Eurons kris kan liknas vid en segdragen dödskamp. De "avgörande" krismötena avlöser varandra, vart och ett högtidligt proklamerande ett definitivt slut på eurokrisen. Varje nytt möte får den internationella aktiemarknaden att stiga för ett par timmar eller dagar innan den återigen faller. Index på de europeiska aktiemarknaderna kan liknas vid en termometer som tar temperaturen på en obotligt sjuk patient.
Osäkerheten på marknaden speglar väl borgarklassens sinnesstämning, som kännetecknas av extrem nervositet. Deras osäkerhet speglar i sin tur den nuvarande krisens omfattning, som helt saknar motstycke. Borgarklassen driver planlöst omkring på främmande vatten utan varken karta eller kompass.
Eurons framtid
Vi får aldrig glömma att de verkliga hindrena för tillväxt under kapitalismen är:
- Privat ägande av produktionsmedlen, och
- Nationalstaten.
Bildandet av EU var ett försök från den europeiska borgarklassen (främst den tyska och franska) att övervinna nationalstatens begränsningar genom att skapa en gemensam marknad som skulle leda till större enighet. Införande av en gemensam valuta skulle vara ett steg i den riktningen.
Att på kapitalistisk grund skapa ett strikt valutasystem som ska användas i så olika ekonomier som Grekland och Tyskland var, som vi förklarat redan innan, dömt att misslyckas. Allt rullade på så länge världsekonomin var på uppgång, men krisen har gjort att alla motsägelser har kommit upp till ytan. Försöket till europeisk enighet har nått sin gräns och hjulen har nu börjat snurra i motsatt riktning. Euron (och till och med självaste EU) står inför ett sammanbrott.
Euron är inte orsaken till den europeiska kapitalismens kris, men den har kraftigt förvärrat problemen – särskilt för de svaga ekonomierna som Grekland och Italien. Tidigare kunde den grekiska och italienska borgarklassen delvis övervinna sina problem genom att devalvera sin valuta. Nu är den vägen stängd. /Den enda utvägen nu är vad de kallar för en "intern devalvering". När varor inte längre kan återfå sin konkurrenskraft genom en devalvering av den egna valutan måste lönerna tvingas ned både inom den privata och offentliga sektorn. Det här innebär permanenta nedskärningar och fortsatta attacker på vanliga människors levnadsförhållanden./
Oavsett vad Europas härskare gör nu, så kommer de göra fel. Om de fortsätter försöka hålla euron flytande så kommer det innebära stora påfrestningar på EU:s finanser. Det kommer innebära år och decennier av nedskärningar, åtstramningar och allmänt fallande levnadsstandard. Den vägen kommer oundvikligen leda till en skärpning av klasskampen. Men om euron kollapsar kommer det innebära en katastrof för hela Europa (inte bara euroländerna) som kommer dra hela kontinenten med sig ned i en ännu djupare kris.
Detta dilemma tar sig uttryck i spänningar och motsättningar mellan de olika nationella borgarklasserna, främst mellan Frankrike och Tyskland. Francois Hollande vann en övertygande seger i både president- och parlamentsvalet. Han kommer komma under påtryckningar från sina väljare att åtminstone genomföra några av de reformerna han lovat i sin valkampanj. Men samtidigt har han lovat att sänka budgetunderskottet till 3 procent nästa år. Dessa åtgärder står i direkt motsättning till varandra.
Samtidigt kräver Angela Merkel att man genomför alla nedskärningar fullt ut. Den tyska borgarklassen kräver disciplin och budgetbalans. Hollande kräver tillväxt; Merkel kräver nedskärningar. Närmare bestämt vill den franska borgarklassen att den tyska borgarklassen ska betala för att stimulera ekonomin i andra europeiska länder, samtidigt som den tyska borgarklassen vill att de andra kapitalisterna ska få sina arbetare att betala för krisen. Hur ska de någonsin kunna komma överens? Härigenom ser vi en öppen splittring mitt i hjärtat av Europa.
Den härskande klassens pessimism kunde man läsa sig till hos The Guardians ekonomiska redaktör Larry Elliot som kommenterade G20-mötet:
”Det vore naivt att tro att G20 förbereder en plan för global återväxt eller att eurokrisen kommer vara över snart. Centralbankerna är satta i högsta beredskap för att kunna möta resultatet av det grekiska valet. Varför? Eftersom den globala ekonomin för tillfället kan delas in de som är i recession, de som är på väg mot recession och de vars tillväxt snabbt faller. För tillfället har mötet inga bra utgångar, bara dåliga och riktigt dåliga.” (The Guardian, 17/6 2012)
Skuldfrågan
Krisens tydligaste uttryck är statsskulden. Men detta är inte orsaken till kapitalismens problem, utan bara ett symptom på dem. Statsskulden och framför allt budgetunderskotten har ökat kraftigt, till följd av att man gett bankerna bailouts (det vill säga man har gett dem pengar för att de ska kunna betala sina mest akuta skulder), och den ekonomiska recessionen i sig (som minskar skatteintäkterna, samtidigt som den ökar kostnaderna för sociala avgifter såsom a-kasseavgifter).
I varje kapitalistisk uppgång finns det ett visst mått av spekulation, som uppenbarar sig först när krisen börjar ta form. Det enda som särskiljer den här krisen är att den spekulation som föregått den verkligen har varit enorm i sin omfattning. De senaste tre årtiondena har borgarklassen till varje pris försökt undvika en kris genom en oöverträffad expansion av kreditmarknaden. Särskilt den amerikanska borgarklassen har frossat i spekulation baserad på en enorm utökning av krediter och låga räntor. Detta stöddes aktivt av Alan Greenspan och den amerikanska riksbanken (Federal Reserve).
Marx förklarade att kreditens roll under kapitalismen är att tillåta ekonomin att växa över sina vanliga gränser. En överproduktionskris kan för en tid skjutas på framtiden genom att man på konstgjord väg utökar konsumenternas köpkraft genom krediter. Bankerna deltog aktivt i det här frossandet genom att bevilja krediter till personer som de tidigare aldrig skulle ha godkänt. Detta var orsaken till bostadsbubblan i USA och andra länder.
Samma fenomen kunde vi se i Europa, särskilt på Irland, Island och i Spanien. Men i alla länder var bankerna aktiva och entusiastiska deltagare i vad som i grund och botten var ett gigantiskt bedrägeri. Så länge konjunkturen pekade uppåt var alla glada. Krediter var lättillgängliga och man kunde göra stora vinster, men till slut nådde allt sin gräns och hela det ruttna systemet kollapsade.
Resultatet blev bankkrisen 2008. Försöket att rädda banksystemet genom att skjuta till stora summor statliga pengar är en av de huvudsakliga faktorerna bakom den senaste tidens stora ökning av statsskulderna, som man nu försöker få arbetarklassen att betala. Alla de faktorer som tidigare låg bakom den stora uppgången pressar nu in ekonomin i en okontrollerbar nedåtgående spiral. Borgarklassen konfronteras nu med konsekvenserna av sina tidigare synder. Konsekvensen av dessa är ett berg av samlade skulder hos privatpersoner, företagen och det offentliga. Frågan är: vem ska betala? Samma fråga ställdes i Frankrike 1789 och, precis som då, kommer svaret få revolutionära konsekvenser.
Marx förklarar vad som händer när en kris bryter ut. Krediterna tar slut, de produktiva investeringarna stannar upp, fabriker stängs och arbetare får sparken. Borgarklassen kräver nu att alla skulder ska betalas tillbaka. Långivarna är skoningslösa. Skuldbrev accepteras inte längre: ge oss pengarna kontant! Detta kräver de lika skoningslöst av länder och regeringar som av privata företag och privatpersoner.
Tyskland och euron
Euron var den tyska härskande klassens påfund. Tysklands återförenande väckte gamla drömmar till liv. Trots att Frankrike och Tyskland på pappret är jämbördiga partners så vet alla att det är Tyskland som är högsta hönset. Den tyska borgarklassen rår över en stark ekonomi grundad på en stark industri. Den tyska förbundsbanken Bundesbank sitter på Europas kassakista.
Under högkonjunkturen förbättrades den allmänna levnadsstandarden i Europa, men processen var mycket ojämn. Till och med under högkonjunkturen pressade kapitalisterna sina arbetare att öka produktiviteten, att jobba längre och hårdare. De försökte obönhörligt tvinga arbetarna till alltmer osäkra förhållanden. Tillsvidareanställningar på heltid ersattes av tidsbegränsade deltidsjobb till lägre lön och med sämre villkor. Men arbetarna kände trots allt att de fick det bättre tack vare övertidsarbete, att hela familjen hade anställning, och sänkta priser på konsumtionsvaror som ett resultat av billiga importvaror från Kina, men framför allt till följd av den ohämmade kreditexpansionen.
I Tyskland som är starkt beroende av sin industrivaruexport, pressade kapitalisterna arbetarna skoningslöst för att få ut de sista dropparna av mervärde. Under årtiondet som föregick 2008 steg priset på arbetskraft med 30 procent i Italien, 35 procent i Spanien och 42 procent i Grekland, men bara med 7 procent i Tyskland. I Tyskland höll man nere reallöneökningen, produktiviteten pressades upp och exporten ökade. Men någon var tvungen att importera det Tyskland exporterade.
Bildandet av euron var därför mycket fördelaktigt för de tyska kapitalisterna. Det skapade en stor marknad för den tyska exporten (av vilken 60 procent går till EU-länder), vilken gjordes väldigt konkurrenskraftig genom att man höll nere lönerna samtidigt som man hade världens modernaste produktionsmedel. För att utöka marknaden för sina exportprodukter pressade Tyskland andra länder att acceptera lån för att öka efterfrågan. De pengar man lånade ut till Grekland och andra länder användes till att köpa varor producerade i Tyskland, vilket gjordes i en oerhörd omfattning.
Nu gnäller den tyska borgarklassen om att de blivit lurade! De klagar på att grekerna har förfalskat sin bokföring för att få vara med i euron. Det är med största sannolikhet sant. Men klarar inte den tyska borgarklassen av enkel matematik? Kan de inte lägga ihop ett och ett? Om det verkligen är så, måste det betyda att dom inte har en enda kompetent revisor i hela Tyskland! Självklart visste de! Men 2001 var de inte intresserade av att undersöka siffrorna speciellt noggrant, precis som bankerna i USA, Irland och Spanien som gav ut huslån till familjer med liten eller obefintlig disponibel inkomst.
Om Tyskland är exportör och utlånare måste andra europeiska länder vara importörer och låntagare. Förhållandet mellan långivare och låntagare fungerar väldigt bra så länge ekonomin är i högkonjunktur. Men krisen 2008 avslöjade brutalt den verkliga situationen. Domens timme är slagen. Men när räkningen presenterades, fanns det inga pengar att betala den med.
Den svagaste länken
En kedja bryts alltid i sin svagaste länk. Grekland är den svagaste länken i den europeiska kapitalismen. Grekland är Europas sjukling. Men det finns många patienter i just det här sjukhuset. Några är redan nedbäddade på intensivvårdsavdelningen (Grekland, Irland och Portugal). Andra är nästan lika illa däran (Spanien och Italien). Inte heller Frankrike och Belgien ligger så mycket bättre till. Övriga länder sitter i väntrummet. Alla kommer ändå förr eller senare smittas.
Idén att länder som Tyskland, Finland och Österrike helt kan undslippa den allmänna europeiska sjukdomen är rent nonsens. Det finns inte längre några avskilda nationella marknader kvar i Europa. Europa har formats till en enda marknad med hög grad av ekonomisk integration. De nationella europeiska ekonomiernas öde i Europa är starkt sammankopplade med helheten. Detta gäller också de minsta ekonomierna, bland annat Grekland.
Det kanske verkar paradoxalt att det senaste G20-mötet i Mexico var besatt av Greklands problem och särskilt resultatet i valet. Men ännu mer paradoxalt var det som hände senare. Borgarklassen (särskilt i USA) oroade sig för att en valseger för Syriza skulle innebära att Grekland omedelbart skulle tvingas lämna euron, något som skulle sätta igång en lång händelsekedja som till sist skulle hota hela eurons framtid, och orsaka en djup global kris.
Samaras och Ny Demokratis seger gjorde att det här scenariot undveks och den internationella borgerligheten kunde dra en lättnadens suck. Man hade kunnat förvänta sig att EU (det vill säga Angela Merkel) skulle ha slängt ut en livlina till Samaras, eller åtminstone gett honom någon slags signal som skulle kunna tolkas som ett löfte om framtida hjälp till Greklands lidande folk. I stället deklarerade hon att några omförhandlingar av lånet var helt uteslutet, och visade därigenom sin fullständiga likgiltighet mot det grekiska folkets situation.
Att Merkel från början gick med på att "hjälpa" Grekland att betala av sina skulder berodde inte på hennes stora generositet utan på att deras skulder var till tyska och franska banker. De betalade endast ut sitt "bistånd" i utbyte mot löften om genomgripande nedskärningar, som bara knuffat Grekland ännu djupare ned i recession och reducerat landet till en tiggare. Långt ifrån att lösa problemen så har situationen tvärtom förvärrats. Trots detta fortsätter Merkel kräva nedskärningar och "disciplin".
Den tyska borgerligheten har i själva verket hamnat i ett dilemma. De vill å ena sidan inte skriva av några av skulderna i Europa och skulle gärna klämma Grekland på dess sista droppe blod. Å andra sidan är de rädda för konsekvenserna av en europeisk bankkris, som skulle vara det oundvikliga resultatet av att Grekland lämnade euron. Detta dilemma leder till en slags paralysering och att man velar med viktiga beslut. Det här kunde vi se på det senaste EU-toppmötet den 28-29 juni. EU:s ledare påminner om kejsar Nero som spelade lyra medan lågorna spred sig på alla håll och kanter.
Spanien
Lågorna har nu nått Spanien, som befinner sig i ögat av den storm som är Europas ekonomiska kris. Grekland, Irland och Portugal ligger bokstavligen i EU:s utkant. Men Spanien är större än alla dessa tre länder tillsammans. Och Italien är ett av de viktigaste länderna i EU. En ekonomisk kollaps i dessa länder skulle därför få mycket allvarliga konsekvenser för hela Europa.
Under 14 år (1994-2008) kunde Spanien undvika en lågkonjunktur. Landets tillväxttakt var en av Europas högsta och man skapade fler jobb än något annat land i EU. Det verkade som om högkonjunkturen skulle vara för evigt. Men tillväxten berodde till stora delar på en spekulativ bostadsbubbla som göddes av billiga lån från bankerna, speciellt de så kallade Cajas de Ahorros (sparbanker).
Högkonjunkturens slut har fått alla problem att komma upp till ytan. Den spanska bostadsmarknaden har kollapsat. Bostadspriserna har störtdykt och många familjer blivit av med sina hem samtidigt som tusentals fastigheter står tomma. Byggindustrin har till följd av detta hamnat i kris och många byggnadsarbetare har blivit av med sina jobb och står nu bland de arbetslösa.
Arbetslösheten är nu officiellt 25 procent, den högsta i hela EU. Mer än hälften av ungdomen i Spanien är arbetslösa. Den skenande arbetslösheten innebär en skarp minskning av efterfrågan såväl som landets skatteintäkter. Ytterligare nedskärningar kommer, som vi redan sett i Grekland, bara att förvärra situationen.
Före 2007 hade Spanien ett budgetöverskott och kunde faktiskt betala av på sin statsskuld. Nu ligger budgetunderskottet på 9 procent av BNP, vilket man tänkt minska till 3 procent nästa år.
Spanien har varit i recession i fyra år. Snart kommer arbetslöshetsersättningen ta slut och många familjer kommer inte kunna betala sina bostadslån. Detta kommer leda till en ny våg med familjer som tvingas flytta från sina hem, vilket gör fler hemlösa och att huspriserna faller ytterligare. Bankerna och Cajas de Ahorros kommer stå med ännu fler tomma bostäder som ingen vill köpa.
Till följd av detta är det spanska banksystemet i djup kris. För att förhindra en total kollaps tvingades EU lämna över upp till 100 miljarder euro. Men denna summa räcker inte för att täppa till det stora hålet i de spanska bankernas balansräkningar. Ingen vet den verkliga storleken på bankernas värdelösa skuldpapper: 150 miljarder? 250 miljarder? Det är omöjligt att säga. Helt klart är däremot att 100 miljarder bara är början.
Så mycket förstår marknaden, och den har reagerat därefter. Ingen vill köpa spanska skulder utan att få en extremt gynnsam ränta. Räntan på statsobligationer är redan uppe i 7 procent. Sådana ockerräntor är ohållbara i längden.
Redan innan PP-regeringen tillkännagav sina massiva nedskärningspaket såg vi våg efter våg av strejker och regionala mobiliseringar av hela sektorer: utbildingssektorn i Madrid, statsanställda i Katalonien och Valencia, studentrörelsen i Valencia, den nationella utbildningssektorn, etc. Indignados-rörelsen, med massiva demonstrationer i maj, juni och oktober 2011, visade också den djupt rotade ilskan, och hjälpte till att förändra den allmänna stämningen i arbetarklassen.
Spanien följer i Greklands fotspår och resultatet kommer bli liknande men på en ännu större skala. Rajoy-regeringen är en regering i kris. Deras väljarstöd håller snabbt på att smälta bort. När ledarna för PSOE pressats mot "nationell samling", har detta främst gynnat Izquierda Unida (IU, förenade vänstern) – en koalition runt kommunistpartiet och till vänster om PSOE – som markant ökat sitt väljarstöd. I den senaste opinionsundersökningen har IU gått upp från de 6,9 procent som man fick i valet i november 2011 till 11,6 procent idag.
Det här bekräftar det skifte åt vänster som vi sett i Grekland och Frankrike. Borgarklassens mest intelligenta strateger varnar redan för de revolutionära följderna av de massiva nedskärningarna inom den offentliga sektorn. En artikel i Financial Times undertecknad av Wolfgang Münchau med titeln ”Spain has accepted Mission Impossible” (ung. Spanien har gått med på ett omöjligt uppdrag), uttrycker sig kraftfullt:
”Spaniens ansträngningar att minska bugetunderskottet är inte bara dålig ekonomisk politik, det är fysiskt omöjligt, så något annat måste ge vika. Antingen kommer Spanien missa sina mål eller så måste man säga upp så många sjuksköterskor och lärare att resultatet blir en politiskt revolt.” (vår betoning, Financial Times, 15/4 2012)
Italien
Den situation som den italienska kapitalismen står inför är om möjligt ännu värre än den är i Spanien, som med hjälp av EU-pengar åtminstone delvis lyckats betala av sin skuld. Men Italien är ännu mer skuldsatt. Så har det varit i många år, men situationen håller på att gå överstyr.
Italiens skuld har uppgått till 120 procent av BNP tidigare utan att det lett till några allvarliga problem eftersom man kunde devalvera lirens värde för att öka de italienska varornas konkurrenskraft. I viss mån har den italienska borgarklassen köpt social fred genom att låna pengar. Tidigare kunde de alltid hitta köpare av italienska skulder på den internationella marknaden, men det har helt förändras. Införandet av euron har satt stopp för den möjligheten.
Italien har tappat i konkurrenskraft i förhållande till Tyskland, och problemet har bara förvärrats av konkurrensen från Kina. Den italienska ekonomin har under en lång tid stagnerat. Bristen på tillväxt har gjort att marknadens förtroende för landet har kollapsat, vilket gjort att den ränta som staten måste betala för nya lån stigit kraftigt.
Om vi bortser ifrån avbetalningar på räntan så har Italien ett nettoöverskott. Under Prodis "vänsterregering", kunde Italien till och med betala tillbaka på sin skuld. Men med en ränta på sex eller till och med sju procent så blir skuldbördan ohållbar. Efter ett årtionde av ekonomisk stagnation har Italien inte längre råd att betala sina skulder, som uppgår till 1.9 biljoner euro. Ingen vill längre köpa de statsobligationer de försöker sälja.
Eftersom man inte längre kan devalvera sin valuta har man inget annat val än att gå till frontalangrepp mot vanliga människors levnadsstandard. För ett par år sedan, innan krisens ens hade börjat, skrev The Economist att Italien för att få tillbaka sin konkurrenskraft skulle behöva sparka en halv miljon arbetare samtidigt som de som blev kvar fick acceptera en lönesänkning på 30 procent. Detta är den verkliga innebörden av vad de kallar "intern devalvering". Det är den italienska borgarklassens verkliga politik.
Italiens fall sätter fingret på borgerlighetens största problem: arbetarklassens styrka. I årtionden har Europas arbetare vant sig vid en viss levnadsstandard. Deras landvinningar har inneburit åtminstone en något så när civiliserad existens. Borgarklassen får det nu mycket svårt att ta tillbaka de reformer och eftergifter man gått med på i det förflutna.
Problemet är att den italienska borgarklassen saknar ett starkt parti och en stabil regering som kan driva igenom detta program. Berlusconi misslyckades med att genomföra det som behövdes. Prodis "vänsterregering" gick längre men till priset av att den gick under. Stödet för Montis "nationella samlingsregering" har kollapsat på bara ett par månader. Den italienska arbetarklassens motstånd har satt stopp för dem alla.
Vägen ligger öppen för att den italienska klasskampen ska explodera, vilket kommer öppna betydande möjligheter för de italienska marxisterna.
Möjligheten att Syriza skulle vinna valet fick den grekiska och internationella borgerligheten att reagera med panik. De organiserade en massiv kampanj där de varnade för en ekonomisk katastrof om Syriza kom till makten, för att skrämma folk från att rösta på dem. Det var tillräckligt för att skrämma stora delar av medelklassen, äldre och mer politiskt omedvetna skikt att rösta på Ny Demokrati.
Grekland
Valresultatet har dock ingenting löst. De ekonomiska problemen finns fortfarande kvar. Det lugn som råder är ömtåligt och tillfälligt, och kommer inte vara länge. Stämningen inom de stora massorna är precis lika skeptisk och pessimistisk som innan valen. Även bland de som röstade på Ny Demokrati är det få som tror att Samaras kommer kunna åstadkomma någonting. Detta är ingen särskilt stabil grund för att lansera nya batterier av attacker mot det grekiska folkets levnadsstandard.
Efter tre år av kontinuerliga strider och omvälvningar är det naturligt att den grekiska arbetarklassen delvis börjar visa vissa tecken på trötthet. Stormen kan tillfälligt dämpas. Men under nästa period är nya omvälvningar oundvikliga. Faktum är att Tsipras hade tur att han inte vann valet. En Syrizaregering skulle omedelbart ha satts under enorm press från både borgerligheten och arbetarklassen. Men nu kommer Samaras ha ansvaret för att lösa en kris som är omöjlig att lösa på kapitalistisk grund.
Det stöd som Ny Demokrati fick i valet kommer snart börja vittra bort. Syriza kommer växa av att stå i opposition. Detta kan vi redan se. Det finns många rapporter om folk som försöker söka upp Syriza i sitt område och som börjat organisera sig. Detta är framförallt de mest klassmedvetna och stridbara arbetarna, men det inkluderar också tusentals unga människor, speciellt arbetslösa och studenter.
Dock har Syriza har i sig självt fortfarande relativt få medlemmar. Många av dess ledare är reformistiska byråkrater, före detta stalinister och en hel del gamla eurokommunistiska och reformistiska skeptiker. Problemet förvärras av ett inflöde av sekterister som bara har erfarenhet av att springa omkring utan att göra några seriösa ansträngningar för att organisera medlemmarna. Detta är seriösa hinder för att bygga ett genuint kommunistiskt parti. Men partiet kommer byggas i vilket fall, och massorna kommer kunna övervinna dessa problem.
Inom Syriza finns det olika tendenser, såväl till höger som till vänster. Tsipras själv tillhör vänstern men hans program är förvirrat. Och i en situation som denna är förvirring väldigt farligt. De grekiska marxisterna inom Syriza har en viktig roll att spela i att ge klara idéer och perspektiv till partiet som helhet.
I de senaste valen vann Syriza 52 procent av rösterna bland unga människor mellan 18 och 24 år. Det är ett enormt viktigt faktum. Detta skikt kommer spela en viktig roll i att förändra partiet. År 1917 anklagades bolsjevikerna av mensjevikerna för att vara ett “parti bestående av småungar”, vilket i stort sett stämde. Medlemmarna i bolsjevikpartiet var mycket unga. Mensjevikerna bestod mest av äldre fackföreningsmedlemmar, benägna till reformism. Marxisternas främsta paroller måste vara: Bygg Syrizas revolutionära marxistiska tendens! På denna grundval kan en konsekvent marxistisk politik vinna majoritet. Vi är säkra på de marxistiska idéerna och det marxistiska programmets överlägsenhet, och vi litar på att dessa idéer, över en tidsperiod, på basis av erfarenhet, kommer bli de bärande idéerna i partiet som helhet.
En regimkris
Trotskij förklarade att det är plötsliga och abrupta förändringar i situationen som skapar revolutionär medvetenhet hos arbetarklassen. Krisen skakar dem överallt ur deras apati och modlöshet. Oron växer i samhället. En kritisk stämning och ett ifrågasättande av systemet börjar utvecklas, vilket tidigare inte varit fallet.
Den nuvarande krisen avslöjar inför massorna i snabb takt all den ruttenhet som finns i det kapitalistiska samhället och dess institutioner. Etablissemangets olika delar kallas en efter en till den allmänna opinionens domstol och befinns skyldiga: bankmän, politiker, statsministrar och presidenter, pressbaroner och biskopar. De som tidigare var respekterade och aktade är nu föraktade och avskydda.
Massorna letar efter en väg ut ur krisen. Politisk instabilitet kan uttryckas genom våldsamma svängningar till vänster och till höger inom den "allmänna opinionen", det vill säga främst inom småborgerligheten. Reformismens misslyckande framkallar besvikelse inom arbetarklassen, vilket uttrycks i valskolk. Men under rådande förhållanden kan sådana stämningar inte vara länge. Regeringarna avlöser varandra, de reser sig och de faller igen. Varje möjlig kombination prövas och misslyckas, eftersom det inte finns någon väg ur dödläget på kapitalistisk grund. Under en period kommer på så sätt alla politiker, partier och program prövas. Massorna lär sig gradvis vad som ligger bakom de tomma löftena.
En skeptisk stämning börjar utvecklas som ifrågasätter parlamentarismen och politik i allmänhet. Men i Europa är illusionerna om parlamentarismen djupt rotade. Arbetarna kommer inte utan vidare överge de organisationer som de identifierar sig med. Men var och en av dessa organisationer kommer sättas under prövning. Det kommer bli en serie av kriser, urladdningar och splittringar, där nya politiska grupperingar kommer uppstå ur de gamla, som Syriza, Die Linke och Front de Gauche. Marxister måste följa sådana utvecklingar nära och vara beredda på att ingripa energiskt för att nå de mest militanta delarna av arbetarklassen och ungdomen.
Nästa period kommer vi se en skarp polarisering till vänster och höger, som vi redan sett i Grekland och Frankrike. Som vi har förklarat många gånger tidigare finns det ingen risk för en fascistisk eller bonapartistisk reaktion i Europa inom den närmaste framtiden. Emellertid är Gyllene Grynings framgångar en varning för vad man kan förvänta sig om arbetarklassen misslyckas med att ta makten i Grekland. Inom den närmaste framtiden måste borgerligheten härska genom den borgerliga demokratins mekanismer. I själva verket måste de stödja sig på toppskiktet inom fackföreningarna och vänsterpartierna.
Borgarklassen kommer dock när krisen fördjupas bestämma sig för att det är för många strejker, för många demonstrationer, för mycket kaos. Då kommer man föra fram ett krav på "ordning". Komplotter och konspirationer kommer att formas, likt Gladiokonspirationen på 1970-talet.1 Men arbetarklassen kommer ha många möjligheter att ta makten långt innan det blir fråga om bonapartistisk reaktion. Ett förtida försök till statskupp, exempelvis i Grekland, skulle framkalla ett våldsamt motstånd som kan leda till ett revolutionärt uppsving.
Det är sant att krisen utvecklas ojämnt. Så är det alltid. Den utvecklas snabbare och med större intensitet i de svagare kapitalistiska länderna, som Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Italien, medan Tyskland och Österrike släpar efter, och Storbritannien ligger någonstans där emellan. Men alla länder kommer förr eller senare dras in i den allmänna krisen.
Överallt ser vi det förflutnas tunga bördor, som väger tungt på arbetarklassens medvetande och som syns särskilt tydligt hos massorganisationernas ledarskap. Fackföreningarnas och vänsterpartiernas reformistiska ledare lever i det förflutna. Men också fackombudens och de fackföreningsaktivas medvetande tyngs av minnen av tidigare förluster. De har smittats av skeptiska och cyniska stämningar.
Detta stämmer ännu bättre på de aktiva delarna av vänsterpartierna, som i det förflutna fick en felaktig skolning av stalinismen och reformismen, och saknar förtroende för arbetarklassen. Det kommer krävas stora händelser för att återuppliva detta lager. Många kommer helt enkelt lämna politiken helt och ersättas av en ny generation som inte tyngs av minnen från det förflutna.
Under kapitalistiska kriser är det oftast ungdomen som får dra det tyngsta lasset. I Spanien är hälften av alla ungdomar arbetslösa. I Storbritannien vill Cameron avskaffa bostadsbidraget för personer under 25 år. De bästa kämparna kommer komma från ungdomens led. De kommer dras till fackföreningarna och vänsterpartierna som medel för att förändra samhället. Det är vad vi måste basera oss själva på. I Lenins ord: Den som har ungdomen har framtiden.
Ingen väg ut
En del tror att den härskande klassen bara är ute efter rädda bankerna. Det är att göra det för enkelt för sig. Det finns motsättningar mellan olika delar av kapitalistklassen, och bankirerna representerar bara en av dem. I Storbritannien väger finanskapitalet tungt eftersom den brittiska tillverkningsindustrin ödelagts. Men även där har den liberal-konservativa koalitionen tvingats sätta press på bankerna, och undersöka Barclays och RBS affärer efter den senaste räntefixeringsskandalen.2 Cameron krävde att Barclays chef skulle avgå och den timida Labour-ledaren Miliband ville se honom i fängelse.
I Spanien förlorade Bankias aktier mellan 80 och 90 procent av dess värde trots att värdet på dessa aktier skulle vara "garanterade" av staten, samtidigt som regeringen var i händerna på det högervridna Partido Popular.
På alla håll ser vi olösliga konflikter. Kravet på euroobligationer förs fram. Men någon måste försäkra dessa hypotetiska obligationers värde. Vem ska det bli? Jo, Tyskland såklart! När de skuldtyngda nationerna föreslår etablerandet av euroobligationer svarar Merkel: ”inte under min livstid”.
Den tyska finansministern hävdar att Grekland har fått mer pengar än Tyskland fick från Marshallplanen efter andra världskriget. Detta är en lögn. Efter 1948 fick Tyskland betydligt mer från USA för att betala de väldiga skulder det hade dragit på sig innan och efter kriget. Men man måste komma ihåg att detta var under en tid då USA hade två tredjedelar av allt världens guld i Fort Knox och den kapitalistiska ekonomin var i ett enormt uppsving.
Var står vi nu? Världsekonomin är i dess djupaste kris någonsin. USA har ett enormt underskott – både externt och internt. Den största kreditgivaren i världen har blivit en av de mest skuldsatta. Och för Tysklands del finns det inte i närheten av tillräckligt med pengar i hela Bundesbank för att rädda Spanien och Italien. Italiens skuld ligger bara den nära 2 biljoner euros.
Tyskland vill inte betala, men man kan inte bara se på medan euron kollapsar. För det första sitter tyska (och amerikanska) banker på stora delar av Greklands, Spaniens och Italiens skulder. För det andra exporterar Tyskland sina varor till eurozonen.
Som svar på det envisa kravet för euroobligationer säger Merkel: Visst, men vi kräver att all skuldsättning måste godkännas av EU (det vill säga Tyskland) innan den presenteras för de nationella parlamenten. Vidare kräver vi att EU (det vill säga Tyskland) måste ha rätt att lägga sig i era budgetar och stoppa oacceptabla utgifter, etc. Det vill säga: Tyskland kommer bara gå med på att försäkra era skulder om ni går med på att lämna över ert nationella självbestämmande.
Med en häpnadsväckande blandning av cynism och fräckhet säger Cameron: Vi håller med om att det borde finnas ett starkare samarbete mellan eurozonens stater för att rädda euron [och skydda brittiska intressen] men vi britter kommer inte vara en del av det och kommer inte betala ett enda öre för att hjälpa er. Vad Cameron säger eller gör spelar emellertid liten roll för Europa nu för tiden.
Det är högst osannolikt att Frankrike, Italien eller Spanien skulle ge upp sin självständighet för att behaga Merkel och Bundesbank. Även om Hollande, Rajoy och Monti skulle gå med på det, måste det bekräftas också av de nationella parlamenten, och förmodligen skulle det också krävas folkomröstningar, vilket skulle ta flera år och leda till ändlösa debatter. Men eurokrisen äger rum just nu och marknaden kommer inte vänta på ett avgörande från den parlamentariska demokratins långsamma mekanismer.
Marknaden och investerare håller på att förlora tålamodet. Det som skett i Grekland och Spanien kan man bara beskriva som en bankrusning "i slowmotion".3 Detta är vad framtiden lovar. De europeiska bankerna balanserar på gränsen till ett stup. Förr eller senare kommer en stor bank kollapsa, likt Creditanstalt i Wien, Österrike-Ungerns största bank, som gick i konkurs i maj 1931. En sådan händelse kan utlösa en allmän europeisk bankkris och en djup nedgång, vilken kommer få mycket allvarliga konsekvenser för hela världsekonomin.
Reformisternas utopism
Reformisterna har ingen lösning på krisen. De har accepterat det kapitalistiska systemet och dess sätt att fungera. De tror blint att nedskärningarna bara beror på okunnighet eller är ”ideologiskt motiverade”. Några har försökt skylla på kreditvärderingsinstituten. Det är som att klandra en termometer för att den registrerar feber. Om du förstör termometern kommer febern fortfarande finnas kvar. Om du förbjuder kreditvärderingsinstituten kommer marknaden fortsätta fungera precis som innan. Och hur skulle man under kapitalismen kunna lagstifta om att borgarklassen inte ska få ta ut sina pengar från farliga och olönsamma marknader och förflytta dem till mera vinstgivande?
Paroller om att ”beskatta de rika” kan ha en positiv effekt när de används för agitation, men de saknar vetenskapligt innehåll. Hollande föreslår att höja skatten för höginkomsttagare till 75 procent. Onekligen vann han röster på det, men försöker han gå från teori till praktik kommer det omedelbart leda till en massiv kapitalflykt från Frankrike till Schweiz eller till och med Storbritannien, där Cameron har sagt att han kommer välkomna det med öppna armar (detta förbättrade knappast relationerna mellan Paris och London).
Problemet med reformism (speciellt vänstervarianten) är att man genom att ingripa i marknadens sätt att fungera, utan att avlägsna den, gör det omöjligt för kapitalismen att fungera normalt. Om vi tar Frankrike som exempel kommer Hollande, om han försöker genomföra sitt program, i praktiken kommer bli bemött med en massiv kapitalstrejk som kommer tvinga honom ändra kurs. Detta var det som hände Mitterrand i början av 80-talet. Men situationen är betydligt värre nu än 1981 och Hollandes omsvängning kommer vara mycket snabbare och mer abrupt. Detta kommer orsaka en ny explosion i klasskampen med en snabb tillväxt i Front de Gauches led och bubblande ilska bland gräsrötterna i Socialistpartiet.
Vad är problemet? Arbetarklassen har visat sig beredd att svara på en klar uppmaning till handling när den görs. Men ledarna saknar både självförtroende och tilltro till arbetarklassen. Till och med många av de bästa inom vänstern är motvilliga till att gå hela vägen. De letar alltid efter någon "smart" lösning som gör att man kan slippa en direkt konflikt med den härskande klassen. Men utan en sådan konfrontation finns det ingen väg ut, och dessa ”smarta” slogans kommer bara resultera i en ännu värre kris.
I Grekland har Syrizas ledare Tsirpas genom att visa ett vänsteransikte och vara emot åtstramningar blivit oerhört populär. Men hans program är helt och hållet utopiskt. Han vill att Grekland stannar i eurozonen samtidigt som han förkastar de krav som dikterats av Bryssel och Berlin. Ledarna för Lafazanis-tendensen inom Synaspismos vill att Grekland återinför drachmer. Men de borgerliga ledarna inom EU vägrar det första alternativet, medan det andra är ett säkert recept för en ekonomisk kollaps. I verkligheten finns det ingen lösning för den grekiska kapitalismen vare sig man är med i euron eller inte. Att hävda någonting annat är att föra arbetarklassen bakom ljuset.
Idén att lösningen är att vägra betala skulderna utan att bryta med kapitalismen är typisk för den radikala småborgerlighetens utopiska föreställningar. Om inte denna paroll kopplas till en expropriation av bankerna och kapitalisterna kommer den leda till en ekonomisk kollaps. Detta visar den begränsade karaktär som Tsipras program har. Han verkar tro att Grekland kan undvika att betala sina skulder till de tyska och franska bankirerna och ändå vara kvar i eurozonen. Detta är oerhört utopiskt. Grekland skulle snart befinna sig inte bara utanför euron utan också utanför EU.
Det enda korrekta övergångskravet är nationalisering av bankerna utan kompensation. Dessa parasiter har redan fått för mycket offentliga pengar. Inte ett enda öre till bankirerna! Bara genom nationalisering av bankerna och försäkringsbolagen kommer det bli möjligt att röra sig mot en rationellt planerad ekonomi.
Exproprieringen av finanskapitalet kommer skapa många möjligheter att lösa de problem som finns i samhället. Dock är nationalisering av bankerna i sig otillräckligt. Även om hela banksystemet nationaliserades skulle det inte sätta stopp för kapitalismens anarki. Det är nödvändigt att nationalisera de stora monopol som dominerar ekonomin och sätta dem under arbetarnas demokratiska ledning och kontroll. Befälet över ekonomin måste ligga i statens händer, vilken i sin tur måste vara i arbetarklassens händer. Bara då kommer det vara möjligt att planera produktivkrafterna på ett rationellt och harmoniskt sätt.
Vi måste säga arbetarklassen i Grekland sanningen: att det bara finns ett alternativ och det är att ta makten och sedan appellera till resten av Europas arbetare att följa deras exempel. Ned med bankernas och kapitalisternas Europa! För Europas förenade Socialiststater! Detta är vår paroll. Om de grekiska arbetarna tar makten i sina egna händer kommer det ha en elektrisk effekt på hela Europas arbetarklass, med en början i Spanien, Italien, Portugal och Frankrike. Det skulle åtminstone ha ett lika stort inflytande som Ryska revolutionen 1917. Hela situationen skulle förändras.
Samtidigt som vi presenterar vårt socialistiska program som visar hur omorganiserar samhället i enlighet med arbetarklassens intressen, ska vi inte upphöra med den centrala uppgiften att agitera för de omedelbara åtgärder som måste genomföras för att försvara arbetarna. Bland annat avståndstagande från åtstramningspolitiken och alla de åtgärder i den riktningen som påtvingats av EU, återanställning av alla avskedade arbetare, åternationalisering av det som privatiserats och ett återtagande av alla sänkningar av pensioner och löner. Detta i syfte att organisera och mobilisera. I denna process kommer vi, medan vi för fram vårt socialistiska program, rekrytera de bästa kämparna bland ungdomar och arbetare.
I länder som Grekland, Spanien, Portugal, Irland och Italien blir budgetunderskottet och statsskulden nyckelfrågor eftersom den härskande klassen tvingas genomföra massiva nedskärningar. Vi kräver ett omedelbart slut på betalning av räntan på statsskulden och en fullständig skuldavskrivning (i motsats till reformisternas paroll om en granskning). Detta skulle omedelbart väcka frågan om hur dessa regeringar ska finansiera sina utgifter. Vi svarar: genom expropriering av hela banksystemet och försäkringssektorn utan kompensation och dess centralisering till en nationell statlig bank för att planera ekonomin.
Nationalisering av produktionsmedlen, distribution och utbyte skulle göra att man kunde använda dessa krafter, vilka kapitalismens anarki lämnar outnyttjade. I Spanien äger bankerna och cajas tusentals tomma fastigheter. Samtidigt finns det ett stort och växande antal hemlösa. Vi kräver att de tomma husen ska lämnas över till de hemlösa.
Det finns miljontals arbetslösa (11 procent i EU) och massor av sociala behov att uppfylla. Det omedelbara genomförandet av en 35-timmars arbetsvecka med bibehållen lön skulle möjliggöra för oss att mobilisera de miljontals arbetslösa arbetarna till att bygga hus, skolor, vägar och sjukhus för att tillfredsställa samhällets behov.
Men det finns inget magiskt med övergångskrav. De är, som Trotskij förklarat, otillräckliga:
”Självfallet är den glidande löneskalan och arbetarnas självförsvar inte tillräckligt. Detta är bara de första nödvändiga stegen för att skydda arbetarna från svält och fascisternas knivar. De är brådskande och nödvändiga medel till självförsvar. Men för sig själva kommer de inte lösa problemet. Huvuduppgiften är att bana vägen för ett bättre ekonomiskt system, för en mera rättvis, förnuftig och anständig användning av produktivkrafterna i hela folkets intresse."
”Detta kan inte uppnås genom fackföreningarnas vanliga, normala rutinmetoder. Man kan inte förneka detta, för under förhållanden av kapitalistisk nedgång visar sig isolerade fackföreningar vara inkapabla att sätta stopp för ytterligare försämringar av arbetarnas villkor. Mer beslutsamma och djupgående metoder är nödvändiga. Borgarklassen, som äger produktionsmedlen och har statsmakten i sina händer, har fört hela ekonomin till ett tillstånd av total och hopplös oreda. Det är nödvändigt att utropa borgerligheten bankrutt och sätta ekonomin i fräscha och ärliga händer, det vill säga, i händerna på arbetarna själva." (Diskussion med en CIO-organisatör, 29 September 1938, vår betoning)
Dessa ord av Trotskij förklarar övergångskravens essens, vilken är att de visar att den socialistiska revolutionen är den enda utvägen. Krisens allvar är sådant att många människor redan nu i länder som Grekland – inte bara de avancerade arbetarna och ungdomarna – börjar dra revolutionära slutsatser. Vi måste övertyga de radikala arbetarna och ungdomarna om nödvändigheten för arbetarklassen att ta makten.
Man behöver knappast förklara för människor som har förlorat allt att en grundläggande förändring är nödvändig: inte ofullständiga lösningar eller ”smarta” paroller utan att fullständigt omkullkasta det rådande systemet.
London, 4 juli 2012.
Fotnoter
1 Gladiokonspirationen var en neo-fascistisk kupp som planerades av flera högerextrema ledare. Kuppen avblåstes i sista stund sedan pressen offentliggjort den.
2 Barclays bank dömdes till 290 miljoner pund i böter för att ha manipulerat de dagliga räntenivåern, ibland för att göra vinst, och andra gånger för att få banken att se säkrare ut än den var.
3 En bankrusning är när ovanligt många sparare snabbt försöker ta ut sina pengar från en bank.
Translation: Avanti! (Sweden)