs fram idag är radikalt annorlunda från de vi såg under revolutionens början -- och i sjävla verket reaktionära. Till exempel hörde vi i början av revolutionen slagordet "ett, ett, ett, det syriska folket är ett" och idag får vi höra "vi kommer, vi kommer Allah". Detta är ingen detalj! Och det är definitivt inte en som uppmuntrar religiösa minoriteter och liberala muslimer att komma med i revolutionen: om något, stöter det bort dem!
Regimen använde sig med framgång av massakrer för att provocera fram starka anti-alawitiska känslor inom stora delar av den sunnitiska befolkningen och på det sättet knuffa rörelsen närmare sekterismen. Detta är ingen liten sak, och den utnyttjas av de mest reaktionära elementen för att föra fram en öppet anti-alawitisk politik, och för att föra fram paroller som aldrig kommer kunna appellera till massans stora majoritet. Paroller som "försvara vår religion... besegra sunnimuslimerna... detta är Jihad mot förrädarna... alawiterna är förrädare och fiender till islam, etc." splittrar bara befolkningen och knuffar bara en del i armarna på regimen.
Var är Syrien på väg?
Det är väldigt svårt att förutsäga hur en väldigt komplex situation som Syrien ska sluta. Det står klart att Assadregimen förr eller senare kommer att kollapsa. Den ruttnar inifrån, vilket avslöjas av det senaste avhoppet till revolutionen: Assads premiärminister. Precis som i Libyen blir det allt klarare att även om regimen är bättre beväpnad, är dess dagar räknade och fler och fler element inom den börjar tänka på sin egen framtid. Det faktum att sådana element kan hoppa av till den så kallade "revolutionen" visar hur reaktionär situationen har blivit på båda sidor. Dessa element lämnar inte båten för att stödja revolutionen, utan för rakt motsatta anledningar. De förbereder sig själva för framtiden, där de kommer hjälpa till med att ytterligare underminera det lilla som kvarstår av revolutionen.
Detta förklarar varför regimens kollaps inte nödvändigtvis skulle innebära en seger för revolutionen. Tvärtom verkar det som att den revolutionära rörelsen redan är på väg att bli besegrad eftersom den har förlorat kontrollen till krafter den inte kan styra. Detta betyder inte att processen inte kan backas, men detta har varit riktningen under den senaste perioden. Detta måste man drista sig att säga till de genuina syriska revolutionärerna och till ungdomen.
Men analysen kan inte sluta här eftersom det i sista hand kan finnas olika varianter. Regimen, som har försökt behäfta konflikten med sekterism från första början, kan dra sig tillbaka till kustområdet, där de har stöd från alawiterna och därifrån föra ett utdraget inbördeskrig, och till och med försöka etablera en de facto-ministat. Detta är fullt möjligt givet att tusen och åter tusen alawitiska milismän beväpnade till tänderna fortfarande kommer existera även om regimen sparkas ut ur Damaskus. Länder som Iran och Ryssland är beredda att stötta sådana miliser. Å andra sidan är länder som USA, Saudiarabien och Qatar beredda att fortsätta stötta miliser som är lojala med dem. Ett scenario med ett utdraget inbördeskrig skulle i praktiken isolera de progressiva elementen i ekvationen. Detta skulle leda till ett inbördeskrig liknande det i Libanon och innebära en fullständig katastrof för Syrien och landets folk.
Ytterligare ett element i ekvationen är den kurdiska situationen. Eftersom regimen inte längre kan kontrollera de kurdiska områdena, verkar den ha dragit sig tillbaka till fördel för beväpnade grupper finansierade av PKK. Detta kan inte Turkiet tillåta, eftersom det riskerar att uppmuntra kurdiska uppror i Turkiet. På detta sätt uppnår Assad-regimen två saker, ett, att ta bort de kurdiska områdena (som de inte längre kan kontrollera) från en enad motståndsfront, och två, att ytterligare kunna framställa konflikten som en av motstånd mot utländsk intervention (i detta fall från Turkiet).
Alawiterna, och kanske de kristna och andra minoriteter, kommer börja kämpa på Assads sida i takt med att reaktionära islamistiska element blir dominerande bland "rebellerna" och för fram en islamistiska religiös och anti-alawitisk plattform. Den syriska arbetarklassen och ungdomen måste ena sig mot båda Assad och mot de reaktionära och fundamentalistiska elementen som har börjat florera under FSA:s namn. Detta är det enda sättet man kan vinna över gräsrötterna och vanliga alawiter till revolutionens sida. Men eftersom de reaktionära elementen nu blivit de klart dominerande, är detta scenario det minst sannolika. Frånvaron av ett revolutionärt socialistiskt parti som kan ena arbetande folk över de olika etniska och religiösa skiljelinjerna är förklaringen till den nuvarande återvändsgränden.
Även om ett sekteristiskt krig undviks, är det bästa som syrier kan hoppas på under den kommande perioden ett splittrat land som Libyen. Det finns inget trovärdigt politiskt ledarskap med ett revolutionärt program som kan ena massorna bakom sig. Opportunistiska element håller på att dyka upp, och kommer synas allt mer på alla nivåer och göra anspråk på positioner inom ledarskapet. Massorna är väldigt trötta och det är osannolikt att de till en början kommer ställa till med någon vidare kamp mot opportunismen. De olika miliserna inom FSA, nu enade mot Assad, kommer börja konkurrera mot varandra om makt och inflytande efter hans fall. Vi ska inte ha några illusioner om att Syriens alla arbetande människors problem kommer lösa sig när Assad störtats; minst av allt ska vi inbilla syriska revolutionärer och ungdomar detta. Regimen som skulle komma till makten efter att Assad störtats kan bli till och med mer reaktionär och brutal än Assads.
Var står marxisterna?
Marxister närmar sig inte frågor abstrakt, och tänker inte heller inte på någon fråga i svart eller vitt. Vår analys av en situation är bara en guide till handling; i själva verket ett försök att styra oss själva till en korrekt handling. Var står då marxisterna i denna väldigt komplicerade situation som utvecklats i Syrien, i frågan om FSA, revolutionärernas och ungdomens roll?
Miliserna i FSA, de lokala koordinationskommittéerna, de revolutionära råden och så vidare är alla improvisationer från den revolutionära massan och soldaterna. Några av dem har kommit att domineras av reaktionära element. Andra bibehåller troligen fortfarande den ursprungliga demokratiska, folkliga, icke-sekteristiska karaktär som kännetecknade det revolutionära upproret.
Den huvudsakliga svagheten hos den revolutionära rörelsen, som har tillåtit dessa reaktionära element att komma i förgrunden och spela i regimens händer, är först och främst politisk. Den återvändsgränd som rörelsen befinner sig i och som har lett till en alltmer militär dynamik kunde ha övervunnits på basis av ett genuint revolutionärt program. Ett program som kombinerat demokratiska krav med sociala och ekonomiska, skulle appellerat till de syriska massorna, överbryggat sekteristiska skiljelinjer och skulle därmed underminerat den sociala basen för stödet till regimen.
Ett revolutionärt krig kan inte reduceras till en fråga om vapen, utan är först och främst en fråga om det politiska programmet hos revolutionen. Många gånger genom historien har revolutionära styrkor med underlägsna tekniska och materiella tillgångar besegrat starkare och bättre beväpnade arméer och statsapparater, när de har varit beväpnade med ett program som kunde splittra dessa arméer och statsapparater längs klasslinjer.
Från vår synvinkel, är detta därför den första frågan som måste besvaras: Vad slåss vi för? Det är inte tillräckligt att säga att vi är för störtandet av Assad, eftersom det för en stor del av befolkningen inte är likgiltigt vad som kommer ersätta den, särskilt om det implicerar en religiös diktatur. Perspektivet om att ersätta familjen Assad med affärsmän knutna till Muslimska brödraskapet kommer inte appellera till arbetare och revolutionära ungdomar, särskilt inte de som ser sig själva som sekulära eller som inte är sunniter. Idén att Assad-regimen kommer ersättas av en som är ett USA-protektorat som i Irak eller Afghanistan eller en som backas upp av Turkiet eller Saudiarabien kommer troligen stöta bort många syrier, som är oerhört stolta över sitt nationella oberoende och sina antiimperialistiska traditioner.
Marxisternas uppgift är att tålmodigt förklara behovet av ett socialistiskt program, det enda som kan koppla samman folkets genuina demokratiska aspirationer med deras sociala och ekonomiska krav. Genuina revolutionärer måste organisera sig som en oberoende falang och föra fram sina idéer kraftfullt och kollektivt. Vi torr att det enda sättet de revolutionära styrkorna kan besegra reaktionen är genom att föra fram följande:
- Inte en religiös kamp, utan den kämpande massans kamp. Inte ett heligt "Jihad" utan massans revolution.
- Försvara revolutionens ursprungliga idéer. Demokrati, frihet, social rättvisa och respekt och jämlikhet för alla är de principer som tusentals revolutionärer offrat livet för.
- Att besegra Assad-regimen betyder också att man exproprierar de rikedomar som stulits av hans familj och att man sätter den syriska ekonomin under den arbetande befolkningens demokratiska kontroll.
- Inga illusioner i de imperialistiska krafterna. Mot imperialistisk inblandning i Syrien -- USA, Frankrike, Ryssland, Qatar, Turkiet och Saudiarabien ut ur Syrien. Bara det syriska folket kan befria sig själva.
- Beväpnade styrkor ska ställas under de revolutionära rådens kontroll på alla nivåer.
- ALLA revolutionära råd och FSA-miliser måste vara strängt demokratiska. En person, en röst. Försvara fullständig diskussions- och debattfrihet inuti revolutionens organisationer. Ingenting ska genomföras med odemokratiska metoder, i strid med majoritetens vilja.
- Se upp för opportunistiska element från regimens ledare och de västfinansierade "oppositions"-råden. Alla beslut ska tas av demokratiska råd som representerar dem som själva är direkt aktiva i kampen.
- Bygg kommittéer på alla arbetsplatser så att arbetarklassen kan komma fram som en kraft inom revolutionen. Genom att koordinera dessa kommittéer på lokal och nationell nivå, skulle grunden läggas för bildandet av en regering som representerar det arbetande folkets och Syriens fattigas intressen. Utan detta kommer ledningen tas av reaktionära krafter som kommer vara helt inkapabla att lösa den arbetande befolkningens verkligt akuta sociala problem.
Translation: Avanti! (Sweden)