30 januari genomfördes ett framgångsrikt lanseringsmöte av ett nätverk för PCF-medlemmar som vill kämpa för att återuppliva de marxistiska idéerna inom partiet. Lärdomar av det förflutna diskuterades och slutsatser drogs om vad som behöver göras. På mötet talade också Alan Woods, redaktör för marxist.com och en kamrat som representerade den marxistiska gruppen Falce Martello (”Hammaren och skäran”) inom det italienska kommunistpartiet.
120 kommunistiska aktivister och sympatisörer deltog i mötet där man bildade nätverket ”Bygg upp PCF med marxismen”. Kamrater närvarade från runtom i Frankrike: Finistère, Haute-Garonne, Deux-Sèvres, Gard, Allier, Aisne, Seine-Maritime, Territory of Belfort, Meuse och från de flesta departementen i Ile de France.
Kapitalismens kris och marxismens relevans idag
Eftermiddagen var uppdelad i tre olika pass. Alan Woods öppnade mötet med en översikt av ”kapitalismens kris och marxismens relevans” på ett humoristiskt sätt: ”Välkommen till begravningen! Marxismen är död! Kommunismen är död! Hur vet jag det? Jo, eftersom jag läser det varje dag i tidningarna; jag hör det varje på radion; och jag ser det varje dag på TV”. Sedan påminde han om vad Goebells, Hitlers propagandaminister, brukade säga: ”Om du ska ljuga, säg inte en liten lögn, utan säg en stor lögn, den grövsta du kan tänka dig. Upprepa den sedan om och om igen, så kommer den till slut att erkännas som sanning”. Det är precis vad medierna och de pro-kapitalistiska intellektuella gör. Dag efter dag fortsätter de att säga att kommunismen och marxismen är otidsenliga.
Alan betonade de borgerliga ekonomernas bankrutt. Under åratal förklarade de att kapitalismens kriser tillhörde det förgångna...och här är vi, med den största krisen sedan 30-talet. ”Det är inte bara en kreditkris, det är en klassisk överproduktionskris. Det finns för många varor, för stora produktivkrafter i jämförelse med efterfrågan. T.om. de borgerliga ekonomerna måste erkänna det. Faktum är att de inte pratar om ”överproduktion”; det skulle låta för marxistiskt. De pratar om ”överkapacitet”, men det är precis samma sak.”
Alan förklarade att det oundvikligen kommer en återhämtning av ekonomin förr eller senare: ”Som Lenin brukade förklara på 20-talet finns det inte något sådant om en slutlig kris för kapitalismen. Kapitalismen kommer alltid att återhämta sig från den värsta krisen – tills dess att den störtas genom arbetarnas kollektiva och medvetna handling, ledda av ett kommunistiskt parti.” Han tillade dock att vi inte kan förvänta oss en ekonomisk återhämtning som för med sig förbättringar av arbetarnas levnadsstandard. Alla jobb som har försvunnit under recessionen kommer inte tillbaka. Dessutom kommer kapitalisterna försöka få arbetarna att betala den enorma notan för de offentliga underskotten. Kontrareformer och stora nedskärningar är vad som är aktuellt. ”Tro inte att den franska arbetarklassen kommer att förbli passiva! Stora strider förbereds. Vi måste göra oss redo för dessa strider, och även förbereda kommunistpartiet. Vi måste återuppta Marx och Lenins idéer igen.”
PCF:s framtid, marxism eller reformism
Det andra passet inleddes av Jerôme Metellus, PCF-medlem och del av dess marxistiska strömning. Han talade om politiken, programmet och framtiden för partiet. Efter att i korthet ha beskrivit Sarkozys reaktionära politik, som har förvärrat effekterna av krisen, underströk Jerôme att denna situation lägger ett stort ansvar på PCF:s axlar: ”Vi tror att PCF kan och måste spela en central roll i kampen för att göra slut på det kapitalistiska systemet. Jag är medveten om att denna idé inte är särskilt fashionabel. Närhelst PCF nämns i media, är det nästan alltid för att utropa dess nära förestående död. När denna idé kommer från våra motståndare är det normalt. De uppfyller bara sin roll. Det verkliga problemet är att denna idé har fått ett fotfäste bland topparna i vårt parti. Många av våra ledare tycker att kommunismen är ”otidsenlig”, att vi måste ”uppfinna något annorlunda”. Men vad? Det vet vi inte: alternativet håller de fortfarande på och försöker uppfinna!”.
Som Jerôme förklarade har PCF genomgått flera perioder av grav nedgång under historien. Efter Tourskongressen 1920, när man hade 100.000 medlemmar, gick partiet ner till 10.000 medlemmar år 1930. Detta var ett resultat av partiledningens sekteristiska politik, som i likhet med den framväxande byråkratin i Moskva förutspådde kapitalismens nära förestående fall och beskrev Socialistpartiet som ”socialfascister”. Kort därefter, under de massiva strejkerna 1936, fylldes PCF återigen av arbetare som deltog i masskampen, och partiet växte till nära 400.000 medlemmar 1937. När Frankrike gick med i Andra Världskriget reducerades partiet återigen till några få tusental medlemmar, särskilt p.g.a. Hitler-Stalinpakten. Men trots allt var det samma parti som 1944 befriade Paris från den nazistiska ockupationen. PCF var, överlägset, den huvudsakliga kraften i Motståndsrörelsen och kunde räkna in upp till 500.000 medlemmar.
“Så partiets historia är sammanlänkad med klasskampens ebb och flod, men kopplingarna mellan klasskampen och partiets utveckling är inte automatisk eller mekanisk. Ledarnas politik spelar en stor roll. T.ex. upplevde Frankrike mellan 1995-2007 flera massiva mobiliseringar: den stora strejken i december 1995, demonstrationerna mot Irakkriget, kampen till försvar för pensionerna 2003, kampen mot CPE, ett flertal massiva mobiliseringar bland elever och studenter, bl.a. Under samma period fortsatte dock PCF att krympa ännu mer. Problemet låg inte i förutsättningarna, utan hos partiet självt: i ledarskapets felaktiga politik.
Till sist förklarade Jerôme behovet av att uppmuntra diskussionen om marxismens grundläggande idéer inom partiet. ”Det måste vara den första uppgiften för detta nätverk som vi grundar idag. Varje gång vi har organiserat ett möte om någon aspekt av marxistisk teori, har partikamraterna reagerat entusiastiskt. Vi måste multiplicera dessa typer av möten. Överallt måste kommunisterna ta upp denna typ av arbete. Valfrågor har upptagit för mycket tid och utrymme inom vårt parti, vilket har minskat utrymmet för diskussion om idéerna, programmet och om de viktigaste utvecklingarna inom klasskampen på världsskala. Hur många partiföreningar har t.ex. tagit upp händelserna i Iran eller Venezuela på sina möten? Väldigt få! Vi måste korrigera detta. Låt oss inte glömma att kommunismen i grunden är internationalistisk.”
Jerôme avslutade med att uppmuntra kamraterna att bygga upp nätverket, expandera det och vända det utåt – och uppmuntra andra att delta i denna uppgift för att ge nytt liv åt marxismens idéer inom partiet.
Under diskussionen som följde efter Jerômes tal väcktes olika frågor: Behovet av att nationalisera bankerna, effekten av Sovjetunionens kollaps på den kommunistiska rörelsen, politikers roll inom partiet etc. Två kamrater lyfte upp det växande gapet mellan partiets medlemmar och politikerna. Jerôme besvarade detta: ”Detta är en utbredd oro i partiet. Många representanter för partiet – inte alla, lyckligtvis – spelar en oproportionerlig roll i partiet. Det finns en utbredd känsla bland medlemmarna av att de har väldigt liten kontroll över kamraterna som väljs till politiska poster. Det måste förändras.
Rifondazione Comunista och kampen mot Berlusconi
Sista passet inleddes av kamrat Fransesco Giliano, partisekretarare för Rifondazione Comunista (PRC) i den italienska staden Modena, och medlem i FalceMartello (“Hammaren och skäran”), en marxistisk strömning inom PRC. Fransesco började med att i några punkter reda ut den allvarliga kris som den italienska kapitalismen befinner sig i, som ”en av de mest fragila och sjuka i Europa”. Han förklarade att den härskande klassen och Berlusconiregeringen försöker splittra arbetarna genom att uppmuntra rasistiska stämningar gentemot utländska arbetare, liksom i Frankrike med debatten om ”nationell identitet” och burkan. Utan ett klart och aktivt alternativ från vänsterledarna och fackföreningarna, håller denna rasistiska kampanj på att få en bas bland vissa delar av den italienska arbetarklassen. Francesco förklarade att i januari sände regeringen in armén och polisen för att “återställa ordningen” i Rosarno, i landets södra delar, efter att tusentals utländska lantarbetare hade gjort uppror mot rasistiska trakasserier och sina outhärdliga arbetsförhållanden.
Våra kamrater i FalceMartello spelade en avgörande roll i PRC:s vänstersväng under partiets senaste kongress i juli 2008. Paolo Ferrero, partiets nya generalsekreterare, uppnådde en majoritet när han lovade att stoppa upplösningen av PRC – och genom att understryka att PRC motsatte sig någon typ av allians med det s.k. ”Demokratiska Partiet”, ett pro-kapitalistiskt parti som föddes ur PDS (socialdemokrater) och ett ”mitten”parti lett av f.d. kristdemokrater och andra representanter för den italienska kapitalismen. Ett och ett halvt år senare har Paolo Ferrero lämnat den position som antogs på kongressen år 2008. Å ena sidan har han ökat takten i processen av att upplösa PRC, genom att försöka upprätta en ”federation” med en samling små organisationer, som alla står till höger om PRC. Å andra sidan har partiledningen gått in i en politisk allians med Demokratiska Partiet, inför de kommande regionalvalen. ”Denna politik har mottagits väldigt negativt av partiets medlemsbas. Kamrater som kom tillbaka till partiet 2008 håller nu på att lämna igen. Men det sista ordet i dessa frågor har ännu inte sagts. Oppositionen mot denna vändning högerut kommer att växa inom partiet, och kamraterna i FalceMartello kommer att spela sin roll i denna.”
Avslutningsvis gjorde Greg Oxley, medlem i PCF I Paris och redactor för La Riposte, några avslutande kommentarer. Han sade att efter den stora framgången för detta möte, måste vi alla sträva efter att utveckla dessa idéers påverkan inom partiet och bland dess sympatisörer. Han citerade Lenins slogan: ”Förklara tålmodigt!”. Därefter sjöng vi alla Internationalen och Avanti Popolo.
Mötet var fyllt av entusiasm. Nu måste vi bygga upp nätverket ”Bygg upp PCF med marxismen” i varje region runtom i Frankrike. Kamraterna måste ta upp denna uppgift och organisera liknande möten i partiets lokalföreningar. Det finns ingen tid att förlora. För att bygga upp ett starkt PCF behöver de marxistiska idéerna bli hela partiets idéer.
Source: Socialisten